söndag 7 augusti 2016

Trumpen är jag inte

Trump, trump, trump, suckar min människa. Ungefär som när han klagar på att jag låter. När jag nätt trippar fram. Tramp, tramp, tramp, säger han då. Som om det lilla. Kunde störa någon. Måste vara en känslig själ. Skör. Men hörselstark.

Människan försöker skriva politisk poesi. Trumpen Trump trumpetar, muttrar han. Låt det vara, råder jag insiktsfullt. De får klara sådant de ställt till. Själva därborta. Dina små förtretligheter. Gör varken till. Eller från.

Nej måhända, svarar min människa. Han talar så där. Bokligt. Gammaldags. Ålderdomligt. Måhända används inte längre. Kanske har ordet kanske tryckt bort det. Tvingat det tillbaka in i ordböckerna. Men jag har lärt mig använda det. Så måhända. Går jag en vända. Innan jag äter lite till. För att sedan krypa ner under sängens härliga överkast. Där ligger jag aldrig om jag är trumpen. Nix. Då brukar jag föredra ett mörkt hörn i skafferiet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...