lördag 29 april 2017

Hur människan är

Vad jag, Sixten, the cat, har kommit att tänka på. När jag tänkt på min människa:

Människan ser på mig uppifrån, men ser aldrig ner på mig.

Om människor fick lika mycket uppskattning och beröm som jag får, då skulle de också spinna.

Jag får min mat i rättan tid, utom när människan glömt att fylla på... och då bes det oavlåtligen och hemskt mycket om ursäkt.

Detta att katter är mycket mindre än människor ger oss ett större utrymme för att fara runt och leva rövare.

Människan är en skrytsam varelse som aldrig kan berömma den egna katten tillräckligt i stora sällskap.

Människan har svårt att sätta sig in i kattens liv och måste därför ibland själv krypa ner på golvet och lägga sig att sova på en orientalisk matta.

När människan glömt att jag är ett rovdjur rivs jag en smula, bara för att påminna.

Jag känner när någon är sjuk och ledsen och då gör jag om mig till ett våtvarmt omslag.

Människan ber mig göra konster som att slå en kullerbytta eller göra en high-five, men jag behöver inte be eftersom människan är konstig mest hela tiden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Surr runt kaffeborden

Om några veckor ska kapellmästarna samlas. Det låter det. Som om en hoper orkesterledare. Strålar samman. Men icke. Människan har ett sommar...