lördag 29 april 2017

Hur människan är

Vad jag, Sixten, the cat, har kommit att tänka på. När jag tänkt på min människa:

Människan ser på mig uppifrån, men ser aldrig ner på mig.

Om människor fick lika mycket uppskattning och beröm som jag får, då skulle de också spinna.

Jag får min mat i rättan tid, utom när människan glömt att fylla på... och då bes det oavlåtligen och hemskt mycket om ursäkt.

Detta att katter är mycket mindre än människor ger oss ett större utrymme för att fara runt och leva rövare.

Människan är en skrytsam varelse som aldrig kan berömma den egna katten tillräckligt i stora sällskap.

Människan har svårt att sätta sig in i kattens liv och måste därför ibland själv krypa ner på golvet och lägga sig att sova på en orientalisk matta.

När människan glömt att jag är ett rovdjur rivs jag en smula, bara för att påminna.

Jag känner när någon är sjuk och ledsen och då gör jag om mig till ett våtvarmt omslag.

Människan ber mig göra konster som att slå en kullerbytta eller göra en high-five, men jag behöver inte be eftersom människan är konstig mest hela tiden.

torsdag 27 april 2017

Kattvärldens Münchhausen

Min människa är på konferens. I Stockholm. Han ringde hem. Till medmänniskan. Som fick ge telefonen. Till mig. Han sa att han skrutit om mig. Överdrivit en aning. Vid middagen. Inför ett stort gäng.

Människan fortsatte: Jag sa som det var. Och är. Med dig, Sixten. Snabb som en tornado. En kanonkula. Men att du ändå inte hunnit undan. Landstingets filter.

Inte så  dumt, tänkte jag. Människan utnämnde mig. Till kattvärldens baron von Münchhausen - snabb, rolig och fantastisk!

Jasså, sa jag. Och la förvånad till: och det där med överdriften. Vad handlade det om ..?



tisdag 11 april 2017

Ut i vida världen

Människor lyssnar till mig
om jag sätter klorna i deras soffa
där är min telegraf
med långa och korta rivljud
beställer jag mer mat
ber någon leka med mig
och så protesterar jag
mot långvarig sysslolöshet

Människorna vet inte
hur de ska reagera
så de klappar i händerna
och tror att de ska få mig
the cat
att sluta kloa och riva
jag luras
enbart en kort stund
lyssnar jag
till applåderna
bugar sirligt
sedan återgår jag
till att sända mina budskap
ut i vida världen

Tänk, det fungerar!

söndag 9 april 2017

Vi kan

Dagarna går fort. När våren kommer. Hur det kan komma sig. Vet inte jag. Men trötthet om våren. Är en förklaring. Det krävs anpassning. Till ljusare tider. Och alla vet att det är vad som behövs. Ljus.

Men något har bryskt väckt mig. Skata oss alla här hemma. Människorna är bedrövade. Upprörda. Över gräsliga våldsdåd. De skakar på huvuden. Har svårt att tro. Det som händer. Upptäcker att jag är likadan. När det obegripligt svåra händer. Vill jag inte tro det. Första reaktionen är. Att detta kan inte vara sant. Men oförmågan att ta in. Det som sker. Övergår i kall insikt. Det onda har hänt. Våldets mörker har skakat världen. Som vi känner den.

Då kommer ilskan. Vreden. Över de fega lönnmördarna. så jag talar med mina människor. Om våld och ondska. Om terror och död. Men också om hopp och sammanhållning. Om att vi inte viker. Statsministern syns på TV. Han säger det som behöver sägas. Vi känner med de drabbade och deras familjer. Men vi och vårt öppna samhälle. Klarar också detta.

Surr runt kaffeborden

Om några veckor ska kapellmästarna samlas. Det låter det. Som om en hoper orkesterledare. Strålar samman. Men icke. Människan har ett sommar...