onsdag 29 november 2017

Kommunikation och leverpastej

Människan ser frågande på mig. Jag lägger huvudet på sned för att försöka få honom att förstå min innersta vilja. Så tillbringar vi våra dagar. Gång på gång försöker vi kommunicera. Överföra tanke och vilja. Förståelse. Så vi kan samverka bättre.

Vi löser inte problem genom att bråka och argumentera. Så där som politiken plägar. Där vill man få fram sin poäng. Här vill vi fungera tillsammans. Målet är att jag slipper gå hungrig. Eller sakna sand i lådan. Eller undvika att få mina sovplatser demolerade.

Vi har våra regler. Som ibland måste överträdas. Finns det leverpastej på frukostbordet. Är det svårt att bli kvar på sin pall. Oftast klarar jag det. Men ibland blir lockelsen för stor. Leverpastej är som hummer. Räkor. Ljuvligt att förtära. Får jag tag på en bit hoppar jag snabbt ner från bordet. Springer in i vardagsrummet. Och njuter. Tills det ska bli kalas. Människan dukar. Ropar plötsligt högt. Vem har lagt leverpastej på den orientaliska mattan? Sixten!


torsdag 16 november 2017

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och vital. Tolv år gammal. På mitt trettonde. De har läst någonstans att en 6 år gammal katt kan jämföras med en 40-åring. Skulle inte tro det. Även om det roar människor att jämföra. Själv bryr jag mig inte. Jag lever. Är som jag är.

Varje år efter 6. Betyder 4 nya människoår. Tror mitt husfolk. Så vi är ganska jämngamla. Har de fått för sig. Sådana fantasier är nog typiska för riktigt gamla varelser. På intet sätt är jag sådan. För mig räcker det med några goda timmar på en filt eller i ett soffhörn. Där kan jag drömma fritt. Utan jämförelse. Eller räkneexempel.

tisdag 10 oktober 2017

Katt flöt på nådens hav

Musikaliskt blöt. Blev jag igår. Min människa är så gammaldags. Att han spelar CD-skivor. På hög volym. I vardagsrummet. Då låter det i hela lägenheten. Har jag tur, säger han, så överröstar det lastbilarna och bygget. Som ständigt morrar och dundrar utanför fönstren. Husets vind byggs om. Gud bevars. Så att studenter ska ha någonstans. Att vila sina trötta huvuden. Under tiden plågas vi. Av oljud och damm. Men allla besked om att vi uppgives. Är falska. Vi gör motstånd! Vid CD-spelaren.

Först strilade musiken över hemmet. Sedan blev det till en flod. Mäktiga vattenfall. Forsar. Vikar med nästan stillastående vatten. Mest översköljd blev jag. Av orgelmusik. Först Otto Olsson. Sedan Charles-Marie Widor. Mäktigt. Överväldigande. Fantastiskt!

Ytligt sett. Sov jag i soffan. I kattsjälens djupaste skikt genomströmmades jag. Översköljdes. Flöt på ett nådens hav av mäktiga ljuva toner.

lördag 30 september 2017

Det berättar jag inte

Att skriva har sin tid. Att sova sin. Själv väljer jag det senare. Allt som oftast. Kan förstås ha med åldern. Att göra. Inspiration finns nog. Så det räcker. Men när huvudet är fullt. Av drömmar. Blir det inte alldeles nödvändigt. Att ge dessa upplevelser vingar. De flyger ju redan. I mig.

De dagliga rutinerna följer jag. Går upp på natten Kollar lägenheten. Väntar på att någon ska vankan. Fylla på matskålen. Sover husfolket. Kloar jag först på en soffa. Det låter inte så mycket. Men kan räcka. För att väcka människorna. Går inte det. Står det en vacker gammal skänk. I hallen. När jag kloar på den låter det. Som om någon försöker bryta sig in. I lägenheten. Eftersom mina människor ogillar det. Mer än de ogillar märken på möblerna. Vaknar de alltid.

Då hörs det från sovrummet: Han vill ha mat! Går du?! Sedan kommer min människa lufsande. Han går på känn. Ibland får en tå kontakt. Med en hård möbel. Vilket han ogillar. Högeligen. Efter en del virrande. Får jag min mat. Och gubben vacklar tillbaka till sovrummet.

Om sådant vill jag inte skriva. Så ofta. Det är inte direkt någon rolig dragkamp. Kan man tycka. Eftersom jag alltid vinner. Så därför berättar jag inte det...

torsdag 31 augusti 2017

Kloklippning verkställd

Idag packar jag. Ihop mina saker. En tygråtta, en boll och lite annat. Jag reser lätt. Ofta tar jag inte med mig någonting. Utan reser mig bara upp. Och beger mig. Till skillnad från människan som släpar på sina tillbehör. Väskor av olika slag. Alltifrån ryggsäckar, handväskor och påsar till resväskor och portföljer.

Människan ordnar också med en transportbur. Som jag sitter i. När vi reser och far. Dessutom tar människan med min låda och annat som en katt behöver. Mjuka handdukar och filtar. Att vila sin trötta lekamen på. Skålar för mat och annat.

För någon vecka sedan. Fick jag åka bil till staden. Där inhandlades en liten kattbur. Den heter nog så för att jag blir buren i den. Jag bars till experter på klor. Katt- och hundklor. Nummerlappen visade en trea. Före var två hundar. Och efter var det tio hundar till. Jag verkade vara enda katten för dagen.

Hur det gick till vet jag knappast. Men på fem minuter hade jag blivit vederbörligen klippt. Till min egen stora förvåning. Normalt blir jag superstressad. Uppjagad och nervös. När kloklippningsmojängen dyker upp. Denna gpng var jag lugn som en filbunke. De är nämligen berömda för att mest ligga still och mysa.

Tänk! De alltför långa klorna hade förpassats till historien. Skönt för mig och skönt för människorna. Nu är de lagom vassa och duger att speta en liten köttbit på. När andan faller på. Jämt, med andra ord.

onsdag 26 juli 2017

Livet är ganska omväxlande

Semestertider. Är det. Även för en katt. Människorna finns hemma mer. Vill man ha sällskap finns det. Att få. Är någon ensam. Kan även jag bistå. Bli kompanjon. Vän. Sällskap. När det är vanliga terminer. Blir det mer glappande med ytterdörren. De kommer. Och går. Lite hur som helst.

