lördag 5 december 2015

Att samtala är en svår konst

Sixten, var är du? Människan ropar och står i. Nu vill han något igen. Jag kommer inte alltid bara för att han ropar. Han kan bli bortskämd då. Tro att han är viktig. Den som bestämmer. Om det ska vi bli två. Därför dyker jag bara upp. På uppmaningar. Som kan ge utdelning. Klappar och närhet går bra. Ännu hellre en extra godbit. Skinka. Korv. Leverpastej, Räkor. Jag kan icke räkna dem alla. Dessa godbitar. För vilka jag kan tänka mig resa mig upp från min viloplats.

Nu är jag här. Vad vill du?
Jag var på konsert i går. Kalastider. Två timmars läcker körsång, sa han.
Jaha, sa jag artigt. Och tänkte på räkor och leverpastej.
Två damer frågade efter dig. De undrade hur du mådde. Har du det bra?
Jaha, svarade jag.
Har du det, undrade människan.
Varför frågar du?
Om jag träffar dem igen måste jag ju säga som det är.
Jag tänkte en stund och sa sedan: OK.
Vadå ok?, sa människan
Jag är ok och har det ok. Sedan får Björn Ranelid tycka vad han vill. Om mitt språk. Vad katten han nu har med det att göra.

Jag tänkte att samtal är en svår konst. Sedan. Tittade jag uppfordrande på min  människa. Som förstod blicken. Och gav mig några små minimala kattgodisar. Knappast värt besväret, tänkte jag. Gick och la mig igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...