tisdag 25 juli 2017

Hitta hem

Att vara katt. Eller inte. Är inte mycket till val. Man är det man blivit. Innekatt är en ganska passande benämning. Även om människorna här. Vurmar för frisk luft. Så det sätter på mig en sele. Vad ska jag med den till, undrar jag. Den hjälper dig. Hitta hem. Påstår människan. Oblygt.

Igår hittade jag hem. Med hjälp av selen. Men under intåget. Råkade jag få dessa fastknäppta band att hamna upp och ner. Väl inne ville människan ta loss selen. Jag var redan då ganska stressad. Av att selen satt så opassande. Rent generad. Kände jag mig. Först skulle människans livskamrat hjälpa till. Vilket inte fungerade. Då tog min människa över. Det var då det gick. Alldeles på tok.

Han liksom  tornade upp sig. Över mig. Så jag blev övermåttan nervös. Klippte till med utspärrade klor. Vassa som klingor. Av stål från Eskilstuna. Blodvite uppstod. Människan lät som en mistlur. Jag som är så känslig för oljud. Tyckte det var obehagligt.

Till slut fick jag hjälp av livskamraten. Sedan la jag mig. I eget rum. Hela dagen. Behövde lugna mig. Framåt aftonen. Började jag sno runt benen. På människan. Som genast klappade mig. Talade vänligt. Och lågmält. Så nu är vi vänner igen. Och jag vet att jag alltid hittar hem. Om det skulle behövas...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kommunikation och leverpastej

Människan ser frågande på mig. Jag lägger huvudet på sned för att försöka få honom att förstå min innersta vilja. Så tillbringar vi våra dag...