En katt gör inget sällskap, säger min människa. Jag replikerar: det gör ingen människa heller. Om de befinner sig i samma lokal. Ett sällskap hör ihop. På något sätt. Man blir liksom säll. Upplyftad. Glad. Av någon annans närvaro. Sådan är jag. Allt som oftast. Även om. Jag håller mig på min kant.

Medmänniskan påstår att jag ibland. Tankar närhet. En kort stund. Smyger jag tätt intill. Laddar upp närheten. Som jag kan bära med mig. Om jag vill. När jag vill. Men det får inte bli för mycket. Då drar jag ganska snabbt. In i något favorithörn. Bakom en kudde. På ett överkast. I en kartong. Livet är med andra ord. Ganska omväxlande. Även i semestertider...

tisdag 25 juli 2017

Hitta hem

Att vara katt. Eller inte. Är inte mycket till val. Man är det man blivit. Innekatt är en ganska passande benämning. Även om människorna här. Vurmar för frisk luft. Så det sätter på mig en sele. Vad ska jag med den till, undrar jag. Den hjälper dig. Hitta hem. Påstår människan. Oblygt.

Igår hittade jag hem. Med hjälp av selen. Men under intåget. Råkade jag få dessa fastknäppta band att hamna upp och ner. Väl inne ville människan ta loss selen. Jag var redan då ganska stressad. Av att selen satt så opassande. Rent generad. Kände jag mig. Först skulle människans livskamrat hjälpa till. Vilket inte fungerade. Då tog min människa över. Det var då det gick. Alldeles på tok.

Han liksom  tornade upp sig. Över mig. Så jag blev övermåttan nervös. Klippte till med utspärrade klor. Vassa som klingor. Av stål från Eskilstuna. Blodvite uppstod. Människan lät som en mistlur. Jag som är så känslig för oljud. Tyckte det var obehagligt.

Till slut fick jag hjälp av livskamraten. Sedan la jag mig. I eget rum. Hela dagen. Behövde lugna mig. Framåt aftonen. Började jag sno runt benen. På människan. Som genast klappade mig. Talade vänligt. Och lågmält. Så nu är vi vänner igen. Och jag vet att jag alltid hittar hem. Om det skulle behövas...

onsdag 19 juli 2017

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt så man vet vare sig ut eller in. Då önskar jag att jag vore örn. Så att gårdsplanen kunde rensas.

Kajorna far runt som ett flygande upplopp. De ockuperar kyrktorn och trädtoppar, smutsar bilar och cyklar, trädgårdsmöbler och parasoll. En sak de inte gillar är applåder. Min människa drar ihop husets innevånare och ser till att alla klappar i händerna. Då lyfter ett svart moln under öronbedövande oväsen. Sedan blir det lugnet efter stormen. Då kanske jag kan gå ut. Men bara kanske. Jag ser några vaktande kajor som håller utkik. Så snart människorna drar sig tillbaka signalerar de till flocken: klart läge. Snart är gräsmattan en landningsbana. Kajorna singlar ner från himlen. Som manna. Fast tvärt om.

När jag tröttnat på att vänta. Går jag ut i köket. Öppnar skafferiet med mina fina klor. Kryper in i dunklet. Somnar bakom vichyvatten och en alkoholfri öl.


måndag 17 juli 2017

En vanlig helg

Lördagen började bra. För människan. Tidig frukost. Gott kaffe. Därefter gårdagens disk. Själv hade jag varit vaken. Flera gånger under natten. Därtill fått människan. Att följa med till matskålen. Klockan 01.10 och 03.20. För påfyllning. Då går jag före och människans lufsar halvvaken efter. En gåsmarsch i halvmörker. Så han var ganska trött. Människan. Den där lördagen.

På förmiddagen klättrade människan. Över ett staket. För att han var så trött. Att han inte orkade gå till grinden. Men han är ju ingen tonåring. Direkt. Närmare 70. Ganska stel. Fastnade. Skadade höften. En aning. Så han fick linka. Dagen efter var det födelsedagskalas. Hos gamle handlaren. Med smörgåstårta och glada skratt. Eftersom människan hade svårt att gå. Cyklade han till kalaset. Vad gästerna inte vet. Är vad han gjorde sedan.

Han cyklade hem. Och skulle svänga benet över cykeln. För att kliva av. Men cykelkorgen. Den cykelkorgen. Den satt i vägen. På den fastnade benet. Så människan. Och hela ekipaget. Körde omkull. Slog huvudet i backen. Gjorde han. Fick värk i knät. Hasade sig på fötter. Gick och la sig. På det hela taget. En ganska vanlig helg.


torsdag 13 juli 2017

Protestsång

Människan har sagt att när det blir kaffekalas i kapellet. Då får jag vara i skrubben. Som hade jag gått i kloster. Det fick mig att dikta ett par rader. Kanske kan människan få lite dåligt samvete. När jag kväder denna visa:

Här föreställde jag mig att
få vara husets enda värdiga katt
och välkomna gäster.

Istället sätts jag i skrubben
som vore jag den förfärliga gubben
helt galen på fester.

Men mig gör det inget
vi får väl istället träffas på tinget
då får ni semester!

måndag 3 juli 2017

Beredd på nya besök

Att ha katt är som det en gång var att ha barn på dagis, sa min människa. Ganska ofta får man känslan av att ha misslyckats totalt med sin uppfostran.

Men du har väl aldrig försökt uppfostra mig, sa jag, Sixten, the cat. Som låg och vilade. På ett litet bord. Du insåg väl redan från början att det var kört? Jag är min egen.

Där sa du ett sant ord, Sixten. Egen, det är vad du är. Udda. Eljest. Inte som andra.

Missförstå mig. Om du vill. Du vet ändå. Vad jag menar. Ingen talar om för mig. Hur jag ska bete mig. De avgör jag.

Jo men visst. Sa människan. Du är usel. På att bedöma situationer. Människor som vill dig väl. Kan du rispa. Med vassaste klon. Så det blöder.

