torsdag 4 maj 2017

Jag har människor ungefär som de har katt

Ofta hör jag människan. Han försöker förklara hur bra det är att ha katt. En innekatt. Det går inte så bra. Hans kamrater tror att en katt. Mår bäst i det fria. Människor är lättlurade. Det fria låter underbart och fritt. Men innebär att ständigt vara på sin vakt. Att tvingas jaga beniga små möss och åkersorkar. Behöva försvara sig. Mot översittarkatter. Värstingar som anser sig ha rätt att inkräkta på andras revir. Att ta över. Genom att rivas och bitas. Det fria, det låter det. Men innebär kyla och väta. Fästingar och annat otyg.

Själv håller jag mig med utemänniskor. De kan komma och gå. Ungefär som de vill. Men de verkar trivas bäst. Inomhus de också. Här tar de igen sig. Sover ut. Slappar och mediterar. Ber en smula. Tvättar sig. De tvättar det mesta. Speglar och golv. Stolar och skåpluckor. De sopar och dammsuger. Så det har jag ordnat bra. Ett slags hemförsäkring.

Människorna borde öva sin inlevelseförmåga. Ungefär som en forskare gjorde. Han levde som get. Med konstgjorda getben. För att förstå getterna bättre. Människan kunde rulla sig välkomnande på hallmattan. För att hälsa gäster. Eller klättra upp på borden. Där kan de ligga och ta igen sig. En stund. Lukta på blommorna.

Vill de förstå kattlivet borde de göra sådant ibland. Klättra upp på soffornas ryggstöd. Sitta där och betrakta vardagsrummet. Middagsgästerna. Man får en annan syn. På tillvaron. Från soffornas ryggstöd. När det är dags för gästerna att gå. Kunde de gott jama ljudligt. Så att alla vet att det är dags. Att ge sig ut. I det fria.

När de gått. Kan människorna krypa ut i köket. På alla fyra. Och lapa i sig lite vatten. Sedan kan de pröva. Att gå på lådan.
Innan de hoppar upp i sängen. Slår sig till ro. Under överkastet.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Varning till den som vet allt

Människorna utstöter varningsläten. Akta fingrarna. Katter har klor. Som de kan använda. Särskilt mot främlingar. Som de inte känner. Som ka...