lördag 31 oktober 2015

För bra för att vara sant?

Sixten! Vakna! Ligg inte där och sov! Sa människan när han kom hem sent en kväll. Jag har något att berätta för dig.

Måste det ske nu, sa jag. Och tittade förebrående på min människa. Som så grymt. Väckte mig. Nästan mitt i natten.

Jo, nu. Jag måste få berätta. Jag var på en pensionärstillställning alldeles nyss.
Jaha, tänkte jag. Vad är det för märkvärdigt med det? Han är ju pensionär. Men jag sa högt. Nå, låt höra.

Jag skulle ju tala i Pingstkyrkan. Elim heter den. 180 personer fick god mat och köpa lotter. Sedan blev det en stunds manskör. Elim brothers hette kören. Som sjöng högt. Men bra. En väldig massa bröder var det. Jag har ju bara två.

Kom till saken, sa jag, som fortfarande hade hopp om att få återgå till säng och sömn.

Så blev det min tur och när jag hållit på en stund. Insåg jag att jag nog fick dela med mig. Lite grann. Av dig, Sixten. Jag råkade säga det där med att du fastnade i porrfiltret. Då blev det knäpp tyst i kyrksalen. Jag är ledsen. Det bara blev så. Jag vill ju inte genera dig. Eller tjata om det. Men att du plötsligt. Den där gången. Fick 30 000 besökare på bloggen var fantastiskt.

På vad sätt? Vad var det som var så fantastiskt med det? Snarare är det generande. Att man vill veta. Något om mig. Bara man använder ordet porr. Var håller de där 30 000 hus nu?

Lugn, sa min människa. Det blev bra. Jag försökte ta det varligt. Och sakligt. Och så läste jag ett par bloggposter. Som du skrivit.

Hmmm, sa jag. Outgrundligt. Kryptiskt. Då blev det i alla fall något klokt sagt…

Efteråt var det flera som ville veta mer om dig. Man undrade. Var du en raskatt?

Sa du inte att jag inte tror på ras. Vi är en enda stor kattfamilj. Jag blir rasande när man vill skilja oss åt. Med hjälp av färg. På päls. Eller ögon.

De som frågade förstod. Men någon undrade om du fanns på riktigt.

Vafalls???

Det lät väl för bra för att vara sant. Det där med bloggandet. Och din smartness. Tänker jag. Sa människan tanklöst. Men fortsatte snabbt. Men det var flera som kände till dig. Som frågade hur du mår. Om du har det bra. Som ville att jag skulle hälsa till dig. Så nu gör jag det. Hälsar. Hur mår du, Sixten? Har du det bra?

Det svarar jag inte på. Inte mitt i natten. Brutalt nyväckt. God natt, sa jag, Sixten the cat, och försvann.








onsdag 28 oktober 2015

Sällskapsdjur och ensamhet

Vad är det med ordet djur? Det låter så otyglat. Lössläppt. Instinktivt och tankebefriat. Sällan används det för att visa på hög uppskattning. Djur står liksom lägre. Många gör det rent fysiskt. Befinner sig närmare marken. Än gängliga tvåbeningar.

Men lägg till ordet sällskap. Då händer något. Djuret förvandlas. Blir socialt. På något sätt. Mera godtagbart. Sällskapsdjur är något man har. Tror folk. När det i själva verket. Är något man är. Ett sällskapsdjur håller andra sällskap. Uppträder i gemenskaper. Många sådana djur. Kan var och en konstatera. Jag trivs bäst i öppna sällskap. Även om jag. Sixten, the cat. Håller mig. På min kant.

Sällskapsdjur är särskilt bra. Om man är ensam. Då är man plötsligt inte det. Till och med två. Blir ett sällskap. Då kan man tala allvar. Leka något. Kura skymning. Ha måltidsgemenskap. Även om inte alla sällskap. Gillar när det är katter. På bordet. Många vill inte ens ha dem. Under bordet.