Sticker man handen i nosen på mig. Kan vad som helst hända. Det vet du ju. Du varnar folk. För att kasta sig över mig. Som en snuttefilt. Att krama och bolla med. Sådant finner jag mig inte i! Varför varnar du annars besökare? För att närma sig mig. För fort. För angeläget. För burdust?

Men ibland får jag känslan. Att de som blir rivna. Inte förebrår dig. Du som rev. Utan mig.Som varnade. Som hade jag misslyckats. Att lära dig folkvett.

Sånt är livet. Sa jag. Och vässade klorna. Lite extra. På finaste soffan. Man måste vara beredd. När det kommer nya besök...

måndag 26 juni 2017

Husesyn bara för människor

Du Sixten, sa människan. Jag har tänkt på en sak. Vi visar ofta upp hemmet för gäser, både vänner och främlingar. Men du. Du gör aldrig det. 

Jag har också tänkt på det, sa jag. Pricken, han som bor ett par hus bort. Hos gamle handlaren. Han blev utekatt nyligen. Han smet ut och slank in framåt kvällen. Och så håller han på. Honom hade jag tänkt bjuda in. Men han är nog den ende jag kan vara kompis med. Trots det tänker jag inte visa upp huset för honom. Då tar han för sig. Av mina älsklingsplatser. Förresten. Varför går du husesyn med dem som besöker oss?

Människan såg fundersam ut. Det kan inte vara för att skryta. Här finns inget att bli mallig över. Eller att få andra att bli dräglande avundsjuka efter. Inte heller är det så elegant och stiligt. Att man smäller av. Utan alldeles vardagligt. Ordinärt. Vanligt.

Så varför gör du det? Visar runt?

För att mina föräldrar gjorde det. Och för att somliga vänner också går runt med oss. När vi besöker dem. Första gången. Det är trevligt. Känns välkomnande. Vill ni se hur vi har det, säger de. Och den frågan svarar man inte nej på. Faktiskt.

Det skulle jag kunna göra. Smyga runt själv. Undersöka. Kolla. Men, sa jag. Varför höll de på så?

Hmm. Vem vet? Sa människan eftertänksamt. Besökarna var möjligen arkitektoniskt intresserade? Gillade planlösningar? Var insnöade på inredning. Gillade att kolla andras textilier? Eller. Så gjorde man så för att visa att det inte låg någon gömd. Som utgjorde en fara. Som kunde hoppa fram och skrämmas. Eller ännu mer. Man visade nog runt för att folk skulle känna sig hemma. Och trygga. Inga dolda faror här. Det är väl därför vi handhälsar? Så att den öppna handen visar fredliga avsikter. Välvilja. Vänskap.

I detta fall. Är vi katter annorlunda. Vi djur är inte människor. För vi gör saker på vårt sätt. Ingen ska utforska vårt revir. Det ska kosta. Men vi tolererar att ni människor går runt. För ni lägger er sällan på våra favoritställen. På fönsterbrädan. Eller mitt på köksgolvet. Nära matskålen.  


torsdag 22 juni 2017

Surr runt kaffeborden

Om några veckor ska kapellmästarna samlas. Det låter det. Som om en hoper orkesterledare. Strålar samman. Men icke. Människan har ett sommarhus. Som en gång i tiden var ett mindre gudligt hus. Mindre än den närbelägna kyrkan från medeltiden. Är det gamla kapellet. I alla fall.

Människan trivs i hus som haft fler uppgifter. Än att enbart vara skydd. Mot väder och vind. Utan därtill en plats för motstånd. Jag gillar sådant. Mig hanterar man inte hur som helst. Då gör jag motstånd. Säger ifrån. Markerar var gränsen går. Jag är allergisk. Mot dumt och ont!

Nu kan även kapellmästare vara allergiker. Mot min päls. Så jag funderar på hur jag ska förhålla mig. Ockupera ett rum? Hålla mig borta? Gå ut i skogen? Det brukar lösa sig. Ty i ett före detta gudligt hus finns många rum. Visserligen är de mina. Allihop. Men människan får väl låna de andra. En eftermiddag. Jag ska ändå sova middag. Man somnar dessutom lätt. När det surras och mumlas runt kaffeborden.

tisdag 20 juni 2017

Kom an, om du törs!

Dammsugare! Jag säger bara det. Dammsugare! odjur som väser och morrar. Far runt och skramlar. Ringlar sig som en orm. Trots att människan försöker hålla fast apparaten. Med en ihålig käpp av metall. Klart att man blir förskräckt.

Så snart odjuret mullrar igång. Drar jag mig undan. Mycket vaksam. Alert. Så att jag inte blir överrumplad. Eller attackerad. Blir det för besvärligt. Kryper jag ner. Under överkastet. Där hör jag bra. Känner mig ganska trygg. Och slipper se eländet.

Varje vecka. Är det likadant. Då fars det runt. I hela lägenheten. Först när dammsugaren somnar in. Kryper jag fram igen. Och säger sturskt: kom an, om du törs! Men det gör den aldrig. Den sover en hel vecka. Tills det är dags igen...

måndag 19 juni 2017

Bön och piprökning

Människan försöker bibringa mig en aning filosofi.Trots att han inte minns så mycket. Av de kortkurser han läst. Mest intryck tycks en lärare gjort. Det han frågade sina elever på gymnasiet under 1960-talet. Det frågar människan mig. År 2017. Och förväntar sig. Att jag ska kunna svara på en etisk klurighet.

Får man röka pipa när man ber? Frågar människan först. Och fortsätter: eller får man be när man röker pipa? Vad svarar man på det? Som rökfri och städad katt? Be kan jag. Om det ena och det andra. Mer mat. Godisbitar. Eller om att få ligga i ett varmt knä. Men pipa vet jag mig bara ha sett. På televisionen. Så piprökning har jag svårt att empatiskt förstå. Även om jag läst medicinreportrars artiklar. I ämnet.

Det begriper du väl, säger människan. Om huvudsysselsättningen är bön så får man ägna sig åt det. Då bör man undvika att samtidigt blossa på pipan. Men om man håller på och röker så kan man faktiskt även be. En smula. Till exempel att man ska kunna njuta länge av sin pipa.

Man kan också be att någon ska öppna ett fönster. Så det inte blir så rökigt. Inpyrt. Ohälsosamt. Sa jag, som även läst om skadeverkningar. Jag listade förstås ut att frågeställningen hade fler sidor. Han rökte pipa. Eller hur? Säger jag pillemariskt.

