söndag 22 maj 2016

Kattliv

Inget att göra. Det är inte mitt problem. Jag kan hålla mig sysselsatt. I dagar och veckor. Med att bara vara. Att trippa runt och hålla koll. Att övervaka omgivningarna. Att studera fågellivet. Hålla mig nära min människa. Han som ger mig mat.

Det tar också en del energi att byta sovplats. Från garnkorg till soffa. Från soffa till fåtölj, Till dynan på köskstolen. Under överkastet. Ner i annan fåtölj. Där det finns en ryakudde. Långhårig. Inte bara av ryagarnet. Utan därför att människan inte kommer ihåg. Att dammsuga. Mina viloplatser.

Sedan ska man inte glömma bestyren att hålla sig ren. Att putsa och feja pälsen. Att slicka tassar och hålla öronen i trim. Eller all energi som går åt. För att se till att matskålen är välfylld. Så snart människorna ska gå ut. Kräver jag påfyllning. Man vet ju inte. När de kommer hem- Bäst att vara förberedd. Välförsedd.






tisdag 17 maj 2016

Krax och fräs

Ofta svär jag inte. Men ibland är det nära. Då hissar min människa upp ögonbrynen i pannans överkant. Han spärrar upp ögonen och ser mäkta förvånad ut. Han förstår vad han hör. Men kan inte fatta det. På en och samma gång. Insikt och oförmåga. Att det är något utöver det vanliga - det har människans dock begripit, Fullt ut.

Jag låter mina eder höras. Så att medmänniskan tror att något allvarligt har hänt. Har du trampat honom på svansen, ropar hon. Nej, svarar min människa. Men jag hörs igen. Och igen. Det kraxar och väser. Fräser och gurglas. bara för att en fågel satt sig på fönsterbrädan. Utanför det fönster där jag sitter. Och vill vara. Ifred.

onsdag 11 maj 2016

Igenkänning ger lycka

Har varit på Gotland några dagar. Vilket var omskakande. Stora salen i kapellet var målad och pärlspontad. Och inga möbler fanns på plats. De stod i en bröt på golvets mitt. Jag kände mig synnerligen olycklig. Detta var INTE mitt. Så här mindes jag inte den mysiga salen.

Människorna bar. De drog och släpade soffor, bord, bokhyllor och skrivbord. Tänk att så många saker kan verka så få. När de står på sin vanliga plats. Men jag blev till slut glad. Upprymd. Lycklig. Min människa rullade ut den stora orientaliska mattan. Den röda. Den slitna. MIN matta. Då snurrade jag som en propeller. Rullade. Fram och tillbaka. Det kallar jag igenkänning. Just då landade jag. Igen. I mitt kapell. Jag kände att här hör jag hemma!


onsdag 4 maj 2016

Är han klok nog att lära av katten?

I soffans soligaste hörn
tar jag mig en lur
ingen jakt, ingen stress
bara lugn och
stilla ro

min människa sitter fast
i datorns tangentbord
blicken fastklistrad
vid skärmen
tanken fjättrad
av världen

han borde slänga sig i soffan
andas lugnt
och regelbundet
låta värmen
omsluta sig
så att oron kan vika
och lugnet lägra sig

men jag tvivlar en smula
om han är klok nog
att lära sig något
av husets katt?

Katt flöt på nådens hav

Musikaliskt blöt. Blev jag igår. Min människa är så gammaldags. Att han spelar CD-skivor. På hög volym. I vardagsrummet. Då låter det i hela...