onsdag 25 april 2018

I kropp, själ och hjärta

När plastburen tas upp från källaren. En sådan där som katter forslas i. Är jag på min vakt. Men jag vet. Att förr eller senare. Kommer jag att hamna i buren. Jag tror den heter så. Eftersom jag sedan måste bli buren. Iväg. Till en bil. Jag gillar inte när det händer. Ty det påminner mig. Om sjukhusbesök. Sprutor och annat som känns osäkert.

Jag jamar. Alltså finns min rädsla. Oron för det okända. Vad väntar bortom nästa krök? Ska jag bli hemlös? Får jag komma hem igen? Jag jamar. Ett vittnesbörd om jag finns. Syns. Hörs.

Denna gång blev det pensionatet. För katter. På ett ställe med hästar. Välordnat. Med en välkomstlapp på dörren. Till mitt rum. Välkommen, Sixten! Står det. Här har jag varit förut. Här känner jag igen mig. Och trygg. Är jag här. Jag blir omskött. Kammad och vänligt bemött.

När mina människor återvänder. Från kontinenten. Det heter så. Där Tyskland börjar. På andra sidan sundet. Då blir jag glad. När jag får se dem igen. De får. Lite lättare. Att stoppa in mig i lådan så att jag kan bli buren. Till bilen. Som snart ska åka hem. Till mig. Till oss. Igen.

Väl hemma säger jag till människan: Nu är jag bliven pensionär. På riktigt. Jag har bott på pensionat. Med helpension. Nu blir det till att behandla mig värdigt. Med vördnad. Respekt. Jag ska kämpa. För det. Att vi pensionister. Inte sätts på undantag. Betraktas som onyttiga. Obrukbara. Förbrukade. Som vore vi gamla förpackningar. Uttjänta.  Nej, vi är också levande. Till och med. När vi bara. Rör oss långsamt. Bär vi tillvarons gåta. I kropp, själ och hjärta.

(Man frågar mig ibland. Varför jag skriver så hackigt. I stackato. Stavar man det stakatto. Förstår man)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tam vildkatt lever friluftsliv

Som innekatt saknar jag någon längre erfarenhet av friluftsliv. Det där att leva på markens frukter, bär och smådjur är ingenting för mig. V...