Sällskapsdjur är inte främst katter, Hundar. Höns. Råttor. Eller så. Jag kommer nog ihåg att män. Är djur. Män i skor. Människor. Gillar inte. Att vara ensamma. Utelämnade. Åt sig själva. Det blir ett klent sällskap. När man måste umgås med sig själv. Därför håller många. Av de mindre djuren. Sig med sällskap. Sällskapsdjur. På två ben. För deras bästa.

Kattraser, äsch!!

Kattexperter är trevliga. Ungefär som psykologer. Berättar de. Om beteenden och egenskaper. Hos alla möjliga katter. De sätter oss på tabell. Sorterar och står i. Som om det fanns raser. Som går att skilja åt. Genom pälsfärg. I den mån de har päls. Några katter har inte mycket till behåring. Stackarna. Som de måste huttra. Om de bor i kalla norden.

Jag har hört berättas. Att man till och med ställer ut katter. För beskådande. Och bedömning. Sorterade efter ras. Och utseende. Det där är inget för mig. Men jag vet vems felet är. Det är den där Linné förstås. Ständigt denne Linné. Vars hela liv. Gick ut på att sortera och stå i. Att dela in allt i arter, sorter och grupper. I släkter och familjer. Av bara farten. Stämde det med hur man gjorde. Med människor. Medmänniskor slutade vara det. Istället sorterades människor efter sort och slag. Ras. Man sålde dem. Ungefär som man gör med katter. Jag tänker. Säger högt. Kattraser. Äsch!!

Vad bryr jag mig om. Ifall en katt har blå ögon? Sköldpaddsfärgad päls. Är långhårig? Uppfödd på andra sidan jorden. Eller i Södertälje. Jag bryr mig inte ens. Om utifall de kommer från Kumla. Vi tillhör alla familjen. En enda stor familj. Katternas storfamilj.

Men jag lyssnar. Intensivt. På kattexperterna. Ändå. Ty det är som att se sig själv. I spegeln. Jag skrattar gott. När de talar om. Hur katter är. Känner igen mig ofta. Och skakar nästan lika ofta. På mitt smarta huvud. Med de stiliga och spetsiga. Öronen. Så får jag mig ett gott skratt. Skulle jag... hihi. Vara så där...hihi. 

söndag 25 oktober 2015

Känner, känner inte

Känslor har jag. Inte så enkla att översätta. Till människornas stora orgel av stämningar. Vad jag har mer av. Är förmågan. Tänkandets teknik. Jag funderar inte över om jag sårar. När jag råkar riva. Människors känsliga skinn. Känner inte ånger. Oro. För att det hänt. Utan Vet bara. Att det är så.

Den rivna människan blir först arg. Upprörd. Sedan sur. Känner motvilja. Ett tag. Mot att närma sig mig. Tänker alltså mindre. Än han känner. Sådan är min människa. Och inte bara han. De flesta. Jag träffat. Håller på så där.

Min tankeförmåga. Sägs vara begränsad. Ungefär som en treårings. Så lite människor vet. Om treåringar. Som vore de enkelspåriga. Ett slags minimaskiner. Som man kan kontrollera. Genom knapptryckningar. Kelaknappen. Ätaknappen. Gå på lådan-knappen. Vara trevlig mot gäster-knappen. Det anses att vi är enkla att räkna ut. I vår oberäknelighet.  Folk tror sig veta. Hur katter ska bete sig. Som om varje handling. Bara har en förutbestämd respons. Leder till ett och samma svar.

Varför känner folk. Att de måste. Översätta hur jag tänker. Och reagerar. Till en mänsklig 3-årings sätt? Undanflyr mig. En tioårig katt. Har alldeles egna tankebanor. Okända för treåringar. Det kan jag lova. Jag tänker så mycket bättre. Än när jag var kattunge. Min logiska slutledningsförmåga är omfångsrik. Om man säger så. Jag kan räkna ut det mesta. Med en enkel grundhållning. Vad finns i detta för mig? Vinner jag något? Kostar det mig något? Snabbkalkylen brukar vara träffsäker. Även om det händer. Att det inte finns någon belöning, Någon bonus. I slutändan.

