måndag 26 juni 2017

Husesyn bara för människor

Du Sixten, sa människan. Jag har tänkt på en sak. Vi visar ofta upp hemmet för gäser, både vänner och främlingar. Men du. Du gör aldrig det. 

Jag har också tänkt på det, sa jag. Pricken, han som bor ett par hus bort. Hos gamle handlaren. Han blev utekatt nyligen. Han smet ut och slank in framåt kvällen. Och så håller han på. Honom hade jag tänkt bjuda in. Men han är nog den ende jag kan vara kompis med. Trots det tänker jag inte visa upp huset för honom. Då tar han för sig. Av mina älsklingsplatser. Förresten. Varför går du husesyn med dem som besöker oss?

Människan såg fundersam ut. Det kan inte vara för att skryta. Här finns inget att bli mallig över. Eller att få andra att bli dräglande avundsjuka efter. Inte heller är det så elegant och stiligt. Att man smäller av. Utan alldeles vardagligt. Ordinärt. Vanligt.

Så varför gör du det? Visar runt?

För att mina föräldrar gjorde det. Och för att somliga vänner också går runt med oss. När vi besöker dem. Första gången. Det är trevligt. Känns välkomnande. Vill ni se hur vi har det, säger de. Och den frågan svarar man inte nej på. Faktiskt.

Det skulle jag kunna göra. Smyga runt själv. Undersöka. Kolla. Men, sa jag. Varför höll de på så?

Hmm. Vem vet? Sa människan eftertänksamt. Besökarna var möjligen arkitektoniskt intresserade? Gillade planlösningar? Var insnöade på inredning. Gillade att kolla andras textilier? Eller. Så gjorde man så för att visa att det inte låg någon gömd. Som utgjorde en fara. Som kunde hoppa fram och skrämmas. Eller ännu mer. Man visade nog runt för att folk skulle känna sig hemma. Och trygga. Inga dolda faror här. Det är väl därför vi handhälsar? Så att den öppna handen visar fredliga avsikter. Välvilja. Vänskap.

I detta fall. Är vi katter annorlunda. Vi djur är inte människor. För vi gör saker på vårt sätt. Ingen ska utforska vårt revir. Det ska kosta. Men vi tolererar att ni människor går runt. För ni lägger er sällan på våra favoritställen. På fönsterbrädan. Eller mitt på köksgolvet. Nära matskålen.  


torsdag 22 juni 2017

Surr runt kaffeborden

Om några veckor ska kapellmästarna samlas. Det låter det. Som om en hoper orkesterledare. Strålar samman. Men icke. Människan har ett sommarhus. Som en gång i tiden var ett mindre gudligt hus. Mindre än den närbelägna kyrkan från medeltiden. Är det gamla kapellet. I alla fall.

Människan trivs i hus som haft fler uppgifter. Än att enbart vara skydd. Mot väder och vind. Utan därtill en plats för motstånd. Jag gillar sådant. Mig hanterar man inte hur som helst. Då gör jag motstånd. Säger ifrån. Markerar var gränsen går. Jag är allergisk. Mot dumt och ont!

Nu kan även kapellmästare vara allergiker. Mot min päls. Så jag funderar på hur jag ska förhålla mig. Ockupera ett rum? Hålla mig borta? Gå ut i skogen? Det brukar lösa sig. Ty i ett före detta gudligt hus finns många rum. Visserligen är de mina. Allihop. Men människan får väl låna de andra. En eftermiddag. Jag ska ändå sova middag. Man somnar dessutom lätt. När det surras och mumlas runt kaffeborden.

tisdag 20 juni 2017

Kom an, om du törs!

Dammsugare! Jag säger bara det. Dammsugare! odjur som väser och morrar. Far runt och skramlar. Ringlar sig som en orm. Trots att människan försöker hålla fast apparaten. Med en ihålig käpp av metall. Klart att man blir förskräckt.

Så snart odjuret mullrar igång. Drar jag mig undan. Mycket vaksam. Alert. Så att jag inte blir överrumplad. Eller attackerad. Blir det för besvärligt. Kryper jag ner. Under överkastet. Där hör jag bra. Känner mig ganska trygg. Och slipper se eländet.