Vem då, undrar människan. Som ibland är så trög att vattendragen hinner frysa till. Innan han reagerar. Den där läraren. Säger  jag, Sixten. Därför. Att jag vet att filosofi och logik hör ihop. Och nog kunde man dra slutsatsen att en lärare som talar med elever om att man kan röka pipa. Nog själv är hemfallen och benägen. Att bolma.

Då ser människan bort och mumlar. Jo, det gjorde han.

fredag 16 juni 2017

Ett pensionat är också hemma

Semestern är över. För denna gång. Människorna reste bort. Så jag passade på. Att ta in på pensionat. Även en katt kan behöva. Vila upp sig. Dessvärre behöver jag hjälp. Att ta mig till pensionatet. Jag kör inte bil. Själv. Inte heller tar jag bussen. Om jag ska någonstans. Innan människorna for sin väg. Skjutsade de mig. Ut på landet.

Hästar har ett lugnande inflytande. På mig. Så jag valde en hästgård. Där flera andra utschasade katter. Vilade upp sig. När vi kom fram. Satt det en välkomsthälsning. På dörren: Välkommen Sixten!  Det där lilla extra. Som gör att man. Katter. En sån som jag. Känner sig välkommen.

Egen svit med utomhusrum. Mat och fräsch låda. Vad mer kan man önska? Uterummet erbjöd stora hyllor längs husväggen. Där jag kunde klättra. För att få utblick. Över nejden. Där låg jag mest. Hela dagarna. Omskött. Av trevlig personal.

Efter en vecka. Var jag ganska utvilad. Då kom märkligt nog. Människorna tillbaka. De ropade: Sixten! Dags att åka hem. Först trodde jag inte mina ögon. Sedan trodde jag att jag var så utvilad. Att jag såg syner. Men nog var det mina människor. Som stod vid pensionatets dörr.

Jag sträckte på mig. Tittade noga på dem. Innan jag släppte all värdighet. Rusade fram. Kastade mig på golvet. Rullade runt. La mig på min människas skor. Strök mig mot byxbenen. Spann. Mådde så gott.

När vi kom hem. Blev allt som vanligt. Igen. Huset lät av borrmaskiner. Och tvärs över gatan byggs det. Så man slår ner stora järnpelare. I backen. Så golvet i vår lägenhet skakar. Men hemma. Är ändå hemma. Märkligt nog. Blir även ett pensionat hemma. Väldigt fort. Särskilt när det är trevligt. Och fint! Vem vet. Jag kanske behöver vila upp mig. Snart igen?



måndag 29 maj 2017

Tankarna kommer att fara som getingar

Sämre än en människa. Är jag inte. Kan han ta ledigt. Kan jag. Visserligen verkar det som om. Jag haft ledigt länge. Redan nu. Men några veckors uppehåll. Blir det i alla fall. Har jag bestämt.

Pausa för pausandets skull. Gör jag inte. Så ofta. Bara ibland. När skrivkrampen sätter in. Det är nämligen lätt att halka. På tangenterna. Med landets finaste klor. Se där. En feminin sida. Hos den maskulina katten. Trots att jag hoppar över. Nagellacket.

Uppehållsväder gillas. Har jag förstått. Så se denna tillfälliga intermission (har jag lärt mig på engelska). Ungefär som ljuvliga sommardagar. Med uppehållsväder. Ordet antyder att nederbörd. Är det normala. Kan så vara. Trots vattenbrist i backen. Kan det vara blött i luften.

Nu har jag kungjort, låtit meddela, ropat ut. Att det blir ett kortare uppehåll. När vi närmar oss midsommar. Börjar det nog klia. I tassarna. Och tankarna. Kommer snart. Att fara som getingar. Längtande att komma ut. I det fria. På Sixten, the cats, eminenta blogg. Ja, blogg. Kanske räcker. Där kan tankarna. Ta form. Flyga fritt. Som sommarens dagg och morgonens svalkande regn. Yepp!

torsdag 11 maj 2017

Varning till den som vet allt

Människorna utstöter varningsläten. Akta fingrarna. Katter har klor. Som de kan använda. Särskilt mot främlingar. Som de inte känner. Som kastar sig över dem. Som vore de nallebjörnar. Av plysch. Kramdjur. Man kan bolla med.

Några bryr sig inte. De vet väl hur katter är. De har ju haft en. När de var barn. Den kunde man dra i svansen. Bära upp och ner. Använda som huvudkudde. En katt räcker. För att de ska. Få för sig. Att de vet något. Om alla katter. Till och med om mig. Sixten, the cat.

När de kastar sig över mig. För att klappa. Och lyfta. Lär de sig. En del. Om mig. Snabbt. Fort. Omedelbart. De kan därefter. Läsa rivmärkena. På handloven. Förutsatt. Att de kan läsa...

Vad är meningen, egentligen?

Många frågor finns det. Här är en. Som uttalades nyligen. På en restaurang i Stockholm. Eller i en järnvägsvagn: Varför har du så många punkter, Sixten? När du skriver. På bloggen. Meningarna är inte. Fullständiga eller grammatiskt korrekta!

Språk är för katter. Annorlunda. Än för människosläktet. Vi tänker snabbt. Men i avsnitt. Vilket ibland ökar dubbeltydigheten. Öppnar för frihet. I tolkning.

Om jag skriver. På detta viset. Är det osäkert. Var något börjar. Och var det slutar. Eftersom orden. I förkortade meningar. Kan syfta framåt. Bakåt. Eller bara handla om. Vad som står. I en sådan kort mening. Det är det som är meningen. Med alla punkter. Dem månar jag om. Och menar. Att de fyller. Sin uppgift väl!



tisdag 9 maj 2017

Avsked i natten

Hör talas om ett avskedande. I USA. Radion stod på. Under natten. En president gjorde sig av med. En chef. Motiven tycks dunkla. Säger reportern. Själv gläds jag. Åt en helt annan sak. Att jag inte kan avskedas. De är fästa vid mig. Människorna. Och jag vid dem. Gott så!

