söndag 27 mars 2016

Kämpig Stilla vecka

Stilla veckan var kämpig. Inte för att jag följt dramat. Om golgatavandring och sådant. Nej denna vecka förändras allt. Hemmet är sig inte likt. Hur ska en stackars katt stå ut med påskris. Som ropar efter en. Kom hit och bit, skriker grenarna. När några dagar senare fjädrar växer ut. Som på en buskig höna. Då blir det etter värre. Stilla blev det inte.

Snart bärs tulpaner in. Också de vill att jag undersöker dem. Nafsar på dem. Sedan dyker kycklingar upp på bord och hyllor. De är så många som vore de kaniner. I ett fönster står också grönt gräs. Inte kan man avstå från att beta. Färskt och frodigt gräs!

Från att det var ganska enhanda mat blev det fest. Korvar och sill och lax och ägg och skinka och kaviar och ständiga frestelser. Även Janssons. Kände jag av.

Dessutom är det pollen i luften. De besvärar inte mig. Inte särskilt mycket. Men andra. Tycks ha fått en ny hobby. Kappnysning. Vem kan nysa mest och högljuddast? Kraftigare och explosivt?

Mänskligheten påstår att det är en vårförkylning. Ovanligt svår. Men de eruptioner som skrämmer vettet ur mig. Kommer ofta och utan förvaring. Som åska och påsksmällar. Så här har jag varit fullt upptagen. Med alla möjliga nya växtliga inslag i lägenheten. Därtill något skrämd. Från sådant behöver även den tuffaste katt semester. Men ingen erbjuds...

Det ska bli skönt när det är över. När kycklingarna ger sig iväg. Riset vissnar mer och ner. Och snittblommorna gjort sitt. Snart. Riktigt snart. Om en liten stund. Strax? Tills dess. Låtsas vi. Jag alltså. Att även en sådan påsk. Är glad.

söndag 20 mars 2016

När det blir vår hackar jag tänder

När våren kommer hackar jag tänder. Sådant är livet. För en katt. Tänderna knastrar som kastanjetter. Inte för att det är kallt. Som katt fryser jag sällan. Och som innekatt är jag nästan för varm. Trots det. Lägger jag mig alltid i solen. På mattor. I fåtöljer och soffor. Där solen värmer gott. Och mer ändå.

Nej jag ser på gatubelysningens ledningar. Trådarna som hänger tvärs över gatan. Och hackar tänder. Där är nämligen så här års ledningarna befolkade. Eller befåglade. Finkar eller duvor. En vilsen koltrast. Alla kan de dyka upp där. De sitter där med perfekt balans. Retligt enkelt håller de sig kvar. Som för att reta mig. Liksom stirrande. Där lovsjunger de våren. I alla tonarter. Härinne ser jag fågelstek. På tråd. Och hackar tänder.

onsdag 16 mars 2016

Har redan fått mat?

När solen försökte kika in i sovrummet sa medmänniskan: Jag har redan gett honom mat, vad han än säger. Bara så du vet!

Yrvaket hummade människan joho, jaha och gick sömndrucken ut i köket. Där stod jag, Sixten, the cat vid matskålen och stirrade. Först på skålen. Sedan på människan. Och därefter på skålen igen. Jag behövde inte säga något alls. Ty maten jag hade fått fanns inte där. Den var försvunnen. Liksom borttappad. Förlorad. Och finns det något jag inte tycker om så är det en tom matskål.

Man kan få för sig att livet är lika tomt. Innehållslöst. Att när något är uppätet är det förbi. Sånt vill inte jag bli påmind om. Hellre längtar jag efter ett nytt skrovmål. En ny delikatess. En liten gnutta laxkräm. Några nyskalade räkor. Färsk leverpastej. Då vattnas det i munnen. Och jag får lust att sätta tänderna i något.

Människan viskade: Du har redan fått mat. Vad du än säger. Bara så du vet...

fredag 11 mars 2016

ligger här och väntar

där man torkar fötterna
där lägger jag mig
precis innanför ytterdörren
på den sträva ytan

människan ska inte gå
utan att kliva över mig
han ska veta att jag finns

just när han går
ska han komma ihåg mig
för då vet jag
att han återvänder hem
hem igen
även om det dröjer

han längtar nog tillbaka
eftersom jag ligger här
och väntar

fredag 4 mars 2016

Ouppmärksamt fokuserad

ingen kan vara mer
ouppmärksamt fokuserad
på en tygmus eller en sparv
än en katt som jag

som putsar en tass
ser åt ett annat håll
låtsas intresserad
av precis vad som helst
utom bytet

när tygmusen tror
att faran är över
när den har slutat oroa sig
då...

torsdag 3 mars 2016

Kriget om torrt tuggummi

Mjukmaten, den blöta, är tråkig! Varje dag slickar jag först i mig såsen eller gelén. Den där alla smakämnen hamnat. Inte för att jag bryr mig. Men de torra köttbitar som blir kvar. Blää! Usch! Fy! Det är som tuggummi. Segt och oaptitligt. Snart stelnat. Frånstötande.

Jag äter helt enkelt inte vad skräp som helst. Utekatter tuggar visst i sig fjäderfä och djur med svans. Ofattbart. Har de ingen känsla för etikett? Eller för sås och gelé? Det är mycket man inte förstår. När man får det mesta serverat. På fat eller i skål.

Nu pågår det en tävling. Mellan människan och mig. Vem som kan vänta ut den andre. Människan hoppas att jag ska förlora några hekto eller mer. Själv tittar jag snett på det tråkiga sega. När det någon gång kommer färsk blötmat i skålen. Då hämnas jag. Då äter jag så fort jag kan. Vräker i mig maten. Så att han ska förstå hur vrålhungrig jag numera ständigt är. Eftersom de torra bitarna blir liggande alltför länge. Och då blir de inte roligare. jag lovar!

Dessutom vet jag att om jag kastar i mig maten så jag får hicka. Hela min kropp hoppar. Rister. Vilket får människan att tycka synd om mig. Så snart har jag vunnit kampen. Det blir blöt mat lite oftare. Och det sega tuggummit kastas... Jag över redan på segersången: I am the Champion!

Livet är ganska omväxlande

Semestertider. Är det. Även för en katt. Människorna finns hemma mer. Vill man ha sällskap finns det. Att få. Är någon ensam. Kan även jag b...