måndag 30 november 2015

Dags att gå i ide

Jag tror att jag skall gå i ide. Vilken idé! Gå i ide för att slippa levande ljus. Högt och lågt. Det brinner på borden. I den öppna spisen brinner ljuslyktor. I fönstren adventsstakar. Med det man kallar levande ljus.

Snart kan jag inte vända mig om utan risk. För att få eld i baken. Eller glödande svans. Något jag klarar mig utan. Jag är en lysande kisse. Alldeles av mig själv. Behöver inga eldslågor. Men en sak har jag gjort. Prövat. Försökt. Springa så fort att tassarna tar eld.

Det halp inte. Mina klor rispar bara parkettgolven. Varm blir jag förstås. Av att bromsa. Och slira. En katternas burn out. Som heter duga.

På grund. Av allt detta. Tänker jag. Intensivt. Upplyst. Inspirerat Att ett ide vore idealt!

torsdag 26 november 2015

När skuggorna blir längre


Vad tar man sig till? När dagarnas skuggor blir längre? När oknytt lurar i mörka hörn. Och något okänt väntar bakom soffor och dörrposter. När det ömsom är alldeles tyst. Så en viskning får luften att darra. Eller världen larmar. Så fönsterrutor skallrar.

Vad tar man sig till? Tar ett hoppsasteg. Hoppsansa. Ett glatt litet skutt. Så mörkret flyr. Det blir ljust. Glatt. Lustigt. Som av en bön man tänt.

Det tar man sig till. Ty, då kan man lugnt gå till vila!

söndag 22 november 2015

Hunden öppnade dörren

En hund kom på besök. En livlig hund. Han skällde när någon gick förbi. I trapphuset. Men ändå. Var han ovanligt lugn. Trevlig. Enda bekymret var att han kände av mig. Jag var satt i skyddsrum. Sovrummet blev utrustat med matskål och vatten. Jag fick till och med min låda inburen. Därinne var det lugnt och skönt.

Ibland hördes tunga andetag, sniffande och vädrande, utanför dörren. Men jag hade lagt mig till ro. Det fick pustas och blåsas hur som helst. Jag tog det lugnt.

När kvällen blivit sen. Fick hunden nog. Han hoppade upp på dörrvredet. Och öppnade dörren. I ett vips var han inne i skyddsrummet. Människorna hörde oväsendet. När dörren flög upp. Så de flög också upp. Ur stolar och fåtöljer. Kom springande.

Men inte var det så farligt. Jag låg och sov. Min matskål stod precis innanför dörren. Den lockade tydligen mer. Än ståtliga jag, Sixten, the cat. Vilket var tur. För hunden. Mina klor rår han inte på. Men det behövde han inte heller. Hungern. Räddade honom. Från råkurr. En alldeles vanlig lördag.

Men tänker jag efter. Hade det nog inte blivit så mycket. Bråk. Vi är nämligen vänner. Nästan.

tisdag 17 november 2015

Orolig eller lugn

Utanför våra fönster bullrar maskiner. Grävmaskiner och andra apparater surrar och brummar. Det har hållit på ett tag. I början blev jag orolig. Rädd. Gömde mig. Men eftersom. Det bara håller på. Ville jag veta mer. Man kan inte låta rädslan vinna. Då skulle jag alltid ligga längst inne i en mörk garderob.

Nu iakttar jag skådespelet. Hur man skär sönder trottoaren. Gräver djupt. Lägger ner rör. Fyller med cementblandat grus. Allt för att leda. Vatten. Sådant som kommer från ovan. Huset dräneras. Så att källarna förblir torra.

Jag begriper inte. Hur de får sådana små grävskopor. Nästan som på lekplatser. Jag besökt. I ett tidigare liv. I Askersund. Men här är maskinerna riktiga. Och små.