En gång. Lär människorna ta avsked. Av mig. En helt annan sak. Som jag hoppas kunna skildra. Ingående!

söndag 7 maj 2017

Katt med lyft hatt

Människan kritiserar mig ibland. För hur jag beter mig. Då kallas jag för vildkatt, marodör, soffdestruktör, matspridare, hårboll och annat nedsättande. Jag skiljer mig. Från människan. Inte genom separation. Utan genom mitt höviska och belevade sätt. Hans kritik. Faller till golvplankorna. Utan att fastna. I mitt huvud. Eller klibba kvar. I tankar eller päls. Jag bryr mig helt enkelt inte. Han kan vräka ur sig. Vad han vill. Jag har tillförsikt. Och självförtroende nog.

Människan däremot funderar. Tvekar och tar åt sig. Även de värsta överdrifterna. Tycks drabba. Som vore de värda. Att ta på allvar. Hur är man funtad då?

Det är när min människa upptäcker det. Som han blir avundsjuk. Också på denna punkt. Borde han försöka bete sig. Mer som en katt. Med lyft hatt.

torsdag 4 maj 2017

Jag har människor ungefär som de har katt

Ofta hör jag människan. Han försöker förklara hur bra det är att ha katt. En innekatt. Det går inte så bra. Hans kamrater tror att en katt. Mår bäst i det fria. Människor är lättlurade. Det fria låter underbart och fritt. Men innebär att ständigt vara på sin vakt. Att tvingas jaga beniga små möss och åkersorkar. Behöva försvara sig. Mot översittarkatter. Värstingar som anser sig ha rätt att inkräkta på andras revir. Att ta över. Genom att rivas och bitas. Det fria, det låter det. Men innebär kyla och väta. Fästingar och annat otyg.

Själv håller jag mig med utemänniskor. De kan komma och gå. Ungefär som de vill. Men de verkar trivas bäst. Inomhus de också. Här tar de igen sig. Sover ut. Slappar och mediterar. Ber en smula. Tvättar sig. De tvättar det mesta. Speglar och golv. Stolar och skåpluckor. De sopar och dammsuger. Så det har jag ordnat bra. Ett slags hemförsäkring.

Människorna borde öva sin inlevelseförmåga. Ungefär som en forskare gjorde. Han levde som get. Med konstgjorda getben. För att förstå getterna bättre. Människan kunde rulla sig välkomnande på hallmattan. För att hälsa gäster. Eller klättra upp på borden. Där kan de ligga och ta igen sig. En stund. Lukta på blommorna.

Vill de förstå kattlivet borde de göra sådant ibland. Klättra upp på soffornas ryggstöd. Sitta där och betrakta vardagsrummet. Middagsgästerna. Man får en annan syn. På tillvaron. Från soffornas ryggstöd. När det är dags för gästerna att gå. Kunde de gott jama ljudligt. Så att alla vet att det är dags. Att ge sig ut. I det fria.

När de gått. Kan människorna krypa ut i köket. På alla fyra. Och lapa i sig lite vatten. Sedan kan de pröva. Att gå på lådan.
Innan de hoppar upp i sängen. Slår sig till ro. Under överkastet.



måndag 1 maj 2017

Öppna vardagsrum

När väskorna samlas i hallen. Då blir det resa av. Jag trivs bäst i öppna vardagsrum. Gömmer mig därför. Inför avresan. Under en dubbelsäng. Där det är svårt att locka fram mig. På en stol under ett bord. Där jag inte syns.

Till sist bär det av. Vilket betyder att jag bärs. Till bilen. Där en gigantisk hundbur monterats. Endast det bästa. Är gott nog. För mig, Sixten, the cat. I buren finns en toalettavdelning och ett mindre vardagsrum. Med en matta av blå frotté. Där slår jag mig till ro.

Sedan åks det bil till Strängnäs. Där en kort rast tillhör de omistliga vanorna. Jag får en slick glas. Och ett hörn. Av en ostburgare. Så jag ska stå mig. Till Nynäshamn. Där vantar man på en färja. Som sedan far sin väg. Det mullrar och bullrar, tjuter och skramlar. Inget för känsliga öron. Som mina. Så jag slickar mig om nosen. Försöker sova.

I Visby ska det handlas matvaror. Kattmat. Katt grus. Kattgodis. Och lite annat åt människorna. Sedan far bilen 35 kilometer tvärs över ön. Till baptistkapellet. Det forna. Sedan bärs allt från bilen. In i huset: väskor, en korgstol och en pall, porslin, en kaffebryggare, böcker, datorer, kattprodukter, matvaror, kryddor och en del annat. Smått och gott.

I sommarhuset/kapellet. Är vardagsrummet 90 kvadrat. Där skulle man kunna hålla konferens, Starta eget. Grunda trossamfund. Sjunga i kör. Spela teater. Som sagt. Jag trivs bäst i öppna vardagsrum.

lördag 29 april 2017

Hur människan är

Vad jag, Sixten, the cat, har kommit att tänka på. När jag tänkt på min människa:

Människan ser på mig uppifrån, men ser aldrig ner på mig.

Om människor fick lika mycket uppskattning och beröm som jag får, då skulle de också spinna.

Jag får min mat i rättan tid, utom när människan glömt att fylla på... och då bes det oavlåtligen och hemskt mycket om ursäkt.

Detta att katter är mycket mindre än människor ger oss ett större utrymme för att fara runt och leva rövare.

Människan är en skrytsam varelse som aldrig kan berömma den egna katten tillräckligt i stora sällskap.

Människan har svårt att sätta sig in i kattens liv och måste därför ibland själv krypa ner på golvet och lägga sig att sova på en orientalisk matta.

När människan glömt att jag är ett rovdjur rivs jag en smula, bara för att påminna.

Jag känner när någon är sjuk och ledsen och då gör jag om mig till ett våtvarmt omslag.

Människan ber mig göra konster som att slå en kullerbytta eller göra en high-five, men jag behöver inte be eftersom människan är konstig mest hela tiden.

torsdag 27 april 2017

Kattvärldens Münchhausen

Min människa är på konferens. I Stockholm. Han ringde hem. Till medmänniskan. Som fick ge telefonen. Till mig. Han sa att han skrutit om mig. Överdrivit en aning. Vid middagen. Inför ett stort gäng.