Men just nu. Känner jag inte. För att denna dag. Skriva mer. Det finns nämligen inte mycket att vinna. På att fortsätta. Trampa runt. På tangentbordet.

lördag 24 oktober 2015

Dags att resa sig ur soffan

Det brinner. Jag ser det på TV. Från den trygga soffan. Där människorna och jag. Håller till. Många aftnar. Det brinner. I stora byggnader. Vars enda fel är att de kan erbjuda skydd. För frusna och trötta själar. Som givit upp allt. Gått långt. Även barn. Så små. Någon berättade. För dem. Att det fanns rum att få. Och att de var välkomna.

Det finns en deklaration. Som berättar att man har rätt. Att leva. Leva i fred. Ha ett hem. Kunna äta sig mätt. Slippa krig. Förföljelse. De flesta av oss. Människor och katter. Gillar det. För att det är så det ska vara. Det är sant. Och riktigt.

Men det finns andra. Som tror att man kan bränna upp. Deklarationen. Genom att tända eld på hus. Om nätterna. Som råttor. Smyger de omkring. I dagsljus. Törs de inte. Träda fram. Hur katter reagerar. På råttor. Behöver jag inte berätta. Det kan de flesta räkna ut. Själva.

Hur tänker de som eldar upp. Andras hus? Istället för sitt kök, sin egen säng? Det enda de åstadkommer. Är att deklarationen. Blir synligare. Tydlig för allt fler. Den lyser desto klarare. Som i eldskrift.

Så tänker jag. Där jag ligger mellan mina människor. Och förfärat ser. Att det brinner. Dags att resa sig upp ur soffan!

 

torsdag 22 oktober 2015

Jag sköt ett äpple

Det råder bollbrist. I detta hem. Trots att jag intresserat beskådat en fotbollsmatch på televisionen. Finns inget att dribbla med. En sko är för otymplig. En dörrstopp för stel och oberäknelig. Jag prövade med en tappad sticka. Eftersom det produceras tröjor på löpande band. Men en sticka är svårhanterlig. Nästan sämre än spagettistrån. tappade på golvet. Makaroner kan duga. De får i alla fall upp farten. Okokta. Om man daskar till dem. Kokta är de mindre roliga. De kan rent av klibba fast. På mina fina tassar. Giv! Men det var pastafritt. Denna kväll.

Då fick jag syn på påsen. Den papperskasse som stod i köket. Fylld med äpplen. Där hittade jag ett lagom runt, lagom hårt, äpple. Det dongade i kylskåpet och smällde i diskbänken. När jag fintade. Sköt. Till sist gjorde jag mål under den gamla pinnstolen. Gjorde och gjorde. Sköt alltså. Och jag som vet hur fotbollsspelare gör. Hängde efter bollen. Äpplet. In i mål. Så nu har också jag. Gått i mål.

onsdag 21 oktober 2015

Mänskliga och omänskliga katter

Hemlös. Är jag inte. Tvärt om. Jag har flera hem. Ett sommarhem. För sol, värme och natur. För långa aftnar med eftertänksamma samtal. Ett höst- och vinterhem. Där finns det kräm i elementen. Några tunna glasskivor. Håller till och med de värsta minusgraderna ute. Där de hör hemma.

Nej, hemlös är jag inte. Möjligen hemslö. Tar det för givet. Liksom. Glömmer att utanför mina dörrar vandrar de hemlösa katterna rastlöst. Sökande efter skydd. Efter något att äta. Efter en plats. Att höra hemma.

