söndag 4 oktober 2015

En betraktelse

Har denna dag. Suttit på trappan. Utanför huset. Tuggat i mig. Gräs. Lyssnat på vingesus. Fågelsång. Spanat efter fjärilar. De som fladdrade en sommar. Nu är de borta. Men jag kan se dem. Inom mig. Citrongula. Ljusblå.

Ett nytt ljud. Har jag upptäckt. Äppelduns. Det som hörs när ett moget äpple. Släpper taget. Och faller. Rakt ner i mossan. Den fuktmjuka. Det tog en stund. Innan jag lyckades räkna ut. Vad som lät så. Dunsigt. Tills jag såg fallet. Med egna ögon. Som ett stjärnfall. Ett gult streck.

När jag fått nog. Gick jag in. Kräktes på hallmattan. Det är gräsligt. Allt gräs. Blad och strån. Som blir för svårsmälta. Ber om ursäkt. För det verklighetsnära språket. Men så var det. Djur gör sådant. Även människor. Vet jag av erfarenhet. Då kan man snacka läskigt. Frånstötande. Obehagligt. Men naturligt. Trots att ingen vill tala om saken.

Jag hulkade. En stund. Människan försökte stoppa en påse under huvudet. På mig. Men katter gör inte sådant. Inte i påse. Nix. Vi gör det ordentligt. Gärna på fina mattor. Men den här dagen. Fanns bara en enkel trasmatta. Att tillgå. Nog om detta.

Sedan valde jag. Vila. Under överkastet. Det låter det. Underfundigt. Överhärligt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kloklippning verkställd

Idag packar jag. Ihop mina saker. En tygråtta, en boll och lite annat. Jag reser lätt. Ofta tar jag inte med mig någonting. Utan reser mig b...