torsdag 24 december 2015

God Jul på riktigt


Det blev lite snopet. Med min julhälsning. Här trodde mina vänner att det skulle stå något fint. Roligt. Vittert. Inspirerat. Så stod det bara God Jul önskar Sixten. Nu får det bli med bild. Som jag hittat. I en av min människas många vykortspärmar. Han är samlare. Vilket plågar mig. Medmänniskan. Ibland till och med gäster. Som i timmar tvingas bläddra. Bland vykort över små gränder. I Visbys mest undangömda hörn. Det är inte där de bläddrar. Men vykorten visar gränder. Hur kul är det?

Vid jul blir människor annorlunda. Katter ej. Vi behåller vår vanliga karaktär. Högresta hållning. Men min människa blir sentimental. Hjärtnupen. Tillbakablickande. Så han blev eld och lågor. När jag släpade fram kortet ovan. Det skrevs till hans mamma. Medan hon ännu var barn. Boende på Kryddgränd 3 i Visby. Det sändes från Stockholm den 3/10 1921. Människan läser högt: Kära lilla Inga Greta. Vi äro nu här och ha det mycket trefligt. Om onsdag morgon resa vi till Malmö. Hälsa mamma och pappa samt de andra i gården. Igår var vi på Skansen. Många hjärtliga hälsningar från Tant Hildur och Valborg. Det du, Sixten, säger han. Ja du, svarar jag. Vad ska man annars säga?

Kortet berättar väl. Att vi katter gärna vill ha gensvar. Även om vi kan slösa omtanke. Och närhet på vem som helst. När det passar oss. Så föredrar många av oss. Ömsesidighet. God relation. Fred mellan djur och människa. Dessutom bor inne i mig, Sixten, the cat. En fluffig liten lekfull kattunge. Hur mycket jägare och tiger jag än är. På utsidan. Grrrr! Mjau!

Så med tillönskan om ett ömsesidighetens och barnaskapets jul. Hålsar jag. Jamar och står i. Ty julen är här. God Jul! Än en gång...

onsdag 23 december 2015



GOD JUL !

önskar Sixten

Jul

Katten trippar lätt på tass
iklädd julens vackra stass
morrhår vita, luva röd
smakar sen på bordets gröt
gapar stort och tar så pass
det ska finnas rum för glass...






måndag 21 december 2015

Gäspar när jag hälsar

Min människa brukar uppskatta att jag hälsar honom välkommen hem. Ceremonin äger rum på hallmattan. På en skär matta. Med 10 mm lugg. Lägger jag mig raklång. Utsträckt. Och rullar från sida till sida. Och tillbaka igen. Sedan gäspar jag stort. Ser på honom. Och rullar fram och tillbaka. Några gånger till.

Han försöker låta bli att klappa mig. Eftersom då måste han huka sig. Ner över mig. Nästan hotande. I sin kärvänlighet. Jag får lätt nog. Om han klappar mig. Och då vill jag bara rivas. Min vänliga inställning. Till trots.

Människan frågar mig då. Uppenbarligen nyfiken. Varför gäspar du så, Sixten? På denna fråga finns inget svar. Inte om man ska tro upplysningar på nätet. Där man hävdar att man behöver höja syrehalten. I hjärnan. Eller annorstädes.

Min människa säger att han lätt gäspar. När han ber. Eftersom bön är så förknippat. Med sänggåendet. Fader vår...gääsp. Inte konstigt. om han sina första tio år alltid bad sig till sömns. Själv mediterar jag mig till ro. Fort går det. Längden på behövd meditation. Står i proportion till storlek. På kroppen. Tror jag. Som är smidig och elegant.

Jag gäspar för att visa. Att trots mina sylvassa tänder är jag en fredlig varelse. En rullande katt. Människan fattar inte vinken. Att han också ska gäspa. Det sägs att närmare hälften av alla som ser någon gäspa. Också får en reflex. Inte en sådan där självlysande. Utan en som gör också dem till gäspare. Ett slags stretching. För hakparti och mun. Gääässp!