När det dånar som värst. Ser jag på människan. Noga betraktar jag honom. Jag läser hans ansikte. Hans kropp. Som en bok. Ett helt uppslagsverk. Är han orolig? Rädd? Bekymrad? Nej, Lugn som en filbunke. Och den ligger still i dagar i väntan på att bli genomsyrad. Så lugn är den.Så trygg är min människa. Därför är också jag. Alldeles lugn!

måndag 16 november 2015

Kan detta ske idag

Om människan inte skriver en sång dagarna efter Paris, så gör jag det. Jag har i TV-soffan följt dramat i Paris. Vi har knappast förstått vad vi sett eller kunnat fatta att någon vill andra så monstruöst illa. Allt levande förfäras över naket och urskillningslöst våld. Ett våld som nu syftar till att vända människor mot varandra och ställa tro mot tro.

Är det på riktigt, har det hänt
kan detta ske i dag
att hat och ondska livet vänt
till död och nederlag

Ett naket våld, helt utan nåd
som allt vill riva ner
och krossa vill var hoppets tråd
förfärade vi ser

Vårt motstånd är vår öppenhet
vår tro på mänskors rätt
med fria val och jämlikhet
humanitet och vett!




torsdag 12 november 2015

Tankad och välkomnande

Jag tankar ömhet. Sätter mig nära. Lutar mig mot min människa. När jag är fulltankad. Går jag min väg. Till en skön fåtölj. Där spinner jag.

När människan ska gå ut. Beger jag mig till hallen. Visar uppskattning. Säger hej då. På mitt sätt. Väntar på hallmattan. Tills jag vet. Med säkerhet. Att det dröjer. Innan han kommer åter. Då går jag till en korg med en mjuk kudde i. Lagom att nysta ihop sig på.

När jag hör människans cykel. Från gatan. Gnisslande broms. Skramlande framskärm. Reser jag mig. Går till hallen. Tar emot. Rullar mig. I stofftet. Alltså. På mattan. Fram och tillbaka. Glad såsom fågeln. Att min människa. Återvänt. Hem!

söndag 8 november 2015

Släkt och tårar

Skrivlusten är som vädret. Den ändrar sig. Även jag, Sixten, the cat, är ombytlig. Vissa dagar har jag mer. På hjärtat. Än andra. Just idag. Har jag. Mer på hjärtat. Något jag vill. Tala om.

Min människas bror var här. Sov i soffan. Jag blev så paff när han kom. Han ska ju vara på Gotland. Inte i vår hall. Eller i vårt TV-rum. Det vi kallar biblioteket. För där står bokhyllor. Med böcker. I dubbla rader. Så jämt är det. Ett förfärligt letande. Efter böcker. Oftast visar det sig. Att böckerna som saknas. faktiskt inte finns. Inte kvar. Inte här.

De prånglades ut. När flyttlasset var på gång. Somligt till ett bibliotek. Annat till vänner och arbetskamraters bokhyllor. Somligt till loppis. Och ve och fasa. Somligt gick till Hades. Till förgängelsen. Förlorade. Uppslukade av mörkret.

Det jag hade på hjärtat. Just denna stund och dag. Var att släkt är trevligt och viktigt. Det förstår man när amerikanerna gråter. I Sveriges television. Jag stirrar. Storögt. På snyftningar. Hulkningar. Och tårar. Men även ett besök. Från den egna släkten. Betyder. Mycket.

Då tänker jag. Att på något sätt. Någonstans. Är vi alla släkt. En enda stor familj. En storfamilj. Det var var jag hade på hjärtat.

söndag 1 november 2015

Nattvakten

Var natt har så fina stunder
Av smygande vaksamhet
Då tyst tassar husets under
Förtjänar stor tacksamhet

Han ser till att inga faror
Kan hota i dunkelt rum
Och kollar att mörkrets skaror
Ej skadar med handling skum

När katten gjort klar sin uppgift
Och checkat vartenda vrå
Då framstår det liksom i eldskrift
Den tjänat ska vila få!


Kloklippning verkställd

Idag packar jag. Ihop mina saker. En tygråtta, en boll och lite annat. Jag reser lätt. Ofta tar jag inte med mig någonting. Utan reser mig b...