onsdag 21 oktober 2015

Mänskliga och omänskliga katter

Hemlös. Är jag inte. Tvärt om. Jag har flera hem. Ett sommarhem. För sol, värme och natur. För långa aftnar med eftertänksamma samtal. Ett höst- och vinterhem. Där finns det kräm i elementen. Några tunna glasskivor. Håller till och med de värsta minusgraderna ute. Där de hör hemma.

Nej, hemlös är jag inte. Möjligen hemslö. Tar det för givet. Liksom. Glömmer att utanför mina dörrar vandrar de hemlösa katterna rastlöst. Sökande efter skydd. Efter något att äta. Efter en plats. Att höra hemma.

Jag känner enstaka katter som vänder dem ryggen. Som säger, de får väl skylla sig själva. De kan gå hem igen. Säger dessa slappa typer. Otänkta. Ovänliga. Och medger aldrig. Att de mest är rädda. För att behöva dela med sig.

Gå hem igen? När ladan där de bodde. Brann upp. Husfolket flyttade. Skogen höggs ner. Kvar blev bara sorgliga rester. Av deras plats. Där de tidigare hade sitt hem. Vad ska katter göra då? Förneka verkligheten? Sitta på platsen där ladan tidigare reste sig hög? Exponerade för angrepp. Från skyn. Där de stora fåglarna cirklar. Omgivna av jagande rovdjur.

Nu sitter de på trapporna neråt gatan. Jaga bort patrasket, säger dumkatterna. Visandes vem som egentligen är patraskig. Taskig. Otänkandes. Bortglömmandes. Att en dag kanske de själva blir sittande. På en främmande gata. Kalla. Hungriga. Utmattade. Utan eget hem. Vi är för katten släkt! Tillhör samma världsvida familj. Det är då jag inser. Att även katter. Särskilt hemslöa och otänkta. Självuppfyllda och flaggviftande katt-egoister. Men även reflekterade och hemkära. Välkomnande katter. Allihop. Borde vi. Vara mindre. Kattegoriska. Och istället bli. Mera. Generösa. Mera. Mänskliga!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...