Människan fortsatte: Jag sa som det var. Och är. Med dig, Sixten. Snabb som en tornado. En kanonkula. Men att du ändå inte hunnit undan. Landstingets filter.

Inte så  dumt, tänkte jag. Människan utnämnde mig. Till kattvärldens baron von Münchhausen - snabb, rolig och fantastisk!

Jasså, sa jag. Och la förvånad till: och det där med överdriften. Vad handlade det om ..?



tisdag 11 april 2017

Ut i vida världen

Människor lyssnar till mig
om jag sätter klorna i deras soffa
där är min telegraf
med långa och korta rivljud
beställer jag mer mat
ber någon leka med mig
och så protesterar jag
mot långvarig sysslolöshet

Människorna vet inte
hur de ska reagera
så de klappar i händerna
och tror att de ska få mig
the cat
att sluta kloa och riva
jag luras
enbart en kort stund
lyssnar jag
till applåderna
bugar sirligt
sedan återgår jag
till att sända mina budskap
ut i vida världen

Tänk, det fungerar!

söndag 9 april 2017

Vi kan

Dagarna går fort. När våren kommer. Hur det kan komma sig. Vet inte jag. Men trötthet om våren. Är en förklaring. Det krävs anpassning. Till ljusare tider. Och alla vet att det är vad som behövs. Ljus.

Men något har bryskt väckt mig. Skata oss alla här hemma. Människorna är bedrövade. Upprörda. Över gräsliga våldsdåd. De skakar på huvuden. Har svårt att tro. Det som händer. Upptäcker att jag är likadan. När det obegripligt svåra händer. Vill jag inte tro det. Första reaktionen är. Att detta kan inte vara sant. Men oförmågan att ta in. Det som sker. Övergår i kall insikt. Det onda har hänt. Våldets mörker har skakat världen. Som vi känner den.

Då kommer ilskan. Vreden. Över de fega lönnmördarna. så jag talar med mina människor. Om våld och ondska. Om terror och död. Men också om hopp och sammanhållning. Om att vi inte viker. Statsministern syns på TV. Han säger det som behöver sägas. Vi känner med de drabbade och deras familjer. Men vi och vårt öppna samhälle. Klarar också detta.

måndag 20 mars 2017

Vad jag lärt om människor

Lärdomar efter många år tillsammans med min människa och en medmänniska.

När det borras i väggen på våningen ovanför får människan här nere ont i tänderna.

Människor är explosiva varelser, när de briserar kallar de det att nysa.

Bildspråket de tvåbenta använder är sällsynt egendomligt och helt obegripligt - rinner det tårar på kinderna kallas det att bryta samman.

När det en afton bubblar, gurglar, knorrar, dunkar och sjuder vet du att du är nära en människa som nyss ätit kvällsmat.

Varje vecka sänker människorna kroppen i varmt vatten, eller låter ett munstycke strila det uppifrån, förmodligen är det ett av många sätt de dricker på.

När kattmaten tar slut får jag ta deras kyckling, räkor eller tonfisk, denna osjälviskhet förvånar mig.

Människorna sticker ut en stund för att kunna komma hem igen.

En stund är något betydligt mera långvarigt än snart och strax.

Människor som jamar är skruttiga härmapor, de kan inte ens jama rent.

De ber med knäppta händer så att de håller ihop och inte går i bitar.

Människors armar är som tama ormar med enorma spindlar i ändarna. Ben och fötter ska vi inte ens tala om...

tisdag 14 mars 2017

Spark och blod

Att ge eller ta. Det är frågan. Särskilt om man som jag. Delar säng med människor. Framåt natten. Då kommer jag smygande. Väcker någon genom att berätta. Nu är jag här. Genom att jama högt och gällt. Så undviker jag. Allt som oftast. Att bli knuffad. Eller sparkad. Under ivriga drömmar.

Men i nättras. Gick det inte. Att undvika. Jag fick en fot. I Huvudet. Och klippte tillbaka. Med tassen. Och ett par varnande klor. Sedan fick jag vara i fred. Även om medmänniskan blödde. Ur tå och trampdyna. Så kan det bli.

Två människor går upp. Baddar med sårsprit. Klipper till. Plåster i lagom storlek. Innan de försöker. Lägga sig och somna om. Själv somnade jag nästan genast. Att de höll på. Gjorde mig absolut. Ingenting. Resten av natten förflöt. Lugnt och skönt. Utan fötter. Som tror sig springa. I drömmarnas värld. Och sparkas i denna. Den vakna tillvaron.

Tur är att jag är katt. Ty jag, Sixten, the cat. Kan freda mig. När det behövs.

fredag 10 mars 2017

Städdag

Fredag städas det
dammas, fejas snyggt
ludd och tussar yr
bort med lort, allt styggt
Sängens täcke ger
skydd där högt jag ber:
dammsugarmonstret -
låt aldrig höras mer!


fredag 3 mars 2017

Helgdagsförberedelsepolka

Nu måste jag lätta mitt hjärta. Ett ångestdrabbad katt vill bekänna. Tålig är jag. Över hövan. Men ett ljud. Tål jag inte. Jag låter nstan som min människa. Som klagar över samma oväsen. Skillnaden är. Att han nog protesterar mot tvånget. Att manövrera dammsugaren. Vecka efter vecka.

För mig låter dammsugaren. Som ett astmatiskt andeväsen. Väser och surrar. Ständigt morrande. Argsint pyser det. När apparaten andas in. Grus och damm. Tygmöss och hårtussar. Då gömmer jag mig. Darrande. Kryper jag ner under överkastet.  Mitt gömställe. När världen är ond.

Nu har ljudet tystnat. Inga mer vrål eller hissningar hörs. Fredagsfriden är kommen åter. Tänk så det lättar. När man får lasta av. Sina bördor. Får bekänna vad som trycker och skaver. Så nu dansar jag. Min helgdagsförberedelsepolka med mattfransar och skosnören

onsdag 1 mars 2017

Oljud skakar väggarna

Avsomnad är jag inte. Bara något tystare. Än vanligt. Har inte haft så mycket att säga. Den senaste tiden. Har haft fullt schå. Att hålla reda på alla byggnadsarbetare. Som åker hiss utanför fönstret, borrar i källaren. Och håller på. När det är liv och rörelse. Runt omkring. Blir jag försiktigare. mera vaksam. På alterten. Vilket gör mig mycket trött.

