onsdag 11 juli 2018

Tam vildkatt lever friluftsliv

Som innekatt saknar jag någon längre erfarenhet av friluftsliv. Det där att leva på markens frukter, bär och smådjur är ingenting för mig. Visserligen får jag sitta på husets trapp om sommaren. Men det är en traumatisk upplevelse.

Förra veckan for jag in igen. Fattas bara. Genom trädgården kom en stor fågel med långa vippande stjärtfjädrar. Huvudet lyste i rött och grönt som på en drake. Odjuret utstötte förfärliga ljudstötar. Ett hest och galet galande. Husfolket förklarade senare att jag stött på den fasan som håller till i den närbelägna skogen. Ett synnerligen passande namn, om man lägger betoningen på det första a:et.

Kajorna som skränar är inte heller mina favoriter. De kraxar oupphörligt. Grälsjuka låter de. När de kommer i flock förmörkas himlen. Och jag flyr inomhus. Enda fördelen med dem är att de är bundna av klockan. Om morgonen far de till sitt arbete på fälten. Där skördar de. Lever lyxliv. Framåt aftonen återvänder de till tättbebyggt område. De slår sig ner i ett körsbärsträd och äter sin efterrätt. Under ett öronbedövande oväsen. Människorna säger sina kraftuttryck: jämrans, järnspikar, sjuttsingen också, fy för den lede... när starar och kajor flyger över nytvättade plagg. Röda strimmor av halvsmälta körsbär är inget man vill ha på sin skjorta, säger människan min. Jag som aldrig bär kläder förstår inte den fulla vidden av den förtvivlan han uppvisar. Ty somliga kläder tvättas både två och tre gånger innan man till slut belamrar inomhuset med torkställningar, högt och lågt.

Som katt är jag förtjust i gräs. De gröna stråna fungerar som en motsvarighet till samarin. Underlättar matsmältning och uppstötande av hårbollar. Sådant som man sällan talar om. Det förtar liksom den gullighet som vidlåder oss tamkatter. Men någonstans inom oss finns vildkattens gener. Så vi tuggar djärvt i oss grässtrån. En torrsommar som denna innebär det vissa problem. Gräste har torkat bort. Det enda gröna som finns kvar är mindre ätliga strån. Följden har blivit att det rara människorna ser hos mig bleknat bort. Jag spyr nämligen på husets mattor. Så fort jag kan. Smått förgiftad av det oätliga jag konsumerat. Så nu odlas det kattgräs i hemmet. Det blir enklare än att ständigt tvätta mattor, säger min människa.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Människorna månar om mig som aldrig förr. De pratar hela tiden med mig. Frågar hur jag mår. Skämmer bort mig. Kelar med mig mer än vanligt. Det kan jag vänja mig vid!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tam vildkatt lever friluftsliv

Som innekatt saknar jag någon längre erfarenhet av friluftsliv. Det där att leva på markens frukter, bär och smådjur är ingenting för mig. V...