fredag 16 juni 2017

Ett pensionat är också hemma

Semestern är över. För denna gång. Människorna reste bort. Så jag passade på. Att ta in på pensionat. Även en katt kan behöva. Vila upp sig. Dessvärre behöver jag hjälp. Att ta mig till pensionatet. Jag kör inte bil. Själv. Inte heller tar jag bussen. Om jag ska någonstans. Innan människorna for sin väg. Skjutsade de mig. Ut på landet.

Hästar har ett lugnande inflytande. På mig. Så jag valde en hästgård. Där flera andra utschasade katter. Vilade upp sig. När vi kom fram. Satt det en välkomsthälsning. På dörren: Välkommen Sixten!  Det där lilla extra. Som gör att man. Katter. En sån som jag. Känner sig välkommen.

Egen svit med utomhusrum. Mat och fräsch låda. Vad mer kan man önska? Uterummet erbjöd stora hyllor längs husväggen. Där jag kunde klättra. För att få utblick. Över nejden. Där låg jag mest. Hela dagarna. Omskött. Av trevlig personal.

Efter en vecka. Var jag ganska utvilad. Då kom märkligt nog. Människorna tillbaka. De ropade: Sixten! Dags att åka hem. Först trodde jag inte mina ögon. Sedan trodde jag att jag var så utvilad. Att jag såg syner. Men nog var det mina människor. Som stod vid pensionatets dörr.

Jag sträckte på mig. Tittade noga på dem. Innan jag släppte all värdighet. Rusade fram. Kastade mig på golvet. Rullade runt. La mig på min människas skor. Strök mig mot byxbenen. Spann. Mådde så gott.

När vi kom hem. Blev allt som vanligt. Igen. Huset lät av borrmaskiner. Och tvärs över gatan byggs det. Så man slår ner stora järnpelare. I backen. Så golvet i vår lägenhet skakar. Men hemma. Är ändå hemma. Märkligt nog. Blir även ett pensionat hemma. Väldigt fort. Särskilt när det är trevligt. Och fint! Vem vet. Jag kanske behöver vila upp mig. Snart igen?



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kommunikation och leverpastej

Människan ser frågande på mig. Jag lägger huvudet på sned för att försöka få honom att förstå min innersta vilja. Så tillbringar vi våra dag...