Borde prövas. I stora sällskap ska jag gäspa lite oftare. Då får vi se. Om någon mer vill hänga på. Nu när jag skriver detta. Får jag en oerhörd lust. Att gäspa. Stort. Och en gång till. Visst är det märkligt?

söndag 20 december 2015

Blir trött av bara farten

Människan berättar ofta hur bråttom han haft. Hals över huvud (?) har han fått ge sig av. Som ett Jehu har han farit fram. Han brukar säga att han då fick lägga benen på ryggen! Att det skulle hjälpa. Är svårt att förstå. För mig som har fyra ben. Starka och spänstiga. Dem lägger jag inte på ryggen. Utan jag låter dem arbeta. Som trumpinnar. När jag pinnar iväg.

Men frågar jag. Då försöker han förklara. Att han sprang så fort. Att det nog såg ut. Som om. Han hade benen på ryggen. Vilket jag betvivlar. Är det någon som springer. Är det jag. Kulan Sixten. Far runt. Som skjuten ur en kanon.

Blir trött. Bara av att tänka. På full fart. På hur man rusar. Iväg. Slutar därför nu. För att vila en stund. Kanske sova som en stock.

fredag 18 december 2015

Brev till pensionärer

Min människa är knepig. Dessutom lat. Han ska hålla tal vid en pensionärsfest. Därför har han bett mig. Skriva ett brev. Som han kan läsa upp. På festen. Snäll som jag är. Fylld av medlidande. Har jag gått med på. Att skriva.

Kära pensionärer.
Vad ska jag kalla er? Seniorer? Åldringar? Gamlingar? Eller årsrika? Entusiaster? Nix. Min människa säger att någonstans inom varje äldre person han träffat sitter det en yngre. Efter ett tag kikar ungdomen fram, trots att skalet och fodralet kan vara slitet och ärrat.

Så är det med oss katter också. När vi blir något till åren uppför vi oss en aning värdigare. Moget på något sätt. Rör oss lite försiktigare. Hoppar mera eftertänksamt. Då har vi lugnat ner oss en smula. Det händer. att vi glömmer. Vart vi var på väg. Och får då börja om från början. Gå tillbaka till den plats där tanken, Den vi inte kommer ihåg, Föddes.

Men skenet bedrar. Rätt var det är. Rusar vi runt och jagar möss. River hål i soffor. Med våra vackra klor. Gömmer oss i badkar. Leker lekar. Sliter i gardiner. Rullar runt på golvet. Trots att det värker i tassar och ben.

Människan säger att jag är en gammal skruttkatt. Ska han säga. Som måste leta igenom lägenheten flera gånger. När han ska gå ut. Var är nycklarna. Så går han. Kommer tillbaka för att se. Om spisen är avstängd. Letar efter mobiltelefonen. Går igen. Kommer tillbaka eftersom cykelnyckeln ligger kvar. När han varit borta ett par timmar ringer han till medmänniskan. Hörru du. Har du sett min almanacka? Jag vet inte vad jag ska göra i eftermiddag. Kan du kolla...

Han ska inte klaga. På att jag är mer än tio år gammal. Ja men, det motsvarar ju bara 70 år eller så. Om man jämför. Men jag är inte äldre än jag känner mig. Och känner mig det gör jag ju. Yngre. Ung. Oftast vital. Ibland lite trött.

Eftersom det är jag som skriver kan jag ju hitta på vad jag vill. Människan får stå där och läsa. Vilket han lovade göra. Bara jag skrev. Så kära festgäster. Vilka av er har en ung människa därinne? Upp med en tass! Det var väl det jag visste!

