tisdag 26 januari 2016

Drömvinst: skinka!

Såg idrottsgalan på skärmen. Spänd förväntan på belöningar och utmärkelser. De omtalades som vinster. Fröken Sjöström "vann" till exempel Jerringpriset. Säkert välförtjänt. Tilldelades vore väl mera rätt- Även om. Det bakom priset står en massa ihopkämpade medaljer. Av ädlaste valör och därtill världsrekord. Det tacklades och stod i. Skämtades och hyllades.

Om jag skulle fått en skinkbit. Hade jag tackat. Far och mor. Lillebror. Våren. Livet. Min hopptränare. Min sovcoach. Min matutdelare. Lådrensaren. Till sist: min människa...

Själv ville jag vinna en skinkskiva. Mer än något annat. Bakom lagom likgiltig attityd. Trängtade jag. Från kökets stora vita vinstförråd. Skulle priset lyftas till frukostbordet. Värdigt tog jag mig upp. Med höftrotation. I pik. Upp på podiet/bordet. Bara för att bli avvisad. Bortvisad.

Inga priser där. Inga vinster alls. Bra nesa. Och nedflyttning. När jag gav upp. Då fick jag ett tröstpris. Ett litet hörn av en ost. Som vore jag släkting med mössen. Men även ost går an. När man inte lyckats vinna sin drömvinst: skinka!

söndag 24 januari 2016

När man varit på lådan

Lättnaden får mig att lyfta
benen trummar
klorna slirar
runt hörn

hoppar över stolar
rusar runt fåtöljer
sladdar på bordsdukar
gömmer mig
bakom en yttersko

livet leker
när man varit
på lådan


söndag 17 januari 2016

Matta med svans

Mattan har fått svans
den rör sig sakta
som ett strå för vinden

något rörde sig under köksmattan
vilket genast undersöktes
av ivrig katt
med vassa klor

nu är katten försvunnen
och en klump har bildats
som om köksgolvet
omformats till  en liten kulle
från vilken en ormliknande svans
slingrar sig försiktigt

det hela handlar om tillit
förtroende och vana
ingen trampar på köksgolvets matta
när den har kulle
och svans

torsdag 14 januari 2016

Pensionärer har något mellan öronen

Du Sixten...
Ja, vad vill Du, sa jag som låg och dåsade under en upp och nervänd gammal pappkartong.
Inget särskilt, sa människan
Kom igen, Du väcker mig väl inte bara för att låtsas att Du inte har något att komma med?
Jag stirrade intensivt på min människa som såg en aning skuldmedveten ut.
Ja, jo, jag tänkte bara berätta att nu har den där pensionärsfesten ägt rum.
Och...?
Det blev ganska trevligt. Jag tappade visserligen mina manuspapper på golvet. Fick bläddra fram och tillbaka mellan sidorna som en tok. Det rörde liksom ihop sig. Men det verkade som om man ville veta. Hur du har det.
Mån det, sa jag frågande.

Visserligen tänkte jag en stund på att det måste vara ödet. Har har jag föreställt mig en framtid som en efterfrågad och lysande talare. En folktribun som avhandlar samtidens stora livsåskådningsgåtor och kulturens ödesfrågor. Istället berättar jag om en från katthemmet adopterad katt. Så går det med lysande utsikter. Jag som skulle vara en intellektuell ledstjärna. En briljant tänkare. En kulturell pennvässare... 

Inget kan väl vara mer lysande än att berätta. Om mig. Sa jag, Sixten, the cat, ganska självmedvetet. Men så har jag. God självinsikt. Självförtroende. God bedömningsförmåga.
Men en folktalare som orerar om torrfoder eller blöt mat. Som skryter med sin katt. Och vilka galna saker denna märkliga katt råkar ut för. Det lär knappast förändra världen.
Säg inte det, sa jag. Du kanske inspirerade någon att själv ta till orda. Om det som inte vekar så betydelsefullt. Men som vid rätt tillfälle kan förändra tidens lopp. Riva hus. Bereda väg.

200 pensionärer sjöng i alla fall. Med full hals. Det var som på Skansen. Med en organist. Vid pianot! De skrålade. Ljudligt. Dina sångliga verser. Som om. De faktiskt tyckte om. Att sjunga allsång. Om en katt i kravatt. Och hög hatt.
Och jag som brukar säga att människor inte är kloka. Får nog ändra mig. De har nog ett och annat. Mellan öronen, sa jag. Näsor, till exempel.

lördag 9 januari 2016

Julen packades ner

Julen är borta. Helt försvunnen. Efter mitt stora krubbäventyr. Packades julen ner i en kartong. Nu håller julen till i husets källare. I en flyttkartong. Där sover den heliga familjen. Herdar och får har fått lugn och ro. Själv vankar jag oroligt av och an. Funderar över vad som är förändrat.

Kvar finns förstås några stjärnor. I fönstren hänger de. Men de blir inte långlivade. de heller. En hotande resväska står i hallen. Beredd att likt ett svart hål. Svälja hela den lysande härligheten. För min del. Tror jag. Att under resten av året. Kommer det att glimma och glimra. I källarens mörker.

Så en dag. Blir julen befriad. Utsläppt. Ges möjlighet att blomma ut igen.Då skall det sjungas i lägenhet och krubba: Julen är här. Ära vare Gud och fred på jord. Jag längtar redan. Efter herdar och får att roa mig med.

torsdag 7 januari 2016

Kaos i krubba

Redan är vi flera dagar in på ett nytt år. Så fort det går. Ibland är det 10 plusgrader. Några dagar senare kan det se annorlunda ut. Snöstorm. 20 minusgrader. Jag är för mer av jämvikt. Håller mig inne. Nära elementen. Så här års.

Det är lättare. Att hålla värmen. När man är nära. TV-soffan erbjuder närhet. Där kurar jag. Som ett och. Mellan människan och medmänniskan. När jag inte jagar stickor. eller nystan. När närheten räcker. Drar jag mig undan. I avskildhet. Kryper upp i en fåtölj med fårskinnspäls.

När människan inte ser. Hoppar jag upp i julkrubban. Daskar till en herde så han far. Biter ett får. Knuffar undan några gubbar i turbaner. Och händerna fulla. Av presenter. För att komma åt... Just det. Blåbärsriset som någon ställt bakom stallet. Nyplockat. Som tuggummi. Är det perfekt. Krävs det lite krubbkaos. För att nå. Blåbärsriset. Får det bli så. Här helgar ändamålet medlet. Så att säga.

Människan säger att det är vanvördigt. Slarvigt. Och upproriskt. Att sprätta iväg figurer. Över vardagsrumsgolvet. Jag tittar bara på honom. Men en liten grön kvist. Hängande ur min mungipa.

Katt flöt på nådens hav

Musikaliskt blöt. Blev jag igår. Min människa är så gammaldags. Att han spelar CD-skivor. På hög volym. I vardagsrummet. Då låter det i hela...