Spark och blod

Att ge eller ta. Det är frågan. Särskilt om man som jag. Delar säng med människor. Framåt natten. Då kommer jag smygande. Väcker någon genom att berätta. Nu är jag här. Genom att jama högt och gällt. Så undviker jag. Allt som oftast. Att bli knuffad. Eller sparkad. Under ivriga drömmar.

Men i nättras. Gick det inte. Att undvika. Jag fick en fot. I Huvudet. Och klippte tillbaka. Med tassen. Och ett par varnande klor. Sedan fick jag vara i fred. Även om medmänniskan blödde. Ur tå och trampdyna. Så kan det bli.

Två människor går upp. Baddar med sårsprit. Klipper till. Plåster i lagom storlek. Innan de försöker. Lägga sig och somna om. Själv somnade jag nästan genast. Att de höll på. Gjorde mig absolut. Ingenting. Resten av natten förflöt. Lugnt och skönt. Utan fötter. Som tror sig springa. I drömmarnas värld. Och sparkas i denna. Den vakna tillvaron.

Tur är att jag är katt. Ty jag, Sixten, the cat. Kan freda mig. När det behövs.