onsdag 11 maj 2016

Igenkänning ger lycka

Har varit på Gotland några dagar. Vilket var omskakande. Stora salen i kapellet var målad och pärlspontad. Och inga möbler fanns på plats. De stod i en bröt på golvets mitt. Jag kände mig synnerligen olycklig. Detta var INTE mitt. Så här mindes jag inte den mysiga salen.

Människorna bar. De drog och släpade soffor, bord, bokhyllor och skrivbord. Tänk att så många saker kan verka så få. När de står på sin vanliga plats. Men jag blev till slut glad. Upprymd. Lycklig. Min människa rullade ut den stora orientaliska mattan. Den röda. Den slitna. MIN matta. Då snurrade jag som en propeller. Rullade. Fram och tillbaka. Det kallar jag igenkänning. Just då landade jag. Igen. I mitt kapell. Jag kände att här hör jag hemma!


1 kommentar:

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...