tisdag 10 april 2018

Säger sin katts käraste namn

Sedan den 14 december har jag tagit hand om människorna. Då opererades medmänniskan i Lindesberg, av alla platser. Ett gammalt knä sågades bort. Ett nytt limmades fast. Sedan började den mödosamma vägen tillbaka. Knän skulle böjas. Ungefär som i Bibeln. För att öva upp muskler. En kontaktförmedling för nerver skulle öppnas. Så känseln kom tillbaka. Det var trögt för henne. Men jag höll ut. Låg vid hennes sida.

Om nätterna. Blev det livat. Hennes ben rörde sig. För att det spände och var stelt. Då satte jag klorna i foten. Som rörde sig under täcket. Som vore den levande. Möss. Det livade upp. Medmänniskan tjoade. Så hela huset vaknade. Själv sprang jag till köket. För att lugna ner mig. Med en bit mat. Ur skålen.

Sedan fick människan kristallsjuka. Hennes balansprisma blev suddigt. Världen kantrade. Än hit. Än dit. Sjukan skulle botas. Genom att hon upprepat slängde sig. Kraftfullt på sidan. Ner i sängen. Jag tittade förundrat på. Det fungerade inte så bra. Med nyopererat knä. Men efterhand. Stillnade världen.

Då insjuknade människorna. I influensa. Här febrades det. Hostades. Snorades. Klagades. Men jag höll ut. Som människornas bästa sällskap. Tätt intill låg jag. Så att febern gick upp ännu mer. Jag är ju ett varmblodigt djur!

Vi snubblar över varandra. Häromdagen skrek jag. När familjens tungviktare. Trampade på min svans. Nästan. Jag blidde rädd. Eller blev skraj. Förfärligt uppskrämd. Men det gick över. När jag ätit en smula.

Nu har jag vant mig. Att vara vårdare. Och vid att husfolket alltid är hemma. Tillvaron är föränderlig. Det blir svårt. För mig. Får separationsångest. När någon ska gå ut. Då rullar jag mig på hallmattan. Lägger mig över människans fötter. Då kan han inte gå. Ibland sätter jag mig vid dörren. Som stoppkloss. Inte för att det hjälper. Men jag har i alla fall försökt.

När någon återvänder hem. Blir här stora välkomst-rullet. Framför fötterna. Ingen kommer här in. Innan han säger sin katts käraste namn...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

I kropp, själ och hjärta

När plastburen tas upp från källaren. En sådan där som katter forslas i. Är jag på min vakt. Men jag vet. Att förr eller senare. Kommer jag ...