måndag 21 december 2015

Gäspar när jag hälsar

Min människa brukar uppskatta att jag hälsar honom välkommen hem. Ceremonin äger rum på hallmattan. På en skär matta. Med 10 mm lugg. Lägger jag mig raklång. Utsträckt. Och rullar från sida till sida. Och tillbaka igen. Sedan gäspar jag stort. Ser på honom. Och rullar fram och tillbaka. Några gånger till.

Han försöker låta bli att klappa mig. Eftersom då måste han huka sig. Ner över mig. Nästan hotande. I sin kärvänlighet. Jag får lätt nog. Om han klappar mig. Och då vill jag bara rivas. Min vänliga inställning. Till trots.

Människan frågar mig då. Uppenbarligen nyfiken. Varför gäspar du så, Sixten? På denna fråga finns inget svar. Inte om man ska tro upplysningar på nätet. Där man hävdar att man behöver höja syrehalten. I hjärnan. Eller annorstädes.

Min människa säger att han lätt gäspar. När han ber. Eftersom bön är så förknippat. Med sänggåendet. Fader vår...gääsp. Inte konstigt. om han sina första tio år alltid bad sig till sömns. Själv mediterar jag mig till ro. Fort går det. Längden på behövd meditation. Står i proportion till storlek. På kroppen. Tror jag. Som är smidig och elegant.

Jag gäspar för att visa. Att trots mina sylvassa tänder är jag en fredlig varelse. En rullande katt. Människan fattar inte vinken. Att han också ska gäspa. Det sägs att närmare hälften av alla som ser någon gäspa. Också får en reflex. Inte en sådan där självlysande. Utan en som gör också dem till gäspare. Ett slags stretching. För hakparti och mun. Gääässp!

Borde prövas. I stora sällskap ska jag gäspa lite oftare. Då får vi se. Om någon mer vill hänga på. Nu när jag skriver detta. Får jag en oerhörd lust. Att gäspa. Stort. Och en gång till. Visst är det märkligt?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...