Hur många känner sig som tonåringar? Hur många är i tjugo till tjugofemårs åldern? Hur många är något lite mer än så? Jag hoppas ju att det ska lysa igenom ibland. Att vi fortfarande är unga. Därinne. Smarta. Visa. Erfarna!

onsdag 16 december 2015

Leverpastejen flydde sin kos

leverpastej spetsas med fördel
på en av de vassaste klorna
en halv skiva att jonglera med
den ska jagas på flykt

nu har leverpastejen gömt sig
jag nosar och snusar
känner doften så nära
snurrar runt för att se
om det hjälper att få fatt
den listigaste av leverpastejskivor
som omsorgsfullt tog sig utom räckhåll

den smet sin väg, tog skydd
under kökets spis

måndag 14 december 2015

Jama med

Jag är en katt klädd i kravatt
en eleganter högan hatt
och prydd med pälsen varm så att
jag klarar frostig vinternatt

Jag smyger ljudlöst ut en kväll
och blickar upp mot himlens päll
där syns en stjärna klar och ljus
den skiner varmt på sten och grus

Nu blir det snart så himla kul
man jublar högt ty det är jul
då även oxar kor och får
med katter kring en krubba står

Då gör min klädsel ingenting
ty alla samlas runt omkring
rik, fattig, kort och jättelång
kan jama med i julens sång...


tisdag 8 december 2015

Sovställningar.

Sovställningar är min specialitet. Eftersom jag har så många småben i kroppen. Kan jag vika mig. Nästan hur som helst. Runt hörn som en vinkelhake. Bli en boll. En utsträckt limpa. Se ut som en ryggsimmare.

Denna natt har jag sovit djupt. Först bredvid en människa. Med svansen under hennes näsa. Som en lösmustasch. Sedan la jag mig vid min människas fötter. På tvärs. Först på mage. Sedan på sida. Därefter på rygg. Till sist hamnade jag som en disktrasa, vriden.

Efter en kort promenad. Genom rummen. La jag mig på människans ben. Vilket var knöligt. Men varmt. Men jag fogar mig. Efter människor som vrider sig. Och vänder på sig. Hit och dit. Som sparkar med benen i sömnen. Jag nöjer mig. Med att kicka tillbaka. Först ganska hårt. Sedan som vore jag en stålfjäder. Med vassa delar.

Men sovställningar kan vara mera. Min klätterställning blir ofta en mjuk sovplats. Där jag oftast håller ställningarna. Trots att jag sover. Men det har hänt. Att jag vänder på mig. Så intensivt sovande. Att jag trillar ner.

lördag 5 december 2015

Att samtala är en svår konst

Sixten, var är du? Människan ropar och står i. Nu vill han något igen. Jag kommer inte alltid bara för att han ropar. Han kan bli bortskämd då. Tro att han är viktig. Den som bestämmer. Om det ska vi bli två. Därför dyker jag bara upp. På uppmaningar. Som kan ge utdelning. Klappar och närhet går bra. Ännu hellre en extra godbit. Skinka. Korv. Leverpastej, Räkor. Jag kan icke räkna dem alla. Dessa godbitar. För vilka jag kan tänka mig resa mig upp från min viloplats.

Nu är jag här. Vad vill du?
Jag var på konsert i går. Kalastider. Två timmars läcker körsång, sa han.
Jaha, sa jag artigt. Och tänkte på räkor och leverpastej.
Två damer frågade efter dig. De undrade hur du mådde. Har du det bra?
Jaha, svarade jag.
Har du det, undrade människan.
Varför frågar du?
Om jag träffar dem igen måste jag ju säga som det är.
Jag tänkte en stund och sa sedan: OK.
Vadå ok?, sa människan
Jag är ok och har det ok. Sedan får Björn Ranelid tycka vad han vill. Om mitt språk. Vad katten han nu har med det att göra.

Jag tänkte att samtal är en svår konst. Sedan. Tittade jag uppfordrande på min  människa. Som förstod blicken. Och gav mig några små minimala kattgodisar. Knappast värt besväret, tänkte jag. Gick och la mig igen.

Varning till den som vet allt

Människorna utstöter varningsläten. Akta fingrarna. Katter har klor. Som de kan använda. Särskilt mot främlingar. Som de inte känner. Som ka...