Jag känner enstaka katter som vänder dem ryggen. Som säger, de får väl skylla sig själva. De kan gå hem igen. Säger dessa slappa typer. Otänkta. Ovänliga. Och medger aldrig. Att de mest är rädda. För att behöva dela med sig.

Gå hem igen? När ladan där de bodde. Brann upp. Husfolket flyttade. Skogen höggs ner. Kvar blev bara sorgliga rester. Av deras plats. Där de tidigare hade sitt hem. Vad ska katter göra då? Förneka verkligheten? Sitta på platsen där ladan tidigare reste sig hög? Exponerade för angrepp. Från skyn. Där de stora fåglarna cirklar. Omgivna av jagande rovdjur.

Nu sitter de på trapporna neråt gatan. Jaga bort patrasket, säger dumkatterna. Visandes vem som egentligen är patraskig. Taskig. Otänkandes. Bortglömmandes. Att en dag kanske de själva blir sittande. På en främmande gata. Kalla. Hungriga. Utmattade. Utan eget hem. Vi är för katten släkt! Tillhör samma världsvida familj. Det är då jag inser. Att även katter. Särskilt hemslöa och otänkta. Självuppfyllda och flaggviftande katt-egoister. Men även reflekterade och hemkära. Välkomnande katter. Allihop. Borde vi. Vara mindre. Kattegoriska. Och istället bli. Mera. Generösa. Mera. Mänskliga!

tisdag 20 oktober 2015

Kattsvansarnas egen halvdag

Min gode vän Titzian Titzian. Berömd Visbykatt. Han har utlyst en eftermiddag. Klokt. Man blir trött på alla heldagar. Ta bara Kanelbullens dag. Jag som inte äter bullar. Hur ska man orka. Tänka en hel dag på kanelbullar? En halv dag är bättre.

En eftermiddag till exempel. Är alldeles lagom. Den kan man orka med. Kattsvansens eftermiddag är det just idag. Vid valfritt klockslag. Kan man fira. Då höjer vi katter. Våra stolta svansar. Mot höga himlar. De vajar. Till salut. Semaforerar. En högtidlig hälsning. Till alla. Dem som kan kattspråket. Nu ska vi fira...

Peka högt mot stolta himlar
som en hälsning, välkommen hit
Alla katters svansar, viftar vimlar
vinkar hit och svänger dit
Denna prydnad, den vi lyfter
för att ära vännerna
Svansen uppåt, saluterar
Fira högtidsdagen, fira svansarna!


söndag 18 oktober 2015

Meditationskatt

Alla som betraktar katter tycks tro att de är de lustigaste varelser som finns. Nätet flödar över av filmsnuttar om katter som tränger sig in i alldeles för små skålar. Försöker ta plats i underdimensionerade kartonger. Trillar omkull, missbedömer sina hopp, lappar till någon ur bakhåll.

Samtidigt beundrar man vår förmåga att försjunka, slappna av, meditera. Min metod är uråldrig och leder till de inre djupen. Den kallas för svan-zen. Vi intar meditativa ställningar. Andas djupt. regelbundet. Tömmer vårt medvetande. Och sjunker ner i alfarytm.

Mjuk är pälsen
stolt är svan-zen
känn fördjupningen
Lugn och frid man uppnår
harmoni som uppstår
Bön från svan-zen
ger balansen
Katt, en djuping len!

Så tänkte jag idag. Imorgon är en annandag.


lördag 17 oktober 2015

Som vanligt

Vi hade främmande igår vilket var trevligt - de satt i vardagsrummet och jag höll till i sovrummet.

När klockan blev efter tio på kvällen sällade jag, Sixten, the cat, mig till folket i vardagsrummet. För att visa. Att det var dags att gå hem. För dem.

När gästerna hade gått. Släppte jag mitt korrekta uppförande. Och lekte intensivt, högt, lågt och överallt.