Varje vecka. Är det likadant. Då fars det runt. I hela lägenheten. Först när dammsugaren somnar in. Kryper jag fram igen. Och säger sturskt: kom an, om du törs! Men det gör den aldrig. Den sover en hel vecka. Tills det är dags igen...

måndag 19 juni 2017

Bön och piprökning

Människan försöker bibringa mig en aning filosofi.Trots att han inte minns så mycket. Av de kortkurser han läst. Mest intryck tycks en lärare gjort. Det han frågade sina elever på gymnasiet under 1960-talet. Det frågar människan mig. År 2017. Och förväntar sig. Att jag ska kunna svara på en etisk klurighet.

Får man röka pipa när man ber? Frågar människan först. Och fortsätter: eller får man be när man röker pipa? Vad svarar man på det? Som rökfri och städad katt? Be kan jag. Om det ena och det andra. Mer mat. Godisbitar. Eller om att få ligga i ett varmt knä. Men pipa vet jag mig bara ha sett. På televisionen. Så piprökning har jag svårt att empatiskt förstå. Även om jag läst medicinreportrars artiklar. I ämnet.

Det begriper du väl, säger människan. Om huvudsysselsättningen är bön så får man ägna sig åt det. Då bör man undvika att samtidigt blossa på pipan. Men om man håller på och röker så kan man faktiskt även be. En smula. Till exempel att man ska kunna njuta länge av sin pipa.

Man kan också be att någon ska öppna ett fönster. Så det inte blir så rökigt. Inpyrt. Ohälsosamt. Sa jag, som även läst om skadeverkningar. Jag listade förstås ut att frågeställningen hade fler sidor. Han rökte pipa. Eller hur? Säger jag pillemariskt.

Vem då, undrar människan. Som ibland är så trög att vattendragen hinner frysa till. Innan han reagerar. Den där läraren. Säger  jag, Sixten. Därför. Att jag vet att filosofi och logik hör ihop. Och nog kunde man dra slutsatsen att en lärare som talar med elever om att man kan röka pipa. Nog själv är hemfallen och benägen. Att bolma.

Då ser människan bort och mumlar. Jo, det gjorde han.

fredag 16 juni 2017

Ett pensionat är också hemma

Semestern är över. För denna gång. Människorna reste bort. Så jag passade på. Att ta in på pensionat. Även en katt kan behöva. Vila upp sig. Dessvärre behöver jag hjälp. Att ta mig till pensionatet. Jag kör inte bil. Själv. Inte heller tar jag bussen. Om jag ska någonstans. Innan människorna for sin väg. Skjutsade de mig. Ut på landet.

Hästar har ett lugnande inflytande. På mig. Så jag valde en hästgård. Där flera andra utschasade katter. Vilade upp sig. När vi kom fram. Satt det en välkomsthälsning. På dörren: Välkommen Sixten!  Det där lilla extra. Som gör att man. Katter. En sån som jag. Känner sig välkommen.

Egen svit med utomhusrum. Mat och fräsch låda. Vad mer kan man önska? Uterummet erbjöd stora hyllor längs husväggen. Där jag kunde klättra. För att få utblick. Över nejden. Där låg jag mest. Hela dagarna. Omskött. Av trevlig personal.

Efter en vecka. Var jag ganska utvilad. Då kom märkligt nog. Människorna tillbaka. De ropade: Sixten! Dags att åka hem. Först trodde jag inte mina ögon. Sedan trodde jag att jag var så utvilad. Att jag såg syner. Men nog var det mina människor. Som stod vid pensionatets dörr.

Jag sträckte på mig. Tittade noga på dem. Innan jag släppte all värdighet. Rusade fram. Kastade mig på golvet. Rullade runt. La mig på min människas skor. Strök mig mot byxbenen. Spann. Mådde så gott.

När vi kom hem. Blev allt som vanligt. Igen. Huset lät av borrmaskiner. Och tvärs över gatan byggs det. Så man slår ner stora järnpelare. I backen. Så golvet i vår lägenhet skakar. Men hemma. Är ändå hemma. Märkligt nog. Blir även ett pensionat hemma. Väldigt fort. Särskilt när det är trevligt. Och fint! Vem vet. Jag kanske behöver vila upp mig. Snart igen?



Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...