Märkligt nog vänjer jag mig. Vid borrarnas vrål. Från källaren. Det låter som om man bygger djupa skyddsrum. När man förmodligen. Bara drar vatten. Till en ny tvättstuga. Idag öppnade jag bara ett öga. När borrandet. Fick väggarna att skaka. Min människas CD-skivor for i golvet. Av vibrationerna. Det var inga bra vibrationer. Trots att människan försöker störa mig. Han överröstar oväsendet. Good, good, goood, goood vibrations, sjunger han. Med Jussivibrato på rösten. Hans röst låter snarare som slitet sandpapper än som en glimrande kristallklar tenorstämma. Men så hostar och snorar han. Mellan varven.

Allt ståhej fungerar som kognitiv terapi. Jag tvingas vänja mig. Vid det jag avskyr. Genom att ständigt tvingas konfrontera det. Utsättas för det. Att jag blir lomhörd. På köpet. Tycks inte bekomma vare sig husfolk eller hyresvärd.

En dag såg jag på hästhoppning. Från Göteborg. Hästarna hade små virkade öronskydd. Bedårande passform. Det vore något. För en mycket trött katt.

tisdag 14 februari 2017

Kom an, ljudmarodörer!

Idag har det borrats i källaren. Troligen med pneumatisk borr. Luftdriven. Som låter som en kulspruta. Golvet svajade. Väggarna knakade. Det var inte Anticimex som jagade. Eller någon annan pestbekämpare. Deras villebråd. Bor i ringa utsträckning här. Någon vilsen råtta kan man se. Vid sällsynta tillfällen. Till och med gråsuggor och kackerlackor. Håller sig undan. Finns inte här. Vilket man förstår. Ingen står ut med det oljud som produceras. I husets källare. Ljudillustrationer till teater i radio. För katastrofala händelser. Kunde man hämta nerifrån. Från underjorden. Dit längtar jag inte. Man förstår varför himlen har många förespråkare...

Man bygger om alla källarförråd. Så vårt överflöd. Av prylar. Ska ha någonstans. Att vara. På sitt sätt. är det väl bra. Att någon tänker på sådant. Annars kunde kanske alla källarbås. Bli loppisar. Second hand affärer. Återvinning är som alla vet. Bäst. När den blir av.

Själv far jag, Sixten, the cat illa. Slickar mig nervöst. Om nosen. Ligger på helspänn. Undrar om golvet ska kalva. Lyssnar intensivt. Med skräckblandad förtvivlan. Enda förtjusningen. Uppstår när eländet. För en kort stund. Tystnar. Då kan jag andas. Lättare.

När det blev som värst. Smög jag bort till människan. Där la jag mig. Mellan hans fötter. Och tänkte. Här är jag säkrast. Tryggare kan ingen vara. Så kom an! Om ni törs. Ljudmarodörer!


fredag 10 februari 2017

Element och kartong

Ett element för katten är
ett element att vara när
Det är hans rätta element
en värme som av himlen sänd
Ett element för katten är
ett element att vara när

En kattkartong, en kattkartong
är en kartong med katt uti;
och är det ingen katt däri
så är det ingen kattkartong
En kattkartong, en kattkartong
är en kartong med katt uti.


måndag 6 februari 2017

Närmare

Min människa iakttar mig. Varje dag. Ser han på mig. Forskande. Undersökande. Som vore jag ett studieobjekt. Han försöker tolka min svansföring. I handböcker för kattägare har han läst. Om vad olika hållningar kan betyda. Men han är inte nöjd. Han vill veta mer. Om mig. Och om andra. Katter. Men mest om mig. Han försöker. Förstå sig på. Mig. Ganska smickrande. Tycker jag!

Jag gör detsamma. Så denna morgon trummade han med fingrarna. När han läste om nya händelser. I Amerikas förenta stater. Fingrarna dansade på bordskanten. Så naturligtvis antog jag. Utmaningen. Han märkte mig inte. Först när min tass klippte till hans hand. Snärtigt. Rejält. Utan klor.

Människan hoppade högt. Tallriken han höll i andra handen. For skramlande ner på golvet. Klart att man sticker då. Så jag stack. Ena sekunden var jag där. Nästa var jag i andra ändan. Av lägenheten. Men skrämselhickan gick över. Nästan direkt.

Människan har den senaste tiden. Särskilt noterat. Hur jag gör när jag lägger mig. Bredvid husfolket. Han säger att jag först kloar hål i påslakanet. Sedan ställer jag mig riktigt nära. Därefter välter jag mig. Mot människan. Liksom sätter press. På henne. Eller honom. Varför gör du så, frågar min människa till slut. När han måste stilla. Sin nyfikenhet.

Då säger jag. Som det är: För att komma närmare.

torsdag 2 februari 2017

Vilda, hemlösa och på sin vakt

Genom fönstret ser jag de luggslitna kusinerna. Trasiga är de. Sorgsna och ständigt på sin vakt. De som är ständiga utekatter. Mitt i staden. Eller som är utelämnade. Övergivna. Sina egna. Vilda. Alltså hemlösa.

De har det inte så lätt. Möjligen kan de slåss med råttor. Och få något att kalasa på. Ty stadens undre liv. Är inte mörkt och stilla. Det rör sig i mörkret. Där myllrar det. Av långsvansade råttor. Jag öär glad. Att slippa dem. Det räcker så bra. Att se dem på tv.

När det är vinter. Blött eller kallt. Undrar jag hur de överlever. Sanningen är. Att de sällan gör det. Hungrar de inte. Blir de offer för trafiken. Jag önskar dem ett annat liv.

Tänk att då får komma till ett varmt och ombonat katthem! Där vänliga själar ser till att de har de bra. Därför sjunger jag katthemmens lov. I mitt vardagsrumsfönster. I vår stad heter det Örebro katthem. Dit kan man vända sig. Om man vill träffa. Mina kusiner. Som verkligen behöver träffa en medmänniska. Som vill bli sambo med en katt. Eller två.

