tisdag 13 december 2016

Intuition

Intuition är en kattlig egenskap. Att känna på sig när något ska till att hända. Visserligen beror min intuition oftast på min sällsynt goda hörsel. Jag känner igen knastret från min människas cykeldäck och spinnet från Volvomotorn likaså. Därför vet jag när det är tid för återkomsten till hemmet. Jag känner till och med igen fotstegen från någon som närmar sig.

Men därutöver har jag en förmåga att förutse saker innan de inträffat. Kommer det många gäster har jag gått undan redan innan de anlänt. Jag insåg redan igår att jag idag skulle skriva detta. Det kallar jag intuition.

Jag känner också på mig vad människorna inte vill att jag ska göra. Därför gör jag just det. Försöker gömma mig bakom fruktskålen på frukostbordet. Kloar på de finaste möblerna. Då vet jag med mig att det snart blir rop och skrik.

torsdag 8 december 2016

Spärras din väg

Idag ville jag inte att min människa skulle gå hemifrån. La mig på hans skor. Trasslade in mig mellan hans fötter när han försökte sätta på sig skorna. La mig i vägen. Rullade på dörrmattan. Allt för att hindra honom. Spärras din väg. Utan hinder så väldiga. Gnolade jag.

Även om jag är både stilig och muskulös. Lite lagom. Imponerande katt. I sina allra bästa år. Så försöker jag verka väldig. Och hindrande.

Snopet nog. Så gick han sin väg. Ändå. Dessa obegripliga människor. Som inte förstår när man vill vara tillsammans med dem. istället för att vara själv.

Nu grunnar jag på. Om jag ska hälsa honom lika kärvänligt. När han kommer hem igen. Eller om jag ska låtsas sova. Ignorera honom. Låta honom längta efter mig. Bestämmer mig. Först. När jag hör nyckeln sättas i låset. Så vi får se...

måndag 28 november 2016

Sixtens taxvisa


Vid dörren trippar taxen glad

uppvisar nosen fin

Vill skutta genom rum på rad

och jaga katten din

 

Då sätter barskt en katt sig ner

och stirrar stint på tax

Tänk hunden backar mer och mer

Respekt, respekt till max

 

Här får man inte jaga katt

trots jakthund van man är

Nej, bäst att lyfta högt sin hatt

och låta bli sånt där…
(mel ps 495)

måndag 21 november 2016

En cirkus för två


En katt klär ut sig till en katt

Och sätter på en högan hatt

Sig själv man är, men ej ändå

I själva verket är man två

 

Nu låtsas vi att vi är tre

Snart är vi fler än man kan se

Vi rusar vilt och ställer till

och blir så många som vi vill

 

Tänk att en katt på detta sätt

Får folk att mista sans och vett

En cirkus hemmet blivit då

Det räcker, stopp nu båda två!
(mel Ps 736)

tisdag 15 november 2016

Vilande vänteläge

Min människa är ett känsligt djur. Han klarar inte av. Att jag kan krypa ihop och ligga stilla mycket länge. Då får han för sig att han måste få veta. Vad jag tänker. Så han frågar: vad tänker du på?

Mitt svar består i att jag ger honom en kort blick. Som kan betyda att nu störde du mig. Eller, är du här? Ibland med den av honom tolkade innebörden, var kom du ifrån? Vilket får honom att bli ihärdigare: Sixten, säg nu vad du tänker på!

Men vad ankommer det mig? Jag vrider huvudet en aning bort från honom. Blundar lojt. Vilar i min väntan. Med ord som från en psalm. Just när han minst anar det. Svarar jag: du ska ju vara en meditationens och bönens människa. Varför stör du dig så på min förmåga? Att koppla av. Att bara vara. I nuet. Inte grubbla på begångna misstag. Sådana gör jag inte så många i alla fall. Inte på andras oförrätter. Var oförrätt har nog av sin egen tyngd. Behöver inte mitt extragrubbel. Så varför så provocerad?

Ren och skär avundsjuka. Påstod människan. Frankt. Riktigt uppriktigt. Jag skulle önska jag slapp grubbla och fundera. Så förtvivlat. På allt möjligt. Som jag knappast kan göra något åt. Men som stör mig så att jag får svårt att koppla av. Och bara vara.

Hur ska man få honom att förstå? Inte lätt med ett så nervöst sinne. Trots att hans medmänniskor kallar honom sävlig. Trygg. Lugn. Så jag sa: Först måste du lära dig att hålla mun. Sedan att låta tankarna komma och gå. Tills de vandrar sin väg. Och låter dig vara. Ifred. Jag ställer om snabbt. Lika fort är jag alert igen. Och kan kasta mig över din strumpa. Om jag får lust. Kom ihåg att det bara finns en väg. Den kan kallas övning. Praktik. Träning. Själv kallar jag den för stillsamhetens vila. Eller vilande vänteläge. Här gjorde jag en mycket lång konstpaus. Så att han skulle få tid. Att tänka efter.

Så fortsatte jag: Nu säger jag inte mer. Utan återgår till…


söndag 13 november 2016

Om glädjen av att vara katt

In i värmen, snön den smälter
pälsen ruggig blir som ny
På den tjocka mattan välter
trötta katten, tung som bly
Sinnet vilar, tanken stillas
det som varit, allt är nu
Lugnet råder, livet gillas
Suck och tack, jag ej är Gnu!
(Mel Här är gudagott...)

torsdag 10 november 2016

Vinterlek


Flingor faller, ljuva, klara

dämpar gatljud i staden vår

Låt oss leka ta-fatt bara,

rulla livligt, ha kul, vi får

snötoppluva, blöta tassar

Lattjo lajban hela dan

Sedan in i värmen svassar

Sixten, katt, med snö i man

(Mel Här är gudagott...)

tisdag 8 november 2016

Skåla ni - jag tar en sill


Jag är katt, en mjuk, den rara -

den vars vänskap värmer skönt!

Jamar, skrämmer fåglars skara

Fjäskar inte, knappast lönt

Tidning dunsar, sopbil vrålar

kullerbytta när jag vill

Tuggar helst på sega svålar

skåla ni -  jag tar en sill!
(Mel Här är gudagott...)

lördag 22 oktober 2016

Att vara katt

Min mäniska försöker lära mig att vara katt. Han lyckas inte så bra med det. Till exempel tycker han att jag borde välkomna främlingar med ett mera öppet sinne. Så berättar han om en katt som låg på disken i en affär. Ihoprullad i en flätad skål. För var och en att klappa. Katten bodde inte ens i butiken eller hos någon av personalen. Utan när man slog upp portarna. Kom katten knallande, Gick ett varv i butiken. Och la sig sedan i korgen. Det är vänligt.

Äsch, svarar jag. Det är bara tillgjort. Insmickrande. Somliga gör vad som helst för några smekningar. Inte jag...

tisdag 18 oktober 2016

Tänk om jag hade fjädrar!

Jag önskar mig en boa
En skrud, en dräkt så grann
Så jag kan livligt ståta
som hövding för min stam
Jag som i fjädrar klär

Men får ej, vilken gåta,
ha skrud av fjädrar gjord
Besviken ska jag låta
Why me, why me, O Lord?
Jag som i fjädrar klär

Då hör jag rösten tala
Om fjädrar som jag fått
De kan ju verka skrala
Som tunna remmar blott
Jag som i fjädrar klär

Se! Muskler de är fjädrar
Som mig mot höjden bär
Stor frihet för mig hägrar
som muskelknippe här
Jag är ju den jag är!

(Mel Svk Ps 599)



måndag 17 oktober 2016

En vana att ta fraväl

Ny vana. Kom fram för någon månad sedan. Då min människa började gå till jobbet. Igen. Nu kunde vi inte längre sitta och mysa. ostörda. Han gav sig av. Hemifrån.

Alla nycklar ligger i en skål. På en hög skänk. När människan börjar gräva bland nycklarna. Då hoppar jag ner från sängen. Går ut i hallen och slår mig ner. Mitt på hallmattan. Så han måste kliva över mig. Om han prompt ska ge sig iväg. Så belevad är jag, Sixten, the cat. Att jag tar adjö när han går.

Vid hans återkomst. Hemkomst. Så har jag just återvänt. Till hallmattan. Så att han får grubbla övr. Hur det kommer sig. Att jag vet när han ska återvända. Det är telepati, gott minne och god hörsel. I kombination. Som gör denna tidspassning möjlig. Allt för att min bäste vän. Ska bli väl mottagen. En god vana.

torsdag 13 oktober 2016

Spinnandets glädje

Förtjust över hövan att möta en vän
med svans, päls och morrhår, en katt känns igen
på värmen och sättet när motorn går igång
Att spinna så härligt, att spinna så härligt
Att spinna, ha spunnit och ljuvligt fyllt ett spann!

Med kattpäls som spinnrock det surrar så gott
och djuret vibrerar med ljudet det fått
Som mest är det glädje och lycka man hör
Att spinna är härligt, att spinna är härligt
Ty spinnandets glädje förnöjer envar!

(Sixten gnolade under diktningen på melodin till Psalm 226
i SvK Psalmbok)

söndag 2 oktober 2016

Till och med jag...

Mina människor har varit bortresta. Och jag har haft assistans av en vän i familjen. Då blir väntan inte så lång. Det är vid sådana tillfällen man (jag) inser vad kontakt och närhet betyder. För överlevnad och välbefinnande. Det är möjligt att svälta fast man har gott om mat i skålen. Svältfödd på vänskap och närhet är inte bra, inte för någon människa. Inte heller för en katt.

Till och med jag, Sixten, the cat behöver en varm hand som klappar mig och några vador att stryka mig mot. Någon att sitta tillsammans med i skymningen...

måndag 12 september 2016

Sentenser

Jag jamar alltså finns jag.

Den som sover är det inte synd om.

Lek förhindrar många tillfällen till vila, vilket är synd.

Ibland leker jag att jag vilar.

Torrfoder knastrar så bullret från världen försvinner.

Blöt mat är saftigare än det mesta.

När människan går ut blir hemmet ett väntrum.

Kycklingen på din tallrik är egentligen min, bara så du vet.


torsdag 1 september 2016

Elegant, stilig, världsvan och grann

Jag har morrhår, är svartvit, så tjusig
Jag har fyra små ben och en svans
Jag kan hoppa, och smyga, är busig
så min dag är en lek och en dans

Framför spegeln jag putsar och fejar
min päls skinande ren, blank och fin
så att när man mig artigt påhejar
svarar jag med en vänliger min

Jag kan smyga mig fram för att stryka
stryker bäst utav alla jag gör
mot ett ben, blir elektriskt, kan ryka
då få katthår på byxben ej stör

Jag är Sixten, bär namnet med lyster
elegant, stilig, världsvan och grann
fylld av upptåg, kärvänlig och yster
ville säga just det, tänk jag hann...

(Mel: Jag är lapp och jag har...)



onsdag 24 augusti 2016

Sommarens hemlängtan


Sommarnöje trevligt är
hörs på namnet som det bär
där är jag en kyrkkatt vorden
fritt det är, knappt några borden
men då tranor, kajor, hund
ger mig knappt en lugn tyst stund!

Trevligt är med kommen gäst
en blir flera, många flest
mat och sång och kvällssamtalen
gör mig dock en smula galen
hur ska jag en stund få ro
i kapell, ett stojigt bo!

Borta bra, men hemma bäst
här blir vardag tyst en fest
för här har jag mina grejer
trivselhörn och vrår, jag säger:
skönt att vara här igen
så jag längtat komma hem!


onsdag 17 augusti 2016

Har inte varit mig själv

De senaste dagarna. Har jag inte varit mig själv. Det låter det. Som om jag varit en annan. En främmande katt. Som hamnat i fel hus. Med fel familj. Men familjen har varit rätt. Det är mig det varit lite tjall på. Har känt mig lite skvätten. Ljudskygg. Har önskat sällskap. Mer än vanligt.

Det kan ha berott på. Att här har varit så mycket folk. Den senaste tiden. Det har spikats engelska. Oh dear. Nu när allt återgått till det normala. Har jag svårt att bli som vanligt. Är fortfarande lite på min vakt. Trots att jag nu inte behöver bevaka. Duschrummet där min låda står.

Så nu hämtar jag mig. Hittar tillbaka. Till mig själv. Utan yoga. Eller KBT. Vilar mig ikapp. Sedan. När jag är mig själv igen. Är jag som ny!

söndag 7 augusti 2016

Trumpen är jag inte

Trump, trump, trump, suckar min människa. Ungefär som när han klagar på att jag låter. När jag nätt trippar fram. Tramp, tramp, tramp, säger han då. Som om det lilla. Kunde störa någon. Måste vara en känslig själ. Skör. Men hörselstark.

Människan försöker skriva politisk poesi. Trumpen Trump trumpetar, muttrar han. Låt det vara, råder jag insiktsfullt. De får klara sådant de ställt till. Själva därborta. Dina små förtretligheter. Gör varken till. Eller från.

Nej måhända, svarar min människa. Han talar så där. Bokligt. Gammaldags. Ålderdomligt. Måhända används inte längre. Kanske har ordet kanske tryckt bort det. Tvingat det tillbaka in i ordböckerna. Men jag har lärt mig använda det. Så måhända. Går jag en vända. Innan jag äter lite till. För att sedan krypa ner under sängens härliga överkast. Där ligger jag aldrig om jag är trumpen. Nix. Då brukar jag föredra ett mörkt hörn i skafferiet.

Sover tryggt

Akta er för odjuret. Katten är vildsint. Farlig. Rivsugen. Ungefär så kan det låta. När min människa gör reklam. För mig. Så att jag ska få vara i fred. Dessa vänliga varningar. Har blivit farliga föreställningar.

Besökare törs inte gå i i rummet där jag för tillfället vilar. En fru kan slå ihop händerna. Inte av förtjusning. Över trevlig katt. Utan för att ropa: akta dig för katten. Han rivs. Trots att det borde ropas: han trivs. Jag gör ingen något förnär. Såvida denne någon inte kommit mig för när. Då kan jag lappa till. Med tass utan klor. Fast klor har jag alltid. Men inte i jaktläge. Mitt problem är att jag ibland är för stark. Så när jag klipper till. Kan en klo liksom följa med. Av bara farten. Inte menat. Eller avsett. Det bara blidde så.

När jag egentligen. Är from som en lammunge. Vänsäll som en säl. Eftertänksam. Meditativ.

Denna vecka har min människa korsat sig. En kampanj på nätet. Har fått honom att bära kors. Ja inget synligt. Istället gör han korstecken. Så ofta han kommer åt. Så han har nästan repat sin rödrosa tröja. Han tycker det är kristligt. Att bära kors. Eller som biskopen som bröt på tyska råkade säga. När han la extra betoning. På sista stavelsen: kors ett! Möjligen sa han det snabbt, som ett ord.

Själv korsar jag mig inte. Kampanjen går mig förbi. Förutom människan som blivit mycket rörligare den senaste veckan. Åtminstone i armarna. Jag för min del använder benen. Om något ska läggas i kors. Man sover bäst då. Jag alltså. Sover tryggt.

Gud har mången katt så kär
ser till den som fyrbent är
När jag mig i sömnen vänder
skyddas jag av goda händer
Jag är lycklig och jag får
längta hem till himlens vrår

fredag 29 juli 2016

Rödbrunt besök bland rabarber

Idag låg det en katt i trädgården. Och det var inte jag. Som låg där. Utan en brunröd. Svartvit stirrade på rödbrun. Men sa ingenting. Rödbrun stirrade tillbaka. Lika tyst. Vi väntade.

Något som katter kan. Är att vänta. Vi har förmågan. Att syssla med annat. Under tiden. vi låtsas ointresserade. Trots att vi stirrar intensivt. Det borde fler försöka. Att ointresserat stirra intensivt. Tar på krafterna. Jag låtsades intresserad av ett par humlor. Men såg naturligtvis. Bortom och förbi. För att ha koll på främlingen.

När en rödbrun nykomling gömmer sig. Bland rabarberbladen. Undrar jag varför. Där är inte så trevligt. Fuktigt och skuggigt. Själv hade jag parkerat. Bakom en cypress. Eller tuija. Kanske. Något barrigt var det. I alla fall. Men solen sken. Så att jag skulle synas riktigt ordentligt. Herre på täppan. Bäst att passa på. Att njuta. Så länge man kan. Innan öron och päls blir luggsliten och biten.

Plötsligt slank en rödbrun katt in i syrénhäcken. Och försvann. Jaha, tänkte jag. Det var det.

måndag 25 juli 2016

Ett lejon på kökstrappan

Har vaktat köksingången. Legat på trappan. Imponerande. Och avskräckande. Som ett minilejon. Till synes däst och lojt. Låt inte lura er. Under ytan lurar en jägare. Ett vilddjur. Som man inte kramar hur man vill. Bollar med. Eller pjoskar med. Säger man alltför smörigt larviga saker. Blir jag tvungen. Att resa mig upp. I min fulla längd. Med imponerande kroppshydda. Och visa att sådant tolererar jag inte.

Så här kan det låta ibland. Man tilltalar mig med fjams och strunt. Jag svarar stramt och upphöjt. Djurens konung. ja, eller ställföreträdande. Här där jag är. På kökstrappan.

Lilla vän! 
Pyttsan. 

Fina kissemissen, 
Struntprat. 

Får man klappa kramdjuret?
Försök bara!

Rivs han?
Du skulle bara veta.

Men lilla pluttegubben, så fin du är!
Berömmet fin kan sudda bort fåniga tillmälet gubben. Men plutten, ta tillbaka det!

Nu får det vara bra. Där kommer ett villebråd flygande. Nu ska Sixten, the cat, den skräckinjagande besten. Snart triumfera. Ta dig i akt, citronfjäril. Fladdra bäst du vill! Mig förvillar du sällan. Så nu kommer jag...

Det är då människan ropar: Sixten, du kommer väl ihåg att du har sele på dig?

fredag 22 juli 2016

Förkylningstider

Nu är jag sjukvårdare bliven. Människan har skaffat sig en förkylning. En dunderdito. Det hostas och nyses. Snoras och snyts. Jag tar hand om honom. Under tiden. Det är inte bara febern som stigit honom åt huvudet. Omdömet sviktar. Han tror han ska orka göra något i trädgården. Glöm det, säger jag. Jag vill, svarar han. Men kroknar redan innan han fått på sig strumpor och skor.

När han nyser. Ropar jag: prosit och välsignelse! Det lär de ha sagt på en teaterscen i någon ruin. Nu blir det sådana utrop alltsom oftast. För här nyses i parti och minut. Alltså både i stora kvantiter och i liten omfattning. Ja, hur det är. Fattas bara att jag blir förkyld. Man borde kunna spara sin förkylningar tills det blir vinter och man vill stanna inne. Och nu fick jag hicka! Suck!



onsdag 20 juli 2016

I väntan på lek

Min människa har fått låna datorn. Han tänker skriva något om värderingar. Det uppskattar jag. Värderar jag högt. Att han gör. Så värderar han mig. Som något av det bästa. Som finns. En vän som är vänfast. Trofast. Uthållig. Som inte bryr sig om ifall han prestera bra. Utmärker sig. Vinner i sällskapsspel.

Nu knattrar det rent förskräckligt. På tangentbordet. Själv ligger jag på en stol. Tätt intill. Och väntar. På att han ska skriva klart. Så att vi kan leka sedan. Ty det är mycket roligt. Det är en av mina grundhållningar. Värderingsmässiga övertygelser.

lördag 16 juli 2016

Kramas hårt


Vaknar trött, så kan det vara
drömt i natt om fåglars skara
vässat klor för bästa fästet,
dansat vals vid mössdjursnästet.

Människan är den som vårdar
päls och sår från strid på gårdar,
snart jag trycks till varma barmar,
kramas hårt av min väns armar.

Denna närhet är ren lycka
även om mitt ben kan rycka,

när jag sover ibland vänner,
jag blir lugn hos dem jag känner.

Solitär går ej i skara,
prosit, signe och bevara!
Att få för sig gilla alla
det en katt ej in kan falla.

Nu min diktning jag uppgiver,
det får bliva vad det bliver,
än det andra, än det ena

mjuka pälsar är all-lena…

onsdag 13 juli 2016

Gräsligt?

Idag åt jag gräs. Bra för matsmältningen. Sägs det. Någon grönsak går det åt. Även för en katt. Grönt gräs som tål att tuggas. Gillar jag. Mellan tuggorna gnolar jag. För mig själv. Vackert, tycker jag.

Gräset på andra sidan. Påstår min människa är grönare. Det bryr jag mig inte om. Det gräs som står framför ögonen. Duger gott. Smakar bra.

Grönare kan inget vara
än de fina växter rara
som jag tuggar varje dag här
se de växer där och där, där!


söndag 10 juli 2016

Verserad katt

Mycket fridfullt sover katten
hela dagen och på natten
kikar hemligt kring sig bara
att där inte finns nån fara

Stiger upp och går en vända
leker lite, det kan hända
gäspar vitt och går till stolen
den som står så fint i solen

Drömmer han är detektiven
smyger fram i sömnexilen
löser gåtor, fångar bovar
fängslar råttor med handklovar

Vad med maten? Man bör äta!
Ställ strax fram den, han hörs träta
ifrån stolen mitt i solen
duger bra gör fårfiolen...



torsdag 30 juni 2016

Sommaren är här?

Mitt sommarlov har startat
så jag till landet for
Tror knappast att jag fattat
att friheten där bor
Kan välja och kan vraka
vad jag vill syssla med
Att dega eller baka
att leka med besked

Men allt är inte ljuvligt
ta flugornas konvent
de surrrar runt så ljudligt
och kollar vad som hänt
ett pälsdjur tar sin vila
på stolen vit och blå
ja, flyg runt den och stila
se den bli galen då

Jag slår med tassen ilsket
mot flygfän här och där
men missar stort och vilset
jag muttrar högt och svär
att dessa svarta humhum
är snabbare än jag
de låter retligt brumbrum
fram smällar'n mänska tag

Hjälp mig mot sommarns plåga
mot mygg och bin och knott
mot flugor bromsar tåga
ha bort dem, långt långt bort
så jag får njuta sommar
semsterliv och sol
och slipper slokat lomma
till skydd så mörkt som kol...


...



tisdag 21 juni 2016

I närheten av sådant som myllrar och kryper

Idag har jag passat mig. Inte som i kattvakt. Utan som i försiktig hållning. En av mina favoritplatser utomhus. Där jag ibland vistas. Har blivit upptagen. Andra håller till där. De myllrar och kryper. Dyker upp och gräver ner sig. Surrar och håller på. Humlor! I mängd. Har grävt ner sig under mossan. Just där jag ska ligga.

Så jag passar mig. Från att komma dem för nära. Man vet aldrig. Vad de kan ta sig till. Dessa ständigt verksamma småkryp. Som dessutom kan flyga. Jag ligger därför i beredskap. Som de där flickorna som väntade. Så att när något händer. Är de vakande och vakna. Sådan är jag. I humlors närhet

torsdag 16 juni 2016

Kattens längtan

Genom fönstret jag tittat ut
jag har hoppats och längtat
saknat starkt så all ork tog slut
kom snart, kom hem, jag har väntat

Kan jag locka dig hem igen?
kan jag tänka dig åter?
Kan min saknad nå dig, min vän?
Hjälper det att jag gråter?

Jag kan locka dig hem igen
jag kan tänka dig åter
jag kan se dig i dörren här
snörvlar lyckligt och låter!


onsdag 15 juni 2016

Därför tiger Sixten

Varför tiger Sixten? Frågan är befogad. Några har faktiskt undrat. Har han pensionerat sig. På riktigt? Aftonbladet kunde ha undrat på en löpsedel. Eller åtminstone Nerikes Allehanda. Då hade man efter dagens blogginlägg kunna skriva. Så som man plägar göra. När något har hänt. Därför teg Sixten!

Jag har varit ledsen. Deprimerad. Betryckt. Min människa for utomlands. I mer än en vecka var han i Washington DC. Han skulle visst på ett bröllop. Men jag fick inte följa med. Och när min människa ger sig iväg. Vet jag aldrig. När han kommer. Om han kommer.

Så många och långa dagar. Har jag suttit som en vissen pelargonia. I fönstret. Och spanat. Kommer han aldrig? Så finns det dom som tror att vi. I centimeter lägre stående djur. Inte har känslor. Inte kan sakna. Eller fundera och tänka.

Som tur var har medmänniskan skött om mig. Matat mig och fyllt min skål. Tömt min låda och bäddat på några av mina favoritplatser. Men blå frottéhanddukar. Som jag uppskattar nästan lika mycket. Som schalar. Koftor. Tröjor. Av den finaste gotländska ull. Eller heter det den finaste gotländska ullen?

Nu är min människa hemma. Igen.

söndag 22 maj 2016

Kattliv

Inget att göra. Det är inte mitt problem. Jag kan hålla mig sysselsatt. I dagar och veckor. Med att bara vara. Att trippa runt och hålla koll. Att övervaka omgivningarna. Att studera fågellivet. Hålla mig nära min människa. Han som ger mig mat.

Det tar också en del energi att byta sovplats. Från garnkorg till soffa. Från soffa till fåtölj, Till dynan på köskstolen. Under överkastet. Ner i annan fåtölj. Där det finns en ryakudde. Långhårig. Inte bara av ryagarnet. Utan därför att människan inte kommer ihåg. Att dammsuga. Mina viloplatser.

Sedan ska man inte glömma bestyren att hålla sig ren. Att putsa och feja pälsen. Att slicka tassar och hålla öronen i trim. Eller all energi som går åt. För att se till att matskålen är välfylld. Så snart människorna ska gå ut. Kräver jag påfyllning. Man vet ju inte. När de kommer hem- Bäst att vara förberedd. Välförsedd.






tisdag 17 maj 2016

Krax och fräs

Ofta svär jag inte. Men ibland är det nära. Då hissar min människa upp ögonbrynen i pannans överkant. Han spärrar upp ögonen och ser mäkta förvånad ut. Han förstår vad han hör. Men kan inte fatta det. På en och samma gång. Insikt och oförmåga. Att det är något utöver det vanliga - det har människans dock begripit, Fullt ut.

Jag låter mina eder höras. Så att medmänniskan tror att något allvarligt har hänt. Har du trampat honom på svansen, ropar hon. Nej, svarar min människa. Men jag hörs igen. Och igen. Det kraxar och väser. Fräser och gurglas. bara för att en fågel satt sig på fönsterbrädan. Utanför det fönster där jag sitter. Och vill vara. Ifred.

onsdag 11 maj 2016

Igenkänning ger lycka

Har varit på Gotland några dagar. Vilket var omskakande. Stora salen i kapellet var målad och pärlspontad. Och inga möbler fanns på plats. De stod i en bröt på golvets mitt. Jag kände mig synnerligen olycklig. Detta var INTE mitt. Så här mindes jag inte den mysiga salen.

Människorna bar. De drog och släpade soffor, bord, bokhyllor och skrivbord. Tänk att så många saker kan verka så få. När de står på sin vanliga plats. Men jag blev till slut glad. Upprymd. Lycklig. Min människa rullade ut den stora orientaliska mattan. Den röda. Den slitna. MIN matta. Då snurrade jag som en propeller. Rullade. Fram och tillbaka. Det kallar jag igenkänning. Just då landade jag. Igen. I mitt kapell. Jag kände att här hör jag hemma!


onsdag 4 maj 2016

Är han klok nog att lära av katten?

I soffans soligaste hörn
tar jag mig en lur
ingen jakt, ingen stress
bara lugn och
stilla ro

min människa sitter fast
i datorns tangentbord
blicken fastklistrad
vid skärmen
tanken fjättrad
av världen

han borde slänga sig i soffan
andas lugnt
och regelbundet
låta värmen
omsluta sig
så att oron kan vika
och lugnet lägra sig

men jag tvivlar en smula
om han är klok nog
att lära sig något
av husets katt?

fredag 29 april 2016

Okränkbart kattvärde

Kattens värde varar. Så tänker jag. När jag funderar. Över hur mycket en katts värde är. Inte i pengar. utan i likhet med människovärde. Jag kan tänka. Hoppas. Längta. Bli ledsen. Sörja. Sakna. Bli glad. Trösta och mycket annat. för dem som tycker att en katt ingenting är värd. Kanske dessa förmågor ändå vore värt någonting.

En katt har ett stort värde. Och det ska inte heller kränkas. Genom omänskligt beteende. Därtill har jag, Sixten, the cat, stor värdighet. Det kan ju vem som helst se. Så det så!

söndag 24 april 2016

Hälsar det gör jag

Hälsar det gör jag
på mitt lilla vis
svansen mot höjden
och baken mot dig

verkar det avigt
ett stötande sätt
försök att förstå
att så hälsar vi

minns ock att handen
ej alltid vill väl
smeker det gör den
men kan också slå

att hälsa är möte
ett jag och ett du
ser vi varandra
gott så, tänker jag


tisdag 19 april 2016

Tänkte gjorde jag

När skålen är tom är katten full.

För utvärtes bruk är vatten överskattat.

Ett extra långt skosnöre ser ut som en orm och kommer sällan undan.

För duvan på ledningen utanför fönstret klapprar vassa tänder.

En katt tänker på vilodagen, ty varje dag är en sådan.

Ost, leverpastej och smör på frukostbordet är en försmak av himmelriket, med betoning på smak.






fredag 15 april 2016

Klippta klor

Klorna rispar inte alls
fäster dåligt här och där
halkar ofta, hur, vafalls?
när jag trillar, munnen svär

Som på is så trippar katt
slirar, sladdar, far omkring
liksom Bambi katt blev platt
klippta klor förfärligt ding!


lördag 9 april 2016

Verkligt sövande att få klorna klippta

Även katter kan ha det besvärligt. Jag kom till mina nuvarande människor från Örebro katthem. För nästan åtta år sedan. De fick aldrig chansen att klippa mina klor. Jag vägrar låta mig hållas. Och nagelfaras. Följden är att klorna ibland klipps. Hos veterinären. Som inte heller kan göra det när jag är vaken. De söver mig.

För några dagar sedan var det dags. Fasta från klockan 22 kvällen innan. På plats på kliniken strax före åtta. Kort undersökning och sedan gick mitt husfolk. Jag sövdes och fick tänderna undersökta, tandsten bortfilad och klorna klippta. Därtill en spruta för hälsans skull. Klockan fyra på eftermiddagen hämtades jag.Väl hemma vinglade jag ut ur buren. Klarade ett par steg innan jag liksom föll ihop. På den tjockaste av mattor. Där ligger man i alla fall mjukt.

Benen bar inte. Men snart tog jag mig ut i köket. Som drucken. Korsade bakbenen och hade svårt med balansen. Fram till matskålen. Som var tom. Där stannade jag. Orkade inte gå tillbaka de fyra-fem meterna till mattan. Satt där och stirrade på matskålen. Efter några timmar fick jag en liten sked blötmat. En tesked. Och jag som var hungrig som en tiger. Jag hann inte ens äta upp den lilla maten innan jag somnade. Med huvudet i matskålen. Färdig. Helfärdig.

Vaknade till och släpade mig till köksmattan. La mig så att jag kunde se matskålen. Väntade. Någon timma senare fick jag en dessertsked med kyckling i sås. Slickade i mig. La mig ner. För att vila. Nu alldeles bredvid skålen. Efter en stund vaggade jag in till min människa. Han satt på golvet och väntade på mig. På stora mjuka mattan. Den röda. Långhåriga. Höll mig varm. Genom att krypa nära inpå. Tätt intill.

Någon timme därefter. Blev det en matsked till. Med mat. Fortfarande lite vingligt. Ostadigt. Ofokuserat trots ansträngning. Men jag åt med god aptit. Och la mig för att vila. Så där höll det på.

Morgonen därpå mötte jag mina människor med att rulla som en besatt. Fram och tillbaka. Lycklig. Glad. Tillfreds. Överväldigad. Av att må bra. Och ha välfylld matskål. Igen. Men jag halkar ganska påtagligt. Ty klorna är för korta. De kan inte rispa parkett. Eller möbler. Än på ett tag. Men vänta bara...

söndag 27 mars 2016

Kämpig Stilla vecka

Stilla veckan var kämpig. Inte för att jag följt dramat. Om golgatavandring och sådant. Nej denna vecka förändras allt. Hemmet är sig inte likt. Hur ska en stackars katt stå ut med påskris. Som ropar efter en. Kom hit och bit, skriker grenarna. När några dagar senare fjädrar växer ut. Som på en buskig höna. Då blir det etter värre. Stilla blev det inte.

Snart bärs tulpaner in. Också de vill att jag undersöker dem. Nafsar på dem. Sedan dyker kycklingar upp på bord och hyllor. De är så många som vore de kaniner. I ett fönster står också grönt gräs. Inte kan man avstå från att beta. Färskt och frodigt gräs!

Från att det var ganska enhanda mat blev det fest. Korvar och sill och lax och ägg och skinka och kaviar och ständiga frestelser. Även Janssons. Kände jag av.

Dessutom är det pollen i luften. De besvärar inte mig. Inte särskilt mycket. Men andra. Tycks ha fått en ny hobby. Kappnysning. Vem kan nysa mest och högljuddast? Kraftigare och explosivt?

Mänskligheten påstår att det är en vårförkylning. Ovanligt svår. Men de eruptioner som skrämmer vettet ur mig. Kommer ofta och utan förvaring. Som åska och påsksmällar. Så här har jag varit fullt upptagen. Med alla möjliga nya växtliga inslag i lägenheten. Därtill något skrämd. Från sådant behöver även den tuffaste katt semester. Men ingen erbjuds...

Det ska bli skönt när det är över. När kycklingarna ger sig iväg. Riset vissnar mer och ner. Och snittblommorna gjort sitt. Snart. Riktigt snart. Om en liten stund. Strax? Tills dess. Låtsas vi. Jag alltså. Att även en sådan påsk. Är glad.

söndag 20 mars 2016

När det blir vår hackar jag tänder

När våren kommer hackar jag tänder. Sådant är livet. För en katt. Tänderna knastrar som kastanjetter. Inte för att det är kallt. Som katt fryser jag sällan. Och som innekatt är jag nästan för varm. Trots det. Lägger jag mig alltid i solen. På mattor. I fåtöljer och soffor. Där solen värmer gott. Och mer ändå.

Nej jag ser på gatubelysningens ledningar. Trådarna som hänger tvärs över gatan. Och hackar tänder. Där är nämligen så här års ledningarna befolkade. Eller befåglade. Finkar eller duvor. En vilsen koltrast. Alla kan de dyka upp där. De sitter där med perfekt balans. Retligt enkelt håller de sig kvar. Som för att reta mig. Liksom stirrande. Där lovsjunger de våren. I alla tonarter. Härinne ser jag fågelstek. På tråd. Och hackar tänder.

onsdag 16 mars 2016

Har redan fått mat?

När solen försökte kika in i sovrummet sa medmänniskan: Jag har redan gett honom mat, vad han än säger. Bara så du vet!

Yrvaket hummade människan joho, jaha och gick sömndrucken ut i köket. Där stod jag, Sixten, the cat vid matskålen och stirrade. Först på skålen. Sedan på människan. Och därefter på skålen igen. Jag behövde inte säga något alls. Ty maten jag hade fått fanns inte där. Den var försvunnen. Liksom borttappad. Förlorad. Och finns det något jag inte tycker om så är det en tom matskål.

Man kan få för sig att livet är lika tomt. Innehållslöst. Att när något är uppätet är det förbi. Sånt vill inte jag bli påmind om. Hellre längtar jag efter ett nytt skrovmål. En ny delikatess. En liten gnutta laxkräm. Några nyskalade räkor. Färsk leverpastej. Då vattnas det i munnen. Och jag får lust att sätta tänderna i något.

Människan viskade: Du har redan fått mat. Vad du än säger. Bara så du vet...

fredag 11 mars 2016

ligger här och väntar

där man torkar fötterna
där lägger jag mig
precis innanför ytterdörren
på den sträva ytan

människan ska inte gå
utan att kliva över mig
han ska veta att jag finns

just när han går
ska han komma ihåg mig
för då vet jag
att han återvänder hem
hem igen
även om det dröjer

han längtar nog tillbaka
eftersom jag ligger här
och väntar

fredag 4 mars 2016

Ouppmärksamt fokuserad

ingen kan vara mer
ouppmärksamt fokuserad
på en tygmus eller en sparv
än en katt som jag

som putsar en tass
ser åt ett annat håll
låtsas intresserad
av precis vad som helst
utom bytet

när tygmusen tror
att faran är över
när den har slutat oroa sig
då...

torsdag 3 mars 2016

Kriget om torrt tuggummi

Mjukmaten, den blöta, är tråkig! Varje dag slickar jag först i mig såsen eller gelén. Den där alla smakämnen hamnat. Inte för att jag bryr mig. Men de torra köttbitar som blir kvar. Blää! Usch! Fy! Det är som tuggummi. Segt och oaptitligt. Snart stelnat. Frånstötande.

Jag äter helt enkelt inte vad skräp som helst. Utekatter tuggar visst i sig fjäderfä och djur med svans. Ofattbart. Har de ingen känsla för etikett? Eller för sås och gelé? Det är mycket man inte förstår. När man får det mesta serverat. På fat eller i skål.

Nu pågår det en tävling. Mellan människan och mig. Vem som kan vänta ut den andre. Människan hoppas att jag ska förlora några hekto eller mer. Själv tittar jag snett på det tråkiga sega. När det någon gång kommer färsk blötmat i skålen. Då hämnas jag. Då äter jag så fort jag kan. Vräker i mig maten. Så att han ska förstå hur vrålhungrig jag numera ständigt är. Eftersom de torra bitarna blir liggande alltför länge. Och då blir de inte roligare. jag lovar!

Dessutom vet jag att om jag kastar i mig maten så jag får hicka. Hela min kropp hoppar. Rister. Vilket får människan att tycka synd om mig. Så snart har jag vunnit kampen. Det blir blöt mat lite oftare. Och det sega tuggummit kastas... Jag över redan på segersången: I am the Champion!

lördag 27 februari 2016

Ute och inne

efter en lång natt
blir det ganska instängt
när fönstret öppnas
strömmar frisk luft in

med nosen i fönsterspringan
avkodar jag vad som hänt
det är som att läsa tidningen
nyheterna strömmar in

mätt på information
hoppar jag ner
på golvet
och tassar iväg
för att drömma
om hur det hade sett ut
om jag varit där ute
och någon annan härinne

lördag 20 februari 2016

Under täcket

Kalla tassar
frusen svans
kräver värme
någonstans

kryp så ner i sängen
finn värme till låns
där under täcket
tinar en katt

omtöcknad av syrebrist
och varm som en bakugn
kikar katten fram
under påslakanet

med tiden
blir man beredd
att möta allt

måndag 15 februari 2016

Tre röda kuddar

Människorna har skaffat tre röda kuddar. Som passar bra. Till det grå överkastet. I sängkammaren. Medmänniskan brukar använda två. Min människa en. Vilket jag protesterar mot. Även jag behöver en kudde. Så jag jamar skarpt. Uppfordrande. Krävande. Ge mig en röd kudde! Annars riskerar ni. Kuddkrig!

Efter en stund. Fattar medmänniskan. Att även katten behöver bli delaktig. I att vila. På en kudde. När jag väl fått en kudde. Placerad. Mellan människorna. Trampar jag till den. Drar i den med klorna. Trampar och drar. Som vore jag vindruvetrampare. När jag fått till stuket. Lägger jag mig på kudden. Putsar pälsen. Biter klorna. Slickar tassarna. Gnuggar mig över öronen. Ögon och nos. Sedan suckar jag. Ljudligt. Ljuvligt. Av välbehag.

Här ligger vi och vilar. Tillsammans!

lördag 13 februari 2016

dagsboksanteckning

tro det, eller ej
men jag har sovit
hela dagen
så gott som

har alltså inte
tuggat på krukväxter
dessutom har jag avstått
från att nafsa på blommorna
i vasen

en stund steg jag upp
och klämde ner mig
i soffan
hos människorna
när vi värmt varandra
nog
släntrade jag förbi matskålen
- skinka, jo jag tackar
sedan krafsade jag lite i lådan

ansträngde mig
en aning
hoppade upp i sängen
brottades med överkastet
till jag fick till en ingång
där jag kröp ner
och somnade

söndag 7 februari 2016

Handpåläggning och uppvaknande

Idag drömde jag att jag sov. Och när jag vaknade. Gjorde jag det i drömmen. Genast såg jag en hoppeti-hopp. Som for iväg. Lockande. Frestande. Jag till att springa. Det ryckte i morrhår. Tassarna rusade. Benen trummade. Svansen markerade.

Då la människan handen på mig. Typiskt. När jag nästan fått fatt i den skuttande varelsen. Så tvingades jag vakna en gång till. Blev uppväckt. Yrvaken. Småvimsig i plymen. Av en handpåläggning. Så kan det bli.

lördag 6 februari 2016

Vänlig värme

en god vän
är den som väntar
när någon gått ut
som av glädje gör
en välkomnande kullerbytta
vid hemkomsten

och som kan se
när någon
har det svårt
och som genast
skärpt sin uppmärksamhet
och kommit tröstande nära
med sin vänliga värme
fördomsfri och bejakande

där sitter de i soffan
tätt intill varandra
och andas
människan
och katten



måndag 1 februari 2016

Integration och integritet

Sixten är ett lagom stiligt namn fört en ovanligt grann katt. Om jag får säga det själv. Och det får jag. Ty detta är min blogg. Där kan jag skriva vad jag gitter. Vill. Tycker. Men jag behöver inte berömma mig själv. Det är det så många andra som gör. Det räcker och blir över. Som uppskattad löper jag faran att tro att det är sant. Hela tiden. Varje dag. Året runt. Det vill säga. Femtiotvå veckor per år.

Ibland tycker jag det räcker. Om jag är snäll. Och trevlig. För stunden. Men jag inser. Att det finns människor. Som tycker att en katt ska man kunna bolla med. Som man får lust. Katten ska låta sig behandlas. Bäras upp och ner. Med huvudet släpande i golvet. Av ett barn. På väg till dockvagnen. Katten ska snällt rulla ihop sig. I varje människas knä. På beställning.

En sådan katt är inte jag. Mig behandlar man inte. Som man lyster. Utan som en jämlike. Med respekt. Tillbörlig sådan. Min människa. Varnar påhälsare. Gäster. Vänner. Låt Sixten vara. Vill han. Så kommer han fram. Annars vill han inte. Och då slipper han. För det tackar jag. Med hög svansföring. Integration sägs vara viktigt. Det måste gälla mig. Ty jag. Har mycket hög. Integritet.

tisdag 26 januari 2016

Drömvinst: skinka!

Såg idrottsgalan på skärmen. Spänd förväntan på belöningar och utmärkelser. De omtalades som vinster. Fröken Sjöström "vann" till exempel Jerringpriset. Säkert välförtjänt. Tilldelades vore väl mera rätt- Även om. Det bakom priset står en massa ihopkämpade medaljer. Av ädlaste valör och därtill världsrekord. Det tacklades och stod i. Skämtades och hyllades.

Om jag skulle fått en skinkbit. Hade jag tackat. Far och mor. Lillebror. Våren. Livet. Min hopptränare. Min sovcoach. Min matutdelare. Lådrensaren. Till sist: min människa...

Själv ville jag vinna en skinkskiva. Mer än något annat. Bakom lagom likgiltig attityd. Trängtade jag. Från kökets stora vita vinstförråd. Skulle priset lyftas till frukostbordet. Värdigt tog jag mig upp. Med höftrotation. I pik. Upp på podiet/bordet. Bara för att bli avvisad. Bortvisad.

Inga priser där. Inga vinster alls. Bra nesa. Och nedflyttning. När jag gav upp. Då fick jag ett tröstpris. Ett litet hörn av en ost. Som vore jag släkting med mössen. Men även ost går an. När man inte lyckats vinna sin drömvinst: skinka!

söndag 24 januari 2016

När man varit på lådan

Lättnaden får mig att lyfta
benen trummar
klorna slirar
runt hörn

hoppar över stolar
rusar runt fåtöljer
sladdar på bordsdukar
gömmer mig
bakom en yttersko

livet leker
när man varit
på lådan


söndag 17 januari 2016

Matta med svans

Mattan har fått svans
den rör sig sakta
som ett strå för vinden

något rörde sig under köksmattan
vilket genast undersöktes
av ivrig katt
med vassa klor

nu är katten försvunnen
och en klump har bildats
som om köksgolvet
omformats till  en liten kulle
från vilken en ormliknande svans
slingrar sig försiktigt

det hela handlar om tillit
förtroende och vana
ingen trampar på köksgolvets matta
när den har kulle
och svans

torsdag 14 januari 2016

Pensionärer har något mellan öronen

Du Sixten...
Ja, vad vill Du, sa jag som låg och dåsade under en upp och nervänd gammal pappkartong.
Inget särskilt, sa människan
Kom igen, Du väcker mig väl inte bara för att låtsas att Du inte har något att komma med?
Jag stirrade intensivt på min människa som såg en aning skuldmedveten ut.
Ja, jo, jag tänkte bara berätta att nu har den där pensionärsfesten ägt rum.
Och...?
Det blev ganska trevligt. Jag tappade visserligen mina manuspapper på golvet. Fick bläddra fram och tillbaka mellan sidorna som en tok. Det rörde liksom ihop sig. Men det verkade som om man ville veta. Hur du har det.
Mån det, sa jag frågande.

Visserligen tänkte jag en stund på att det måste vara ödet. Har har jag föreställt mig en framtid som en efterfrågad och lysande talare. En folktribun som avhandlar samtidens stora livsåskådningsgåtor och kulturens ödesfrågor. Istället berättar jag om en från katthemmet adopterad katt. Så går det med lysande utsikter. Jag som skulle vara en intellektuell ledstjärna. En briljant tänkare. En kulturell pennvässare... 

Inget kan väl vara mer lysande än att berätta. Om mig. Sa jag, Sixten, the cat, ganska självmedvetet. Men så har jag. God självinsikt. Självförtroende. God bedömningsförmåga.
Men en folktalare som orerar om torrfoder eller blöt mat. Som skryter med sin katt. Och vilka galna saker denna märkliga katt råkar ut för. Det lär knappast förändra världen.
Säg inte det, sa jag. Du kanske inspirerade någon att själv ta till orda. Om det som inte vekar så betydelsefullt. Men som vid rätt tillfälle kan förändra tidens lopp. Riva hus. Bereda väg.

200 pensionärer sjöng i alla fall. Med full hals. Det var som på Skansen. Med en organist. Vid pianot! De skrålade. Ljudligt. Dina sångliga verser. Som om. De faktiskt tyckte om. Att sjunga allsång. Om en katt i kravatt. Och hög hatt.
Och jag som brukar säga att människor inte är kloka. Får nog ändra mig. De har nog ett och annat. Mellan öronen, sa jag. Näsor, till exempel.

lördag 9 januari 2016

Julen packades ner

Julen är borta. Helt försvunnen. Efter mitt stora krubbäventyr. Packades julen ner i en kartong. Nu håller julen till i husets källare. I en flyttkartong. Där sover den heliga familjen. Herdar och får har fått lugn och ro. Själv vankar jag oroligt av och an. Funderar över vad som är förändrat.

Kvar finns förstås några stjärnor. I fönstren hänger de. Men de blir inte långlivade. de heller. En hotande resväska står i hallen. Beredd att likt ett svart hål. Svälja hela den lysande härligheten. För min del. Tror jag. Att under resten av året. Kommer det att glimma och glimra. I källarens mörker.

Så en dag. Blir julen befriad. Utsläppt. Ges möjlighet att blomma ut igen.Då skall det sjungas i lägenhet och krubba: Julen är här. Ära vare Gud och fred på jord. Jag längtar redan. Efter herdar och får att roa mig med.

torsdag 7 januari 2016

Kaos i krubba

Redan är vi flera dagar in på ett nytt år. Så fort det går. Ibland är det 10 plusgrader. Några dagar senare kan det se annorlunda ut. Snöstorm. 20 minusgrader. Jag är för mer av jämvikt. Håller mig inne. Nära elementen. Så här års.

Det är lättare. Att hålla värmen. När man är nära. TV-soffan erbjuder närhet. Där kurar jag. Som ett och. Mellan människan och medmänniskan. När jag inte jagar stickor. eller nystan. När närheten räcker. Drar jag mig undan. I avskildhet. Kryper upp i en fåtölj med fårskinnspäls.

När människan inte ser. Hoppar jag upp i julkrubban. Daskar till en herde så han far. Biter ett får. Knuffar undan några gubbar i turbaner. Och händerna fulla. Av presenter. För att komma åt... Just det. Blåbärsriset som någon ställt bakom stallet. Nyplockat. Som tuggummi. Är det perfekt. Krävs det lite krubbkaos. För att nå. Blåbärsriset. Får det bli så. Här helgar ändamålet medlet. Så att säga.

Människan säger att det är vanvördigt. Slarvigt. Och upproriskt. Att sprätta iväg figurer. Över vardagsrumsgolvet. Jag tittar bara på honom. Men en liten grön kvist. Hängande ur min mungipa.

Varning till den som vet allt

Människorna utstöter varningsläten. Akta fingrarna. Katter har klor. Som de kan använda. Särskilt mot främlingar. Som de inte känner. Som ka...