När medmänniskan stickade. Gjorde jag det också. Trasslade in mig. I trådarna. Min människa försökte se på TV. Då satte jag mig framför honom. Mitt i synfältet. För att se på honom. Man vill ju vara med. När det händer något. Jag kan vara delaktig i.

Sammantaget blev det ungefär som vanligt. Vilket är ovanligt trevligt!

torsdag 15 oktober 2015

Snällast i världen?

Idag har vi kämpat. Om utrymmet. På det trånga köksbordet. När jag ätit mig mätt. På blötmaten. Ville jag läsa tidningen. På köksbordet. Det ville inte människan. Jo, tidningen ville han läsa. Men inte mig. Ville han ha där. Så jag lyftes ner på golvet.

Så fort han vände ryggen till. Hoppade jag ljudlöst upp på bordet igen. han fick skrämselhicka. När han vände sig om. Och jag slagit mig till ro. Över hela bordet. Utsträckt. I min fulla längd. Avslappnad. Så han skulle få svårt att lyfta ner mig.

Du är som en säck potatis. Sa människan. Som knappast vet hur hård och orörlig en fylld potatissäck kan vara. Vem vill bli liknad. Vid en potatissäck. Förresten? Hur som helst åkte jag ner. Vilket jag inte gillade. Så jag slog efter min bäste vän. Min människa. Det ingår. I vårt samspel. Han vet att jag andra gången. Försöker klappa till honom. Så han drar undan handen. Snabb som en katt. Nästan. Ville jag rispa. Kunde jag. Men lät bli.

Han fick vinna. Den här gången. Så oerhört ödmjuk och medgörlig är jag. Sixten, the snällaste katt i världen.

onsdag 14 oktober 2015

Frihet och längtan

Mitt liv är mitt, en katt är fri
dock styrs min dag av någons hand
därför ibland jag tänker, vi
hör till varandra, starka band

Du ger mig mat och skyddat rum
ej regn och kyla plågar här
så varmt och gott, jag vore dum
att lämna hemmets trygga sfär

Men varje katt kan längta ut
kan drömma om ett äventyr
om jakten, striden, så till slut
få vara själv, bli den som styr

Då längtan stark kan sätta in
att komma nära, hållas om
till människan jag kallar min
hör hur han kallar, ropar kom!







lördag 10 oktober 2015

Trampa runt

Vet inte hur jag ska vända mig. Här flyttas bokhyllor. Tavlor tas ner från väggarna. Mattor rullas ihop. Inget är sig likt. Vem vet vad som ska hända. Blir det kattpensionat? Eller veterinärsbesök? Något är på gång. Då brukar det bli förändringar. Även för mig.

Under tiden roar jag mig. Hoppar i kartonger. Välter papperskassar. Underhåller mina människor. Så de inte ska vara så stressade. Hela tiden. På språng. De bär på saker. Än hit. Än dit. Och jag trampar runt. Mitt emellan. Så där som man gör. När man är med. Men inte indragen. Ser allt. Men inte tas i anspråk. Tolereras. Men inte räknas. Jag ropar. Till dem. Glöm inte bort att leka!

Det hela går an. Bara de inte får för sig. Att städa undan. Mig. Sixten, the cat. Men det skulle de aldrig göra. De kan ju inte leva utan mig. Det vet jag säkert. Som amen i kyrkan.

Varför är allting upp och ner
och saker flyttas runt?
Man bär bort böcker, fler och fler
tar värdefullt och strunt

Här ska det städas, ska man det
möblera om så snyggt?
Är flytten inledd, är den det
en lek. allt är förryckt?

En dag är allt förändrat här
och rummet målat nytt
Dit längtar vi, när drömmen är
mot verklighet utbytt


torsdag 8 oktober 2015

En toppenkväll

Gästerna satte sig på mina människors platser. Klart att jag blir förvirrad. Trots att jag är reserverad mot gäster hoppade jag upp. La mig på min plats. Att det redan låg en hand där. Brydde jag mig inte om. Den fick bli dyna. Att vila på. Så var det med den handen.

