måndag 6 februari 2017

Närmare

Min människa iakttar mig. Varje dag. Ser han på mig. Forskande. Undersökande. Som vore jag ett studieobjekt. Han försöker tolka min svansföring. I handböcker för kattägare har han läst. Om vad olika hållningar kan betyda. Men han är inte nöjd. Han vill veta mer. Om mig. Och om andra. Katter. Men mest om mig. Han försöker. Förstå sig på. Mig. Ganska smickrande. Tycker jag!

Jag gör detsamma. Så denna morgon trummade han med fingrarna. När han läste om nya händelser. I Amerikas förenta stater. Fingrarna dansade på bordskanten. Så naturligtvis antog jag. Utmaningen. Han märkte mig inte. Först när min tass klippte till hans hand. Snärtigt. Rejält. Utan klor.

Människan hoppade högt. Tallriken han höll i andra handen. For skramlande ner på golvet. Klart att man sticker då. Så jag stack. Ena sekunden var jag där. Nästa var jag i andra ändan. Av lägenheten. Men skrämselhickan gick över. Nästan direkt.

Människan har den senaste tiden. Särskilt noterat. Hur jag gör när jag lägger mig. Bredvid husfolket. Han säger att jag först kloar hål i påslakanet. Sedan ställer jag mig riktigt nära. Därefter välter jag mig. Mot människan. Liksom sätter press. På henne. Eller honom. Varför gör du så, frågar min människa till slut. När han måste stilla. Sin nyfikenhet.

Då säger jag. Som det är: För att komma närmare.

1 kommentar:

  1. Jag kloar också. Av trivsel. Men i sängen får jag inte vara. Dörren till sängkammaren stængd. Tråkigt.
    Hälsningar
    Katten Amanda

    SvaraRadera

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt...