Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från 2016

Intuition

Intuition är en kattlig egenskap. Att känna på sig när något ska till att hända. Visserligen beror min intuition oftast på min sällsynt goda hörsel. Jag känner igen knastret från min människas cykeldäck och spinnet från Volvomotorn likaså. Därför vet jag när det är tid för återkomsten till hemmet. Jag känner till och med igen fotstegen från någon som närmar sig.

Men därutöver har jag en förmåga att förutse saker innan de inträffat. Kommer det många gäster har jag gått undan redan innan de anlänt. Jag insåg redan igår att jag idag skulle skriva detta. Det kallar jag intuition.

Jag känner också på mig vad människorna inte vill att jag ska göra. Därför gör jag just det. Försöker gömma mig bakom fruktskålen på frukostbordet. Kloar på de finaste möblerna. Då vet jag med mig att det snart blir rop och skrik.

Spärras din väg

Idag ville jag inte att min människa skulle gå hemifrån. La mig på hans skor. Trasslade in mig mellan hans fötter när han försökte sätta på sig skorna. La mig i vägen. Rullade på dörrmattan. Allt för att hindra honom. Spärras din väg. Utan hinder så väldiga. Gnolade jag.

Även om jag är både stilig och muskulös. Lite lagom. Imponerande katt. I sina allra bästa år. Så försöker jag verka väldig. Och hindrande.

Snopet nog. Så gick han sin väg. Ändå. Dessa obegripliga människor. Som inte förstår när man vill vara tillsammans med dem. istället för att vara själv.

Nu grunnar jag på. Om jag ska hälsa honom lika kärvänligt. När han kommer hem igen. Eller om jag ska låtsas sova. Ignorera honom. Låta honom längta efter mig. Bestämmer mig. Först. När jag hör nyckeln sättas i låset. Så vi får se...

Sixtens taxvisa

Vid dörren trippar taxen glad
uppvisar nosen fin
Vill skutta genom rum på rad
och jaga katten din

Då sätter barskt en katt sig ner
och stirrar stint på tax
Tänk hunden backar mer och mer
Respekt, respekt till max

Här får man inte jaga katt
trots jakthund van man är
Nej, bäst att lyfta högt sin hatt
och låta bli sånt där… (mel ps 495)

En cirkus för två

En katt klär ut sig till en katt
Och sätter på en högan hatt
Sig själv man är, men ej ändå
I själva verket är man två

Nu låtsas vi att vi är tre
Snart är vi fler än man kan se
Vi rusar vilt och ställer till
och blir så många som vi vill

Tänk att en katt på detta sätt
Får folk att mista sans och vett
En cirkus hemmet blivit då
Det räcker, stopp nu båda två!
(mel Ps 736)

Vilande vänteläge

Min människa är ett känsligt djur. Han klarar inte av. Att jag kan krypa ihop och ligga stilla mycket länge. Då får han för sig att han måste få veta. Vad jag tänker. Så han frågar: vad tänker du på?
Mitt svar består i att jag ger honom en kort blick. Som kan betyda att nu störde du mig. Eller, är du här? Ibland med den av honom tolkade innebörden, var kom du ifrån? Vilket får honom att bli ihärdigare: Sixten, säg nu vad du tänker på!
Men vad ankommer det mig? Jag vrider huvudet en aning bort från honom. Blundar lojt. Vilar i min väntan. Med ord som från en psalm. Just när han minst anar det. Svarar jag: du ska ju vara en meditationens och bönens människa. Varför stör du dig så på min förmåga? Att koppla av. Att bara vara. I nuet. Inte grubbla på begångna misstag. Sådana gör jag inte så många i alla fall. Inte på andras oförrätter. Var oförrätt har nog av sin egen tyngd. Behöver inte mitt extragrubbel. Så varför så provocerad?
Ren och skär avundsjuka. Påstod människan. Frankt. Riktigt…

Om glädjen av att vara katt

In i värmen, snön den smälter
pälsen ruggig blir som ny
På den tjocka mattan välter
trötta katten, tung som bly
Sinnet vilar, tanken stillas
det som varit, allt är nu
Lugnet råder, livet gillas
Suck och tack, jag ej är Gnu!
(Mel Här är gudagott...)

Vinterlek

Flingor faller, ljuva, klara
dämpar gatljud i staden vår
Låt oss leka ta-fatt bara,
rulla livligt, ha kul, vi får
snötoppluva, blöta tassar
Lattjo lajban hela dan
Sedan in i värmen svassar
Sixten, katt, med snö i man

(Mel Här är gudagott...)

Skåla ni - jag tar en sill

Jag är katt, en mjuk, den rara -
den vars vänskap värmer skönt!
Jamar, skrämmer fåglars skara
Fjäskar inte, knappast lönt
Tidning dunsar, sopbil vrålar
kullerbytta när jag vill
Tuggar helst på sega svålar
skåla ni -  jag tar en sill!
(Mel Här är gudagott...)

Att vara katt

Min mäniska försöker lära mig att vara katt. Han lyckas inte så bra med det. Till exempel tycker han att jag borde välkomna främlingar med ett mera öppet sinne. Så berättar han om en katt som låg på disken i en affär. Ihoprullad i en flätad skål. För var och en att klappa. Katten bodde inte ens i butiken eller hos någon av personalen. Utan när man slog upp portarna. Kom katten knallande, Gick ett varv i butiken. Och la sig sedan i korgen. Det är vänligt.

Äsch, svarar jag. Det är bara tillgjort. Insmickrande. Somliga gör vad som helst för några smekningar. Inte jag...

Tänk om jag hade fjädrar!

Jag önskar mig en boa En skrud, en dräkt så grann Så jag kan livligt ståta som hövding för min stam Jag som i fjädrar klär
Men får ej, vilken gåta, ha skrud av fjädrar gjord Besviken ska jag låta Why me, why me, O Lord? Jag som i fjädrar klär
Då hör jag rösten tala Om fjädrar som jag fått De kan ju verka skrala Som tunna remmar blott Jag som i fjädrar klär
Se! Muskler de är fjädrar Som mig mot höjden bär Stor frihet för mig hägrar som muskelknippe här Jag är ju den jag är!
(Mel Svk Ps 599)


En vana att ta fraväl

Ny vana. Kom fram för någon månad sedan. Då min människa började gå till jobbet. Igen. Nu kunde vi inte längre sitta och mysa. ostörda. Han gav sig av. Hemifrån.

Alla nycklar ligger i en skål. På en hög skänk. När människan börjar gräva bland nycklarna. Då hoppar jag ner från sängen. Går ut i hallen och slår mig ner. Mitt på hallmattan. Så han måste kliva över mig. Om han prompt ska ge sig iväg. Så belevad är jag, Sixten, the cat. Att jag tar adjö när han går.

Vid hans återkomst. Hemkomst. Så har jag just återvänt. Till hallmattan. Så att han får grubbla övr. Hur det kommer sig. Att jag vet när han ska återvända. Det är telepati, gott minne och god hörsel. I kombination. Som gör denna tidspassning möjlig. Allt för att min bäste vän. Ska bli väl mottagen. En god vana.

Spinnandets glädje

Förtjust över hövan att möta en vän
med svans, päls och morrhår, en katt känns igen
på värmen och sättet när motorn går igång
Att spinna så härligt, att spinna så härligt
Att spinna, ha spunnit och ljuvligt fyllt ett spann!

Med kattpäls som spinnrock det surrar så gott
och djuret vibrerar med ljudet det fått
Som mest är det glädje och lycka man hör
Att spinna är härligt, att spinna är härligt
Ty spinnandets glädje förnöjer envar!

(Sixten gnolade under diktningen på melodin till Psalm 226
i SvK Psalmbok)

Till och med jag...

Mina människor har varit bortresta. Och jag har haft assistans av en vän i familjen. Då blir väntan inte så lång. Det är vid sådana tillfällen man (jag) inser vad kontakt och närhet betyder. För överlevnad och välbefinnande. Det är möjligt att svälta fast man har gott om mat i skålen. Svältfödd på vänskap och närhet är inte bra, inte för någon människa. Inte heller för en katt.

Till och med jag, Sixten, the cat behöver en varm hand som klappar mig och några vador att stryka mig mot. Någon att sitta tillsammans med i skymningen...

Sentenser

Jag jamar alltså finns jag.

Den som sover är det inte synd om.

Lek förhindrar många tillfällen till vila, vilket är synd.

Ibland leker jag att jag vilar.

Torrfoder knastrar så bullret från världen försvinner.

Blöt mat är saftigare än det mesta.

När människan går ut blir hemmet ett väntrum.

Kycklingen på din tallrik är egentligen min, bara så du vet.


Elegant, stilig, världsvan och grann

Jag har morrhår, är svartvit, så tjusig
Jag har fyra små ben och en svans
Jag kan hoppa, och smyga, är busig
så min dag är en lek och en dans

Framför spegeln jag putsar och fejar
min päls skinande ren, blank och fin
så att när man mig artigt påhejar
svarar jag med en vänliger min

Jag kan smyga mig fram för att stryka
stryker bäst utav alla jag gör
mot ett ben, blir elektriskt, kan ryka
då få katthår på byxben ej stör

Jag är Sixten, bär namnet med lyster
elegant, stilig, världsvan och grann
fylld av upptåg, kärvänlig och yster
ville säga just det, tänk jag hann...

(Mel: Jag är lapp och jag har...)



Sommarens hemlängtan

Sommarnöje trevligt är
hörs på namnet som det bär
där är jag en kyrkkatt vorden
fritt det är, knappt några borden
men då tranor, kajor, hund
ger mig knappt en lugn tyst stund!

Trevligt är med kommen gäst
en blir flera, många flest
mat och sång och kvällssamtalen
gör mig dock en smula galen
hur ska jag en stund få ro
i kapell, ett stojigt bo!

Borta bra, men hemma bäst
här blir vardag tyst en fest
för här har jag mina grejer
trivselhörn och vrår, jag säger:
skönt att vara här igen
så jag längtat komma hem!


Har inte varit mig själv

De senaste dagarna. Har jag inte varit mig själv. Det låter det. Som om jag varit en annan. En främmande katt. Som hamnat i fel hus. Med fel familj. Men familjen har varit rätt. Det är mig det varit lite tjall på. Har känt mig lite skvätten. Ljudskygg. Har önskat sällskap. Mer än vanligt.

Det kan ha berott på. Att här har varit så mycket folk. Den senaste tiden. Det har spikats engelska. Oh dear. Nu när allt återgått till det normala. Har jag svårt att bli som vanligt. Är fortfarande lite på min vakt. Trots att jag nu inte behöver bevaka. Duschrummet där min låda står.

Så nu hämtar jag mig. Hittar tillbaka. Till mig själv. Utan yoga. Eller KBT. Vilar mig ikapp. Sedan. När jag är mig själv igen. Är jag som ny!

Trumpen är jag inte

Trump, trump, trump, suckar min människa. Ungefär som när han klagar på att jag låter. När jag nätt trippar fram. Tramp, tramp, tramp, säger han då. Som om det lilla. Kunde störa någon. Måste vara en känslig själ. Skör. Men hörselstark.

Människan försöker skriva politisk poesi. Trumpen Trump trumpetar, muttrar han. Låt det vara, råder jag insiktsfullt. De får klara sådant de ställt till. Själva därborta. Dina små förtretligheter. Gör varken till. Eller från.

Nej måhända, svarar min människa. Han talar så där. Bokligt. Gammaldags. Ålderdomligt. Måhända används inte längre. Kanske har ordet kanske tryckt bort det. Tvingat det tillbaka in i ordböckerna. Men jag har lärt mig använda det. Så måhända. Går jag en vända. Innan jag äter lite till. För att sedan krypa ner under sängens härliga överkast. Där ligger jag aldrig om jag är trumpen. Nix. Då brukar jag föredra ett mörkt hörn i skafferiet.

Sover tryggt

Akta er för odjuret. Katten är vildsint. Farlig. Rivsugen. Ungefär så kan det låta. När min människa gör reklam. För mig. Så att jag ska få vara i fred. Dessa vänliga varningar. Har blivit farliga föreställningar.

Besökare törs inte gå i i rummet där jag för tillfället vilar. En fru kan slå ihop händerna. Inte av förtjusning. Över trevlig katt. Utan för att ropa: akta dig för katten. Han rivs. Trots att det borde ropas: han trivs. Jag gör ingen något förnär. Såvida denne någon inte kommit mig för när. Då kan jag lappa till. Med tass utan klor. Fast klor har jag alltid. Men inte i jaktläge. Mitt problem är att jag ibland är för stark. Så när jag klipper till. Kan en klo liksom följa med. Av bara farten. Inte menat. Eller avsett. Det bara blidde så.

När jag egentligen. Är from som en lammunge. Vänsäll som en säl. Eftertänksam. Meditativ.

Denna vecka har min människa korsat sig. En kampanj på nätet. Har fått honom att bära kors. Ja inget synligt. Istället gör han korstecken. Så ofta han …

Rödbrunt besök bland rabarber

Idag låg det en katt i trädgården. Och det var inte jag. Som låg där. Utan en brunröd. Svartvit stirrade på rödbrun. Men sa ingenting. Rödbrun stirrade tillbaka. Lika tyst. Vi väntade.

Något som katter kan. Är att vänta. Vi har förmågan. Att syssla med annat. Under tiden. vi låtsas ointresserade. Trots att vi stirrar intensivt. Det borde fler försöka. Att ointresserat stirra intensivt. Tar på krafterna. Jag låtsades intresserad av ett par humlor. Men såg naturligtvis. Bortom och förbi. För att ha koll på främlingen.

När en rödbrun nykomling gömmer sig. Bland rabarberbladen. Undrar jag varför. Där är inte så trevligt. Fuktigt och skuggigt. Själv hade jag parkerat. Bakom en cypress. Eller tuija. Kanske. Något barrigt var det. I alla fall. Men solen sken. Så att jag skulle synas riktigt ordentligt. Herre på täppan. Bäst att passa på. Att njuta. Så länge man kan. Innan öron och päls blir luggsliten och biten.

Plötsligt slank en rödbrun katt in i syrénhäcken. Och försvann. Jaha, tänkte jag…

Ett lejon på kökstrappan

Har vaktat köksingången. Legat på trappan. Imponerande. Och avskräckande. Som ett minilejon. Till synes däst och lojt. Låt inte lura er. Under ytan lurar en jägare. Ett vilddjur. Som man inte kramar hur man vill. Bollar med. Eller pjoskar med. Säger man alltför smörigt larviga saker. Blir jag tvungen. Att resa mig upp. I min fulla längd. Med imponerande kroppshydda. Och visa att sådant tolererar jag inte.

Så här kan det låta ibland. Man tilltalar mig med fjams och strunt. Jag svarar stramt och upphöjt. Djurens konung. ja, eller ställföreträdande. Här där jag är. På kökstrappan.

Lilla vän! 
Pyttsan. 

Fina kissemissen, 
Struntprat. 

Får man klappa kramdjuret?
Försök bara!

Rivs han?
Du skulle bara veta.

Men lilla pluttegubben, så fin du är!
Berömmet fin kan sudda bort fåniga tillmälet gubben. Men plutten, ta tillbaka det!

Nu får det vara bra. Där kommer ett villebråd flygande. Nu ska Sixten, the cat, den skräckinjagande besten. Snart triumfera. Ta dig i akt, citronfjäril. Fladdra bäst du vill! Mig …

Förkylningstider

Nu är jag sjukvårdare bliven. Människan har skaffat sig en förkylning. En dunderdito. Det hostas och nyses. Snoras och snyts. Jag tar hand om honom. Under tiden. Det är inte bara febern som stigit honom åt huvudet. Omdömet sviktar. Han tror han ska orka göra något i trädgården. Glöm det, säger jag. Jag vill, svarar han. Men kroknar redan innan han fått på sig strumpor och skor.

När han nyser. Ropar jag: prosit och välsignelse! Det lär de ha sagt på en teaterscen i någon ruin. Nu blir det sådana utrop alltsom oftast. För här nyses i parti och minut. Alltså både i stora kvantiter och i liten omfattning. Ja, hur det är. Fattas bara att jag blir förkyld. Man borde kunna spara sin förkylningar tills det blir vinter och man vill stanna inne. Och nu fick jag hicka! Suck!



I väntan på lek

Min människa har fått låna datorn. Han tänker skriva något om värderingar. Det uppskattar jag. Värderar jag högt. Att han gör. Så värderar han mig. Som något av det bästa. Som finns. En vän som är vänfast. Trofast. Uthållig. Som inte bryr sig om ifall han prestera bra. Utmärker sig. Vinner i sällskapsspel.

Nu knattrar det rent förskräckligt. På tangentbordet. Själv ligger jag på en stol. Tätt intill. Och väntar. På att han ska skriva klart. Så att vi kan leka sedan. Ty det är mycket roligt. Det är en av mina grundhållningar. Värderingsmässiga övertygelser.

Kramas hårt

Vaknar trött, så kan det vara
drömt i natt om fåglars skara
vässat klor för bästa fästet,
dansat vals vid mössdjursnästet.

Människan är den som vårdar päls och sår från strid på gårdar,
snart jag trycks till varma barmar,
kramas hårt av min väns armar.

Denna närhet är ren lycka
även om mitt ben kan rycka,
när jag sover ibland vänner,
jag blir lugn hos dem jag känner.

Solitär går ej i skara,
prosit, signe och bevara!
Att få för sig gilla alla
det en katt ej in kan falla.

Nu min diktning jag uppgiver,
det får bliva vad det bliver,
än det andra, än det ena
mjuka pälsar är all-lena…

Gräsligt?

Idag åt jag gräs. Bra för matsmältningen. Sägs det. Någon grönsak går det åt. Även för en katt. Grönt gräs som tål att tuggas. Gillar jag. Mellan tuggorna gnolar jag. För mig själv. Vackert, tycker jag.

Gräset på andra sidan. Påstår min människa är grönare. Det bryr jag mig inte om. Det gräs som står framför ögonen. Duger gott. Smakar bra.

Grönare kan inget vara
än de fina växter rara
som jag tuggar varje dag här
se de växer där och där, där!


Verserad katt

Mycket fridfullt sover katten
hela dagen och på natten
kikar hemligt kring sig bara
att där inte finns nån fara

Stiger upp och går en vända
leker lite, det kan hända
gäspar vitt och går till stolen
den som står så fint i solen

Drömmer han är detektiven
smyger fram i sömnexilen
löser gåtor, fångar bovar
fängslar råttor med handklovar

Vad med maten? Man bör äta!
Ställ strax fram den, han hörs träta
ifrån stolen mitt i solen
duger bra gör fårfiolen...



Sommaren är här?

Mitt sommarlov har startat
så jag till landet for
Tror knappast att jag fattat
att friheten där bor
Kan välja och kan vraka
vad jag vill syssla med
Att dega eller baka
att leka med besked

Men allt är inte ljuvligt
ta flugornas konvent
de surrrar runt så ljudligt
och kollar vad som hänt
ett pälsdjur tar sin vila
på stolen vit och blå
ja, flyg runt den och stila
se den bli galen då

Jag slår med tassen ilsket
mot flygfän här och där
men missar stort och vilset
jag muttrar högt och svär
att dessa svarta humhum
är snabbare än jag
de låter retligt brumbrum
fram smällar'n mänska tag

Hjälp mig mot sommarns plåga
mot mygg och bin och knott
mot flugor bromsar tåga
ha bort dem, långt långt bort
så jag får njuta sommar
semsterliv och sol
och slipper slokat lomma
till skydd så mörkt som kol...


...



I närheten av sådant som myllrar och kryper

Idag har jag passat mig. Inte som i kattvakt. Utan som i försiktig hållning. En av mina favoritplatser utomhus. Där jag ibland vistas. Har blivit upptagen. Andra håller till där. De myllrar och kryper. Dyker upp och gräver ner sig. Surrar och håller på. Humlor! I mängd. Har grävt ner sig under mossan. Just där jag ska ligga.

Så jag passar mig. Från att komma dem för nära. Man vet aldrig. Vad de kan ta sig till. Dessa ständigt verksamma småkryp. Som dessutom kan flyga. Jag ligger därför i beredskap. Som de där flickorna som väntade. Så att när något händer. Är de vakande och vakna. Sådan är jag. I humlors närhet

Kattens längtan

Genom fönstret jag tittat ut
jag har hoppats och längtat
saknat starkt så all ork tog slut
kom snart, kom hem, jag har väntat

Kan jag locka dig hem igen?
kan jag tänka dig åter?
Kan min saknad nå dig, min vän?
Hjälper det att jag gråter?

Jag kan locka dig hem igen
jag kan tänka dig åter
jag kan se dig i dörren här
snörvlar lyckligt och låter!


Därför tiger Sixten

Varför tiger Sixten? Frågan är befogad. Några har faktiskt undrat. Har han pensionerat sig. På riktigt? Aftonbladet kunde ha undrat på en löpsedel. Eller åtminstone Nerikes Allehanda. Då hade man efter dagens blogginlägg kunna skriva. Så som man plägar göra. När något har hänt. Därför teg Sixten!

Jag har varit ledsen. Deprimerad. Betryckt. Min människa for utomlands. I mer än en vecka var han i Washington DC. Han skulle visst på ett bröllop. Men jag fick inte följa med. Och när min människa ger sig iväg. Vet jag aldrig. När han kommer. Om han kommer.

Så många och långa dagar. Har jag suttit som en vissen pelargonia. I fönstret. Och spanat. Kommer han aldrig? Så finns det dom som tror att vi. I centimeter lägre stående djur. Inte har känslor. Inte kan sakna. Eller fundera och tänka.

Som tur var har medmänniskan skött om mig. Matat mig och fyllt min skål. Tömt min låda och bäddat på några av mina favoritplatser. Men blå frottéhanddukar. Som jag uppskattar nästan lika mycket. Som schalar…

Kattliv

Inget att göra. Det är inte mitt problem. Jag kan hålla mig sysselsatt. I dagar och veckor. Med att bara vara. Att trippa runt och hålla koll. Att övervaka omgivningarna. Att studera fågellivet. Hålla mig nära min människa. Han som ger mig mat.

Det tar också en del energi att byta sovplats. Från garnkorg till soffa. Från soffa till fåtölj, Till dynan på köskstolen. Under överkastet. Ner i annan fåtölj. Där det finns en ryakudde. Långhårig. Inte bara av ryagarnet. Utan därför att människan inte kommer ihåg. Att dammsuga. Mina viloplatser.

Sedan ska man inte glömma bestyren att hålla sig ren. Att putsa och feja pälsen. Att slicka tassar och hålla öronen i trim. Eller all energi som går åt. För att se till att matskålen är välfylld. Så snart människorna ska gå ut. Kräver jag påfyllning. Man vet ju inte. När de kommer hem- Bäst att vara förberedd. Välförsedd.






Krax och fräs

Ofta svär jag inte. Men ibland är det nära. Då hissar min människa upp ögonbrynen i pannans överkant. Han spärrar upp ögonen och ser mäkta förvånad ut. Han förstår vad han hör. Men kan inte fatta det. På en och samma gång. Insikt och oförmåga. Att det är något utöver det vanliga - det har människans dock begripit, Fullt ut.

Jag låter mina eder höras. Så att medmänniskan tror att något allvarligt har hänt. Har du trampat honom på svansen, ropar hon. Nej, svarar min människa. Men jag hörs igen. Och igen. Det kraxar och väser. Fräser och gurglas. bara för att en fågel satt sig på fönsterbrädan. Utanför det fönster där jag sitter. Och vill vara. Ifred.

Igenkänning ger lycka

Har varit på Gotland några dagar. Vilket var omskakande. Stora salen i kapellet var målad och pärlspontad. Och inga möbler fanns på plats. De stod i en bröt på golvets mitt. Jag kände mig synnerligen olycklig. Detta var INTE mitt. Så här mindes jag inte den mysiga salen.

Människorna bar. De drog och släpade soffor, bord, bokhyllor och skrivbord. Tänk att så många saker kan verka så få. När de står på sin vanliga plats. Men jag blev till slut glad. Upprymd. Lycklig. Min människa rullade ut den stora orientaliska mattan. Den röda. Den slitna. MIN matta. Då snurrade jag som en propeller. Rullade. Fram och tillbaka. Det kallar jag igenkänning. Just då landade jag. Igen. I mitt kapell. Jag kände att här hör jag hemma!


Är han klok nog att lära av katten?

I soffans soligaste hörn
tar jag mig en lur
ingen jakt, ingen stress
bara lugn och
stilla ro

min människa sitter fast
i datorns tangentbord
blicken fastklistrad
vid skärmen
tanken fjättrad
av världen

han borde slänga sig i soffan
andas lugnt
och regelbundet
låta värmen
omsluta sig
så att oron kan vika
och lugnet lägra sig

men jag tvivlar en smula
om han är klok nog
att lära sig något
av husets katt?

Okränkbart kattvärde

Kattens värde varar. Så tänker jag. När jag funderar. Över hur mycket en katts värde är. Inte i pengar. utan i likhet med människovärde. Jag kan tänka. Hoppas. Längta. Bli ledsen. Sörja. Sakna. Bli glad. Trösta och mycket annat. för dem som tycker att en katt ingenting är värd. Kanske dessa förmågor ändå vore värt någonting.

En katt har ett stort värde. Och det ska inte heller kränkas. Genom omänskligt beteende. Därtill har jag, Sixten, the cat, stor värdighet. Det kan ju vem som helst se. Så det så!

Hälsar det gör jag

Hälsar det gör jag
på mitt lilla vis
svansen mot höjden
och baken mot dig

verkar det avigt
ett stötande sätt
försök att förstå
att så hälsar vi

minns ock att handen
ej alltid vill väl
smeker det gör den
men kan också slå

att hälsa är möte
ett jag och ett du
ser vi varandra
gott så, tänker jag


Tänkte gjorde jag

När skålen är tom är katten full.

För utvärtes bruk är vatten överskattat.

Ett extra långt skosnöre ser ut som en orm och kommer sällan undan.

För duvan på ledningen utanför fönstret klapprar vassa tänder.

En katt tänker på vilodagen, ty varje dag är en sådan.

Ost, leverpastej och smör på frukostbordet är en försmak av himmelriket, med betoning på smak.






Klippta klor

Klorna rispar inte alls
fäster dåligt här och där
halkar ofta, hur, vafalls?
när jag trillar, munnen svär

Som på is så trippar katt
slirar, sladdar, far omkring
liksom Bambi katt blev platt
klippta klor förfärligt ding!


Verkligt sövande att få klorna klippta

Även katter kan ha det besvärligt. Jag kom till mina nuvarande människor från Örebro katthem. För nästan åtta år sedan. De fick aldrig chansen att klippa mina klor. Jag vägrar låta mig hållas. Och nagelfaras. Följden är att klorna ibland klipps. Hos veterinären. Som inte heller kan göra det när jag är vaken. De söver mig.

För några dagar sedan var det dags. Fasta från klockan 22 kvällen innan. På plats på kliniken strax före åtta. Kort undersökning och sedan gick mitt husfolk. Jag sövdes och fick tänderna undersökta, tandsten bortfilad och klorna klippta. Därtill en spruta för hälsans skull. Klockan fyra på eftermiddagen hämtades jag.Väl hemma vinglade jag ut ur buren. Klarade ett par steg innan jag liksom föll ihop. På den tjockaste av mattor. Där ligger man i alla fall mjukt.

Benen bar inte. Men snart tog jag mig ut i köket. Som drucken. Korsade bakbenen och hade svårt med balansen. Fram till matskålen. Som var tom. Där stannade jag. Orkade inte gå tillbaka de fyra-fem meterna till …

Kämpig Stilla vecka

Stilla veckan var kämpig. Inte för att jag följt dramat. Om golgatavandring och sådant. Nej denna vecka förändras allt. Hemmet är sig inte likt. Hur ska en stackars katt stå ut med påskris. Som ropar efter en. Kom hit och bit, skriker grenarna. När några dagar senare fjädrar växer ut. Som på en buskig höna. Då blir det etter värre. Stilla blev det inte.

Snart bärs tulpaner in. Också de vill att jag undersöker dem. Nafsar på dem. Sedan dyker kycklingar upp på bord och hyllor. De är så många som vore de kaniner. I ett fönster står också grönt gräs. Inte kan man avstå från att beta. Färskt och frodigt gräs!

Från att det var ganska enhanda mat blev det fest. Korvar och sill och lax och ägg och skinka och kaviar och ständiga frestelser. Även Janssons. Kände jag av.

Dessutom är det pollen i luften. De besvärar inte mig. Inte särskilt mycket. Men andra. Tycks ha fått en ny hobby. Kappnysning. Vem kan nysa mest och högljuddast? Kraftigare och explosivt?

Mänskligheten påstår att det är en vår…

När det blir vår hackar jag tänder

När våren kommer hackar jag tänder. Sådant är livet. För en katt. Tänderna knastrar som kastanjetter. Inte för att det är kallt. Som katt fryser jag sällan. Och som innekatt är jag nästan för varm. Trots det. Lägger jag mig alltid i solen. På mattor. I fåtöljer och soffor. Där solen värmer gott. Och mer ändå.

Nej jag ser på gatubelysningens ledningar. Trådarna som hänger tvärs över gatan. Och hackar tänder. Där är nämligen så här års ledningarna befolkade. Eller befåglade. Finkar eller duvor. En vilsen koltrast. Alla kan de dyka upp där. De sitter där med perfekt balans. Retligt enkelt håller de sig kvar. Som för att reta mig. Liksom stirrande. Där lovsjunger de våren. I alla tonarter. Härinne ser jag fågelstek. På tråd. Och hackar tänder.

Har redan fått mat?

När solen försökte kika in i sovrummet sa medmänniskan: Jag har redan gett honom mat, vad han än säger. Bara så du vet!

Yrvaket hummade människan joho, jaha och gick sömndrucken ut i köket. Där stod jag, Sixten, the cat vid matskålen och stirrade. Först på skålen. Sedan på människan. Och därefter på skålen igen. Jag behövde inte säga något alls. Ty maten jag hade fått fanns inte där. Den var försvunnen. Liksom borttappad. Förlorad. Och finns det något jag inte tycker om så är det en tom matskål.

Man kan få för sig att livet är lika tomt. Innehållslöst. Att när något är uppätet är det förbi. Sånt vill inte jag bli påmind om. Hellre längtar jag efter ett nytt skrovmål. En ny delikatess. En liten gnutta laxkräm. Några nyskalade räkor. Färsk leverpastej. Då vattnas det i munnen. Och jag får lust att sätta tänderna i något.

Människan viskade: Du har redan fått mat. Vad du än säger. Bara så du vet...

ligger här och väntar

där man torkar fötterna
där lägger jag mig
precis innanför ytterdörren
på den sträva ytan

människan ska inte gå
utan att kliva över mig
han ska veta att jag finns

just när han går
ska han komma ihåg mig
för då vet jag
att han återvänder hem
hem igen
även om det dröjer

han längtar nog tillbaka
eftersom jag ligger här
och väntar

Ouppmärksamt fokuserad

ingen kan vara mer
ouppmärksamt fokuserad
på en tygmus eller en sparv
än en katt som jag

som putsar en tass
ser åt ett annat håll
låtsas intresserad
av precis vad som helst
utom bytet

när tygmusen tror
att faran är över
när den har slutat oroa sig
då...

Kriget om torrt tuggummi

Mjukmaten, den blöta, är tråkig! Varje dag slickar jag först i mig såsen eller gelén. Den där alla smakämnen hamnat. Inte för att jag bryr mig. Men de torra köttbitar som blir kvar. Blää! Usch! Fy! Det är som tuggummi. Segt och oaptitligt. Snart stelnat. Frånstötande.

Jag äter helt enkelt inte vad skräp som helst. Utekatter tuggar visst i sig fjäderfä och djur med svans. Ofattbart. Har de ingen känsla för etikett? Eller för sås och gelé? Det är mycket man inte förstår. När man får det mesta serverat. På fat eller i skål.

Nu pågår det en tävling. Mellan människan och mig. Vem som kan vänta ut den andre. Människan hoppas att jag ska förlora några hekto eller mer. Själv tittar jag snett på det tråkiga sega. När det någon gång kommer färsk blötmat i skålen. Då hämnas jag. Då äter jag så fort jag kan. Vräker i mig maten. Så att han ska förstå hur vrålhungrig jag numera ständigt är. Eftersom de torra bitarna blir liggande alltför länge. Och då blir de inte roligare. jag lovar!

Dessutom vet …

Ute och inne

efter en lång natt
blir det ganska instängt
när fönstret öppnas
strömmar frisk luft in

med nosen i fönsterspringan
avkodar jag vad som hänt
det är som att läsa tidningen
nyheterna strömmar in

mätt på information
hoppar jag ner
på golvet
och tassar iväg
för att drömma
om hur det hade sett ut
om jag varit där ute
och någon annan härinne

Under täcket

Kalla tassar
frusen svans
kräver värme
någonstans

kryp så ner i sängen
finn värme till låns
där under täcket
tinar en katt

omtöcknad av syrebrist
och varm som en bakugn
kikar katten fram
under påslakanet

med tiden
blir man beredd
att möta allt

Tre röda kuddar

Människorna har skaffat tre röda kuddar. Som passar bra. Till det grå överkastet. I sängkammaren. Medmänniskan brukar använda två. Min människa en. Vilket jag protesterar mot. Även jag behöver en kudde. Så jag jamar skarpt. Uppfordrande. Krävande. Ge mig en röd kudde! Annars riskerar ni. Kuddkrig!

Efter en stund. Fattar medmänniskan. Att även katten behöver bli delaktig. I att vila. På en kudde. När jag väl fått en kudde. Placerad. Mellan människorna. Trampar jag till den. Drar i den med klorna. Trampar och drar. Som vore jag vindruvetrampare. När jag fått till stuket. Lägger jag mig på kudden. Putsar pälsen. Biter klorna. Slickar tassarna. Gnuggar mig över öronen. Ögon och nos. Sedan suckar jag. Ljudligt. Ljuvligt. Av välbehag.

Här ligger vi och vilar. Tillsammans!

dagsboksanteckning

tro det, eller ej
men jag har sovit
hela dagen
så gott som

har alltså inte
tuggat på krukväxter
dessutom har jag avstått
från att nafsa på blommorna
i vasen

en stund steg jag upp
och klämde ner mig
i soffan
hos människorna
när vi värmt varandra
nog
släntrade jag förbi matskålen
- skinka, jo jag tackar
sedan krafsade jag lite i lådan

ansträngde mig
en aning
hoppade upp i sängen
brottades med överkastet
till jag fick till en ingång
där jag kröp ner
och somnade

Handpåläggning och uppvaknande

Idag drömde jag att jag sov. Och när jag vaknade. Gjorde jag det i drömmen. Genast såg jag en hoppeti-hopp. Som for iväg. Lockande. Frestande. Jag till att springa. Det ryckte i morrhår. Tassarna rusade. Benen trummade. Svansen markerade.

Då la människan handen på mig. Typiskt. När jag nästan fått fatt i den skuttande varelsen. Så tvingades jag vakna en gång till. Blev uppväckt. Yrvaken. Småvimsig i plymen. Av en handpåläggning. Så kan det bli.

Vänlig värme

en god vän
är den som väntar
när någon gått ut
som av glädje gör
en välkomnande kullerbytta
vid hemkomsten

och som kan se
när någon
har det svårt
och som genast
skärpt sin uppmärksamhet
och kommit tröstande nära
med sin vänliga värme
fördomsfri och bejakande

där sitter de i soffan
tätt intill varandra
och andas
människan
och katten



Integration och integritet

Sixten är ett lagom stiligt namn fört en ovanligt grann katt. Om jag får säga det själv. Och det får jag. Ty detta är min blogg. Där kan jag skriva vad jag gitter. Vill. Tycker. Men jag behöver inte berömma mig själv. Det är det så många andra som gör. Det räcker och blir över. Som uppskattad löper jag faran att tro att det är sant. Hela tiden. Varje dag. Året runt. Det vill säga. Femtiotvå veckor per år.

Ibland tycker jag det räcker. Om jag är snäll. Och trevlig. För stunden. Men jag inser. Att det finns människor. Som tycker att en katt ska man kunna bolla med. Som man får lust. Katten ska låta sig behandlas. Bäras upp och ner. Med huvudet släpande i golvet. Av ett barn. På väg till dockvagnen. Katten ska snällt rulla ihop sig. I varje människas knä. På beställning.

En sådan katt är inte jag. Mig behandlar man inte. Som man lyster. Utan som en jämlike. Med respekt. Tillbörlig sådan. Min människa. Varnar påhälsare. Gäster. Vänner. Låt Sixten vara. Vill han. Så kommer han fram. Annars…

Drömvinst: skinka!

Såg idrottsgalan på skärmen. Spänd förväntan på belöningar och utmärkelser. De omtalades som vinster. Fröken Sjöström "vann" till exempel Jerringpriset. Säkert välförtjänt. Tilldelades vore väl mera rätt- Även om. Det bakom priset står en massa ihopkämpade medaljer. Av ädlaste valör och därtill världsrekord. Det tacklades och stod i. Skämtades och hyllades.

Om jag skulle fått en skinkbit. Hade jag tackat. Far och mor. Lillebror. Våren. Livet. Min hopptränare. Min sovcoach. Min matutdelare. Lådrensaren. Till sist: min människa...

Själv ville jag vinna en skinkskiva. Mer än något annat. Bakom lagom likgiltig attityd. Trängtade jag. Från kökets stora vita vinstförråd. Skulle priset lyftas till frukostbordet. Värdigt tog jag mig upp. Med höftrotation. I pik. Upp på podiet/bordet. Bara för att bli avvisad. Bortvisad.

Inga priser där. Inga vinster alls. Bra nesa. Och nedflyttning. När jag gav upp. Då fick jag ett tröstpris. Ett litet hörn av en ost. Som vore jag släkting med möss…

Matta med svans

Mattan har fått svans
den rör sig sakta
som ett strå för vinden

något rörde sig under köksmattan
vilket genast undersöktes
av ivrig katt
med vassa klor

nu är katten försvunnen
och en klump har bildats
som om köksgolvet
omformats till  en liten kulle
från vilken en ormliknande svans
slingrar sig försiktigt

det hela handlar om tillit
förtroende och vana
ingen trampar på köksgolvets matta
när den har kulle
och svans

Pensionärer har något mellan öronen

Du Sixten...
Ja, vad vill Du, sa jag som låg och dåsade under en upp och nervänd gammal pappkartong.
Inget särskilt, sa människan
Kom igen, Du väcker mig väl inte bara för att låtsas att Du inte har något att komma med?
Jag stirrade intensivt på min människa som såg en aning skuldmedveten ut.
Ja, jo, jag tänkte bara berätta att nu har den där pensionärsfesten ägt rum.
Och...?
Det blev ganska trevligt. Jag tappade visserligen mina manuspapper på golvet. Fick bläddra fram och tillbaka mellan sidorna som en tok. Det rörde liksom ihop sig. Men det verkade som om man ville veta. Hur du har det.
Mån det, sa jag frågande.

Visserligen tänkte jag en stund på att det måste vara ödet. Har har jag föreställt mig en framtid som en efterfrågad och lysande talare. En folktribun som avhandlar samtidens stora livsåskådningsgåtor och kulturens ödesfrågor. Istället berättar jag om en från katthemmet adopterad katt. Så går det med lysande utsikter. Jag som skulle vara en intellektuell ledstjärna. En briljant tä…

Julen packades ner

Julen är borta. Helt försvunnen. Efter mitt stora krubbäventyr. Packades julen ner i en kartong. Nu håller julen till i husets källare. I en flyttkartong. Där sover den heliga familjen. Herdar och får har fått lugn och ro. Själv vankar jag oroligt av och an. Funderar över vad som är förändrat.

Kvar finns förstås några stjärnor. I fönstren hänger de. Men de blir inte långlivade. de heller. En hotande resväska står i hallen. Beredd att likt ett svart hål. Svälja hela den lysande härligheten. För min del. Tror jag. Att under resten av året. Kommer det att glimma och glimra. I källarens mörker.

Så en dag. Blir julen befriad. Utsläppt. Ges möjlighet att blomma ut igen.Då skall det sjungas i lägenhet och krubba: Julen är här. Ära vare Gud och fred på jord. Jag längtar redan. Efter herdar och får att roa mig med.

Kaos i krubba

Redan är vi flera dagar in på ett nytt år. Så fort det går. Ibland är det 10 plusgrader. Några dagar senare kan det se annorlunda ut. Snöstorm. 20 minusgrader. Jag är för mer av jämvikt. Håller mig inne. Nära elementen. Så här års.

Det är lättare. Att hålla värmen. När man är nära. TV-soffan erbjuder närhet. Där kurar jag. Som ett och. Mellan människan och medmänniskan. När jag inte jagar stickor. eller nystan. När närheten räcker. Drar jag mig undan. I avskildhet. Kryper upp i en fåtölj med fårskinnspäls.

När människan inte ser. Hoppar jag upp i julkrubban. Daskar till en herde så han far. Biter ett får. Knuffar undan några gubbar i turbaner. Och händerna fulla. Av presenter. För att komma åt... Just det. Blåbärsriset som någon ställt bakom stallet. Nyplockat. Som tuggummi. Är det perfekt. Krävs det lite krubbkaos. För att nå. Blåbärsriset. Får det bli så. Här helgar ändamålet medlet. Så att säga.

Människan säger att det är vanvördigt. Slarvigt. Och upproriskt. Att sprätta iväg figur…