Men jag är barmhärtig. Reste mig snart. Gick till fårskinnet. Till karmstolen. Av rotting. Där tvättade jag mig en stund. Samtalet gick i vågor. Sövande. Slumrade snart. Efter några timmar sträckte jag på mig. Gick tillbaka till kalaset. Markerade. Så att alla förstod. Nu är kvällen slut. Nu behöver jag mitt husfolk. Så att matskålen blir välfylld. Med nattamat.

På det hela taget. Hade jag en toppenkväll. Ingen plockade upp mig. Som vore jag ett mjukisdjur. Ingen snubblade på mig. De beundrade mig. Talade en hel timme om mina förtjänster. Och några andra kattvänners tillvaro. Log för mig själv. Deltog. På mitt sätt. På lagom avstånd. Vilket förnöjer mig så...

onsdag 7 oktober 2015

Hellre...än...

Hellre en hemlagad köttbulle att leka med än en industripåse färdiglagad mat.

Hellre en fjäril att hoppa efter än en geting med gadd.

Hellre en stickad schal att nysta ihop sig på än ett hårt trägolv.

Hellre en stund i solen att njuta av en ett ögonblick i regn.

Hellre en vän som bryr sig än en som inte.

Hellre ett glatt tillrop än ekande tystnad.

Hellre en kattblogg än ingen alls, tycker för dagen Sixten, the cat!

söndag 4 oktober 2015

En betraktelse

Har denna dag. Suttit på trappan. Utanför huset. Tuggat i mig. Gräs. Lyssnat på vingesus. Fågelsång. Spanat efter fjärilar. De som fladdrade en sommar. Nu är de borta. Men jag kan se dem. Inom mig. Citrongula. Ljusblå.

Ett nytt ljud. Har jag upptäckt. Äppelduns. Det som hörs när ett moget äpple. Släpper taget. Och faller. Rakt ner i mossan. Den fuktmjuka. Det tog en stund. Innan jag lyckades räkna ut. Vad som lät så. Dunsigt. Tills jag såg fallet. Med egna ögon. Som ett stjärnfall. Ett gult streck.

När jag fått nog. Gick jag in. Kräktes på hallmattan. Det är gräsligt. Allt gräs. Blad och strån. Som blir för svårsmälta. Ber om ursäkt. För det verklighetsnära språket. Men så var det. Djur gör sådant. Även människor. Vet jag av erfarenhet. Då kan man snacka läskigt. Frånstötande. Obehagligt. Men naturligt. Trots att ingen vill tala om saken.

Jag hulkade. En stund. Människan försökte stoppa en påse under huvudet. På mig. Men katter gör inte sådant. Inte i påse. Nix. Vi gör det ordentligt. Gärna på fina mattor. Men den här dagen. Fanns bara en enkel trasmatta. Att tillgå. Nog om detta.

Sedan valde jag. Vila. Under överkastet. Det låter det. Underfundigt. Överhärligt!

torsdag 1 oktober 2015

Vem vet?

När katten rör sig stilla
har tiden saktat in
En rörelse att gilla
på väg mot någonting
Vem vet vad målet är?

Så smidigt spelar kroppen
i väntan på ett språng
Se muskler i beredskap
en explosion på gång
Vem vet vad målet är?

Nu öronen han spetsat
och blicken stadigt fäst
Ett ögonblick inetsat
så flyger katten bäst
Vem vet vad målet är?

Så jakten den är över
och leken den tar vid
En glädje man behöver
i fred som följer strid
Vem vet vad målet år?

En sko, en liten tygmus,
en fluga och en slips
Ett upptåg, och ett tjurrus
bortjagad fara, vips
Vem vet vad målet är?

Varning till den som vet allt

Människorna utstöter varningsläten. Akta fingrarna. Katter har klor. Som de kan använda. Särskilt mot främlingar. Som de inte känner. Som ka...