måndag 20 mars 2017

Vad jag lärt om människor

Lärdomar efter många år tillsammans med min människa och en medmänniska.

När det borras i väggen på våningen ovanför får människan här nere ont i tänderna.

Människor är explosiva varelser, när de briserar kallar de det att nysa.

Bildspråket de tvåbenta använder är sällsynt egendomligt och helt obegripligt - rinner det tårar på kinderna kallas det att bryta samman.

När det en afton bubblar, gurglar, knorrar, dunkar och sjuder vet du att du är nära en människa som nyss ätit kvällsmat.

Varje vecka sänker människorna kroppen i varmt vatten, eller låter ett munstycke strila det uppifrån, förmodligen är det ett av många sätt de dricker på.

När kattmaten tar slut får jag ta deras kyckling, räkor eller tonfisk, denna osjälviskhet förvånar mig.

Människorna sticker ut en stund för att kunna komma hem igen.

En stund är något betydligt mera långvarigt än snart och strax.

Människor som jamar är skruttiga härmapor, de kan inte ens jama rent.

De ber med knäppta händer så att de håller ihop och inte går i bitar.

Människors armar är som tama ormar med enorma spindlar i ändarna. Ben och fötter ska vi inte ens tala om...

tisdag 14 mars 2017

Spark och blod

Att ge eller ta. Det är frågan. Särskilt om man som jag. Delar säng med människor. Framåt natten. Då kommer jag smygande. Väcker någon genom att berätta. Nu är jag här. Genom att jama högt och gällt. Så undviker jag. Allt som oftast. Att bli knuffad. Eller sparkad. Under ivriga drömmar.

Men i nättras. Gick det inte. Att undvika. Jag fick en fot. I Huvudet. Och klippte tillbaka. Med tassen. Och ett par varnande klor. Sedan fick jag vara i fred. Även om medmänniskan blödde. Ur tå och trampdyna. Så kan det bli.

Två människor går upp. Baddar med sårsprit. Klipper till. Plåster i lagom storlek. Innan de försöker. Lägga sig och somna om. Själv somnade jag nästan genast. Att de höll på. Gjorde mig absolut. Ingenting. Resten av natten förflöt. Lugnt och skönt. Utan fötter. Som tror sig springa. I drömmarnas värld. Och sparkas i denna. Den vakna tillvaron.

Tur är att jag är katt. Ty jag, Sixten, the cat. Kan freda mig. När det behövs.

fredag 10 mars 2017

Städdag

Fredag städas det
dammas, fejas snyggt
ludd och tussar yr
bort med lort, allt styggt
Sängens täcke ger
skydd där högt jag ber:
dammsugarmonstret -
låt aldrig höras mer!


fredag 3 mars 2017

Helgdagsförberedelsepolka

Nu måste jag lätta mitt hjärta. Ett ångestdrabbad katt vill bekänna. Tålig är jag. Över hövan. Men ett ljud. Tål jag inte. Jag låter nstan som min människa. Som klagar över samma oväsen. Skillnaden är. Att han nog protesterar mot tvånget. Att manövrera dammsugaren. Vecka efter vecka.

För mig låter dammsugaren. Som ett astmatiskt andeväsen. Väser och surrar. Ständigt morrande. Argsint pyser det. När apparaten andas in. Grus och damm. Tygmöss och hårtussar. Då gömmer jag mig. Darrande. Kryper jag ner under överkastet.  Mitt gömställe. När världen är ond.

Nu har ljudet tystnat. Inga mer vrål eller hissningar hörs. Fredagsfriden är kommen åter. Tänk så det lättar. När man får lasta av. Sina bördor. Får bekänna vad som trycker och skaver. Så nu dansar jag. Min helgdagsförberedelsepolka med mattfransar och skosnören

onsdag 1 mars 2017

Oljud skakar väggarna

Avsomnad är jag inte. Bara något tystare. Än vanligt. Har inte haft så mycket att säga. Den senaste tiden. Har haft fullt schå. Att hålla reda på alla byggnadsarbetare. Som åker hiss utanför fönstret, borrar i källaren. Och håller på. När det är liv och rörelse. Runt omkring. Blir jag försiktigare. mera vaksam. På alterten. Vilket gör mig mycket trött.

Märkligt nog vänjer jag mig. Vid borrarnas vrål. Från källaren. Det låter som om man bygger djupa skyddsrum. När man förmodligen. Bara drar vatten. Till en ny tvättstuga. Idag öppnade jag bara ett öga. När borrandet. Fick väggarna att skaka. Min människas CD-skivor for i golvet. Av vibrationerna. Det var inga bra vibrationer. Trots att människan försöker störa mig. Han överröstar oväsendet. Good, good, goood, goood vibrations, sjunger han. Med Jussivibrato på rösten. Hans röst låter snarare som slitet sandpapper än som en glimrande kristallklar tenorstämma. Men så hostar och snorar han. Mellan varven.

Allt ståhej fungerar som kognitiv terapi. Jag tvingas vänja mig. Vid det jag avskyr. Genom att ständigt tvingas konfrontera det. Utsättas för det. Att jag blir lomhörd. På köpet. Tycks inte bekomma vare sig husfolk eller hyresvärd.

En dag såg jag på hästhoppning. Från Göteborg. Hästarna hade små virkade öronskydd. Bedårande passform. Det vore något. För en mycket trött katt.

Varning till den som vet allt

Människorna utstöter varningsläten. Akta fingrarna. Katter har klor. Som de kan använda. Särskilt mot främlingar. Som de inte känner. Som ka...