Så tänker jag. En vanlig dag. I mitt fönster.

tisdag 24 januari 2017

Jakt på gång

Jag är en jägare.
Jagad av människan.
Jakten går genom vardagsrummet.
Hallen och köket.
Tills jag tar skydd.
I badkaret.
Där någon inte tömt ut allt vatten...
Nu jagar människan stänk.
På speglar och porslin.
Väggar och golv.
Trots allt.
Ganska lyckat...

Valhänta klappar

Jag rister på mig. Skakar på huvudet. Så människan undrar om. Det går att skruva loss. Ta av. Har gängor. Han klappar mig förstrött på huvudet. Som vore jag hans kontorsslav. Duktig idiot. Får jag för mig. Att han tycker.

Men så inser jag. Att han är lite tafatt. När han ska visa ömhet. Det blir några valhänta försök. Att klia min haka. Massera min rygg. Visa tillgivenhet. Jag känner mig. Som en docka. Ett ting. Som får godkänt.

Det finns dock tillfällen. Då han visar sig vara både känslig och ömsint. Mjuk i tanken. Soft. Hur jag vet det? Mitt sjätte sinne! Ett sensorium för människors djupa skikt. Där deras verkliga sinnesstämning når fram. Genom grova fingrar. Stora händer. Som klappar ovant. Som på försök. Men jag vet att den beröringen. Bär guld och sammet. Stor kärlek.

lördag 14 januari 2017

Strimlade argument

Mitt husfolk har delat lägenheter med mig. I nio år. Snart. Trots det. Tittar min människa. Förvånat på mig. Var gång han får syn. På mig. Yrvaket. Överraskat. Som tänkte han: nyss var du i köket. Nu ligger du. På hallmattan. Men jag hör dig ju. Från badkaret. Gnagande på blommorna. I Vardagsrummet.

Jag har en plan. Som han inte känner till. Jag vill ha uppsikt. Överblick. Kontroll. På var folk. Håller till. Då får man förflytta sig. Snabbt som blixten. Blixten-Sixten. Snabbare än då. När Sixten rör sig står fantomen stilla.

Dessutom. Placerar jag mig strategiskt. Som vore vårt hem. Ett schackbräde. Jag skaffar mig fri sikt. Åt flera håll. Samtidigt. Så att jag vet. Var människorna befinner sig. Är jag inte nära dem. Är jag mitt emellan.

Min tidningsläsning. Är likadan. Fri sikt åt alla möjliga håll. Bra överblick. Jag läser sådant jag inte gillar. För att veta vad jag faktiskt uppskattar. Tycker om. Står för. Att det blir en och annan strimlad ledarsida. Får man räkna med. Lite reaktion. Kan även en cool cat. Behöva uppvisa. Så då river jag. Argumenten i stycken. Som en klok, allmänbildad och balanserad katt.

torsdag 12 januari 2017

Julklappsstolen

 
Här vilar katt-Sixten
Rusa kan snabbt som blixten
Stol fick i julklapp
Tipp tipp tipp tapp
Ej längre kvick och rapp
Lealös slapp...


torsdag 5 januari 2017

Trumpen katt blir otrevlig

Min människa anser att jag sover för mycket. 21 timmar om dygnet. Är att överdriva sitt sömnbehov. Även om man råkar vara en katt. I sina bästa år. Ty detta år är det bästa året av alla. Det hävdar den tvåbente. Som vore han ansvarig. För ett olympiskt spel. Och det borde det vara för dig också. Bara du höll dig vaken.

Därtill kallar han mig: din surpuppa! Du har blivit så trumpen, efter valet i USA, säger han. I det har han dock rätt. Jag försöker efterlikna den nye. Mogulen. Magnaten. Miljardären. Han som nog heter Måns. Det borde han faktiskt heta!

Därför jag säger inga snälla saker längre. Jag kallar min människa för bov. Du din skurk, jamar jag. Min mathållning är riggad. Av dig. Sanning har du inte talat på länge. Du säger att jag ska få färsk mat. Men jag ser ju att du smyger med konservburkarna. Du borde sitta inlåst. På ett bibliotek. Så kanske du lär dig något…

Jag ska förresten bygga en mur vid ytterdörren. Så inga kommer indragande med lera och grus. På hallmattan. Men jag vet nog vem som är sämst på att torka av sina leriga skodon och grusbemängda ytterskor. Han bor redan här! När jag säger så. Då blir min människa sur. Han säger ingenting på flera dagar. Han håller sig undan. Sedan medger han. Att han matar mig med konserverad blötmat. Och lovar att jag ska få sova i fred. Så nu är jag inte trumpen längre. Och har ingen amerikansk Måns som förebild. Ingen Måns alls för den delen. Nej, tacka vet jag läderkatten och stålkatten och kapten katt. Förkämpar för rättvisa. På ett ungefär. Därtill de snälla och busiga: Pelle och Pettsons Findus. Äntligen får jag sova lugnt. Utan dumma kommentarer!


söndag 1 januari 2017

En stol ringde på dörren

En nyårshälsning från en kattlig kusin! Nu även riktad till mina (Sixtens) många vänner... 

En julklapp infann sig vid ytterdörren häromkvällen. Huset var fullt av gäster. Utanför stod en familj med ett paket till mig! En julklapp till Sixten, the cat kommer inte varje kväll. Så uppståndelsen blev stor. Jag förärades en egen stol med tillhörande kattkudde. En egen stol! Därför kan jag nu kalla mig stolt stolsägare!

Att jag inte skrivit så mycket på senare tid. Har att göra med innfunnen lättja. Jag tillbringar dagar och kvällar. Uppkrupen i min alldeles egna stol. Min människa kallar mig nu för stolle. Och tycker han är jätterolig. Han skrattar så magen hoppar. Åt sina egna skämt. 

Men tålmodig som jag är. Ler jag mest. Åt hans dumheter. Ty i den nya stolen får jag filosofera. För mig själv. Bättre kan man inte ha det. Förresten är det så. Jag tänker mig evigheten. Mätt och belåten. Hoprullad i  en mjuk stol. Suckande av välbefinnande. Omsluten av värme och ljus. 

Kommunikation och leverpastej

Människan ser frågande på mig. Jag lägger huvudet på sned för att försöka få honom att förstå min innersta vilja. Så tillbringar vi våra dag...