måndag 25 juli 2016

Ett lejon på kökstrappan

Har vaktat köksingången. Legat på trappan. Imponerande. Och avskräckande. Som ett minilejon. Till synes däst och lojt. Låt inte lura er. Under ytan lurar en jägare. Ett vilddjur. Som man inte kramar hur man vill. Bollar med. Eller pjoskar med. Säger man alltför smörigt larviga saker. Blir jag tvungen. Att resa mig upp. I min fulla längd. Med imponerande kroppshydda. Och visa att sådant tolererar jag inte.

Så här kan det låta ibland. Man tilltalar mig med fjams och strunt. Jag svarar stramt och upphöjt. Djurens konung. ja, eller ställföreträdande. Här där jag är. På kökstrappan.

Lilla vän! 
Pyttsan. 

Fina kissemissen, 
Struntprat. 

Får man klappa kramdjuret?
Försök bara!

Rivs han?
Du skulle bara veta.

Men lilla pluttegubben, så fin du är!
Berömmet fin kan sudda bort fåniga tillmälet gubben. Men plutten, ta tillbaka det!

Nu får det vara bra. Där kommer ett villebråd flygande. Nu ska Sixten, the cat, den skräckinjagande besten. Snart triumfera. Ta dig i akt, citronfjäril. Fladdra bäst du vill! Mig förvillar du sällan. Så nu kommer jag...

Det är då människan ropar: Sixten, du kommer väl ihåg att du har sele på dig?

1 kommentar:

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...