torsdag 11 maj 2017

Varning till den som vet allt

Människorna utstöter varningsläten. Akta fingrarna. Katter har klor. Som de kan använda. Särskilt mot främlingar. Som de inte känner. Som kastar sig över dem. Som vore de nallebjörnar. Av plysch. Kramdjur. Man kan bolla med.

Några bryr sig inte. De vet väl hur katter är. De har ju haft en. När de var barn. Den kunde man dra i svansen. Bära upp och ner. Använda som huvudkudde. En katt räcker. För att de ska. Få för sig. Att de vet något. Om alla katter. Till och med om mig. Sixten, the cat.

När de kastar sig över mig. För att klappa. Och lyfta. Lär de sig. En del. Om mig. Snabbt. Fort. Omedelbart. De kan därefter. Läsa rivmärkena. På handloven. Förutsatt. Att de kan läsa...

Vad är meningen, egentligen?

Många frågor finns det. Här är en. Som uttalades nyligen. På en restaurang i Stockholm. Eller i en järnvägsvagn: Varför har du så många punkter, Sixten? När du skriver. På bloggen. Meningarna är inte. Fullständiga eller grammatiskt korrekta!

Språk är för katter. Annorlunda. Än för människosläktet. Vi tänker snabbt. Men i avsnitt. Vilket ibland ökar dubbeltydigheten. Öppnar för frihet. I tolkning.

Om jag skriver. På detta viset. Är det osäkert. Var något börjar. Och var det slutar. Eftersom orden. I förkortade meningar. Kan syfta framåt. Bakåt. Eller bara handla om. Vad som står. I en sådan kort mening. Det är det som är meningen. Med alla punkter. Dem månar jag om. Och menar. Att de fyller. Sin uppgift väl!



tisdag 9 maj 2017

Avsked i natten

Hör talas om ett avskedande. I USA. Radion stod på. Under natten. En president gjorde sig av med. En chef. Motiven tycks dunkla. Säger reportern. Själv gläds jag. Åt en helt annan sak. Att jag inte kan avskedas. De är fästa vid mig. Människorna. Och jag vid dem. Gott så!

En gång. Lär människorna ta avsked. Av mig. En helt annan sak. Som jag hoppas kunna skildra. Ingående!

söndag 7 maj 2017

Katt med lyft hatt

Människan kritiserar mig ibland. För hur jag beter mig. Då kallas jag för vildkatt, marodör, soffdestruktör, matspridare, hårboll och annat nedsättande. Jag skiljer mig. Från människan. Inte genom separation. Utan genom mitt höviska och belevade sätt. Hans kritik. Faller till golvplankorna. Utan att fastna. I mitt huvud. Eller klibba kvar. I tankar eller päls. Jag bryr mig helt enkelt inte. Han kan vräka ur sig. Vad han vill. Jag har tillförsikt. Och självförtroende nog.

Människan däremot funderar. Tvekar och tar åt sig. Även de värsta överdrifterna. Tycks drabba. Som vore de värda. Att ta på allvar. Hur är man funtad då?

Det är när min människa upptäcker det. Som han blir avundsjuk. Också på denna punkt. Borde han försöka bete sig. Mer som en katt. Med lyft hatt.

torsdag 4 maj 2017

Jag har människor ungefär som de har katt

Ofta hör jag människan. Han försöker förklara hur bra det är att ha katt. En innekatt. Det går inte så bra. Hans kamrater tror att en katt. Mår bäst i det fria. Människor är lättlurade. Det fria låter underbart och fritt. Men innebär att ständigt vara på sin vakt. Att tvingas jaga beniga små möss och åkersorkar. Behöva försvara sig. Mot översittarkatter. Värstingar som anser sig ha rätt att inkräkta på andras revir. Att ta över. Genom att rivas och bitas. Det fria, det låter det. Men innebär kyla och väta. Fästingar och annat otyg.

Själv håller jag mig med utemänniskor. De kan komma och gå. Ungefär som de vill. Men de verkar trivas bäst. Inomhus de också. Här tar de igen sig. Sover ut. Slappar och mediterar. Ber en smula. Tvättar sig. De tvättar det mesta. Speglar och golv. Stolar och skåpluckor. De sopar och dammsuger. Så det har jag ordnat bra. Ett slags hemförsäkring.

Människorna borde öva sin inlevelseförmåga. Ungefär som en forskare gjorde. Han levde som get. Med konstgjorda getben. För att förstå getterna bättre. Människan kunde rulla sig välkomnande på hallmattan. För att hälsa gäster. Eller klättra upp på borden. Där kan de ligga och ta igen sig. En stund. Lukta på blommorna.

Vill de förstå kattlivet borde de göra sådant ibland. Klättra upp på soffornas ryggstöd. Sitta där och betrakta vardagsrummet. Middagsgästerna. Man får en annan syn. På tillvaron. Från soffornas ryggstöd. När det är dags för gästerna att gå. Kunde de gott jama ljudligt. Så att alla vet att det är dags. Att ge sig ut. I det fria.

När de gått. Kan människorna krypa ut i köket. På alla fyra. Och lapa i sig lite vatten. Sedan kan de pröva. Att gå på lådan.
Innan de hoppar upp i sängen. Slår sig till ro. Under överkastet.



måndag 1 maj 2017

Öppna vardagsrum

När väskorna samlas i hallen. Då blir det resa av. Jag trivs bäst i öppna vardagsrum. Gömmer mig därför. Inför avresan. Under en dubbelsäng. Där det är svårt att locka fram mig. På en stol under ett bord. Där jag inte syns.

Till sist bär det av. Vilket betyder att jag bärs. Till bilen. Där en gigantisk hundbur monterats. Endast det bästa. Är gott nog. För mig, Sixten, the cat. I buren finns en toalettavdelning och ett mindre vardagsrum. Med en matta av blå frotté. Där slår jag mig till ro.

Sedan åks det bil till Strängnäs. Där en kort rast tillhör de omistliga vanorna. Jag får en slick glas. Och ett hörn. Av en ostburgare. Så jag ska stå mig. Till Nynäshamn. Där vantar man på en färja. Som sedan far sin väg. Det mullrar och bullrar, tjuter och skramlar. Inget för känsliga öron. Som mina. Så jag slickar mig om nosen. Försöker sova.

I Visby ska det handlas matvaror. Kattmat. Katt grus. Kattgodis. Och lite annat åt människorna. Sedan far bilen 35 kilometer tvärs över ön. Till baptistkapellet. Det forna. Sedan bärs allt från bilen. In i huset: väskor, en korgstol och en pall, porslin, en kaffebryggare, böcker, datorer, kattprodukter, matvaror, kryddor och en del annat. Smått och gott.

I sommarhuset/kapellet. Är vardagsrummet 90 kvadrat. Där skulle man kunna hålla konferens, Starta eget. Grunda trossamfund. Sjunga i kör. Spela teater. Som sagt. Jag trivs bäst i öppna vardagsrum.

Varning till den som vet allt

Människorna utstöter varningsläten. Akta fingrarna. Katter har klor. Som de kan använda. Särskilt mot främlingar. Som de inte känner. Som ka...