lördag 26 september 2015

Kattens längtan

Tänk all väntan lång och svår
som jag längtade igår
då från gatan hördes cykel
och i dörren sattes nyckel
in kom människan, min vän
han kom hem, kom hem igen!

torsdag 24 september 2015

Vardagslycka

Man vänjer sig. Även de lyckligaste stunderna blir vardag. Och så kan man inte känna. Och leva. hela tiden. Ty då blir glädjen mindre. Den klingar av. Vanan trubbar av den. Hemkomsten. Efter lång bortavaro.

Här är det vardag igen. Om än med fortsatt guldkant. Människorna och jag. Står varandra närmare. Än på länge. Jag tappar liksom räkning. Och anledningen vittrar. Minnet håller inte fast det som varit. När vardagens rutiner återkommer. Fortfarande kan jag ändå känna. Ett nyhetens behag. Över att återupptäcka mina gamla favoritplatser. För avkoppling. Djupsuckarnas rekreation. Och vila.

Det är till att ha det bra. Jag gör en kullerbytta på det. En dansant piruett. Och lutar mig sedan. Lite extra hårt. Mot min människa. För att liksom ta in. Tillsammansvaron! Att han är här. Och jag!

onsdag 23 september 2015

Med hatt från mörkaste Peru

Så satt vi då framför apparaten. Med bilder som rör sig. Televisionen. Beskådande en liten björn. Från mörkaste Peru. Inte utan. Att jag kände igen mig. Men upptäcksresande i mitt fall. Var ett arbetslag. I en församling. Som tyckte deras kyrkoherde. Bara talade om sin katt. Den som inte längre fanns. I sinnevärlden. Som spatserat vidare. In i evigheten. Med svansen stolt lyftad.

Arbetskamraterna hade tröttnat. På de gamla berättelserna. Om Frans den förste. Om de skulle orka lyssna. Mer. Fick det nog bli lite nytt material. Nya erfarenheter. Och så hittade man mig. På katthemmet. I örebro!! En verklig fyndplats. Där man hittar drömkatter. Eleganta. Smidiga. Rysligt smarta. Sådana som yours truly, Sixten, the cat.

Mössa eller hatt har jag ingen. Trots att jag försökt. Skaffa basker. Men marmeladsmörgåsar. Är inte min cup of tea. Nej jag gillar kladdig och blöt mat. Makrillsröra, tonfisksörja, oxsvanssmet. Men en sak vet jag. Sådant gömmer man inte i en basker. För att ha. När hungern blir stor och stark.

Stackars Paddington. Som ställer till allt så förskräckligt. Jag är ett under av belevenhet. Artig som en björk. Som bugar i vinden. I jämförelse. Håller jag måttet. mer än väl. Urväl. Toppenväl. Sjukt väl! Även om jag inte lyfter på hatten. Och frågar hur det står till. Eller kommenterar dagens väder. Men jag är vaksamt uppmärksam. Vänligt avvaktande. Glatt bevakande.

Nu bockar jag mig. För denna dag. Ett slags kullerbytta. Till avsked och hälsning. På en och samma gång. God natt, sov gott!

tisdag 22 september 2015

Hemmabäst vinner över bortabra

Nu kan jag berätta. Vad jag varit med om. I nästan två veckor. Har jag bott på katternas eget hotell. Mina människor har inte rest utomlands på länge. Men nu bestämde de sig. Så det så.

Vi åkte ut på landet. Med bilen. Bland hästar och fåglar. Fanns ett charmigt kattpensionat. Ordet Charmigt. Har jag lånat. Av mitt husfolk. Brukar inte bry mig. Om utseende och yta. Jag kollar platser att ligga. Säkert. Ostört. Men med överblick. Kontroll över omgivningarna.

I mitt rum fanns matta och mjuka saker att ligga på. Olika avsatser att klättra på. Att inta. Och spana ifrån. Låda, lagom undanskymd. Matskål och kärl för vatten. I väggen. En balkongdörr. Njaä. Balkongdörr var att ta i. En lucka som kunde öppnas. Som gav tillträde. Till en egen liten utevrå. En fin möjlighet. Till friskluftsaktiviteter.

När vi kom till hotellet/pensionatet. Satt det en välkomstlapp. På dörren. Välkommen Sixten! Stod det. Präntat. Klart att man lätt känner sig hemma. Då.

Nu ska jag erkänna. Något jag inte kommer att vidgå. I efterhand. Då har jag inte sagt det. Någonsin. Jag saknade mina människor. Det fanns omsorgsfulla och vänliga personer här. Men de var inte riktigt mina. En handduk som doftade hemma fanns med. Det blev minnas plats. Där snusade jag in hemmets lugna vrå. När hemlängtan blev för svår. Annars hade jag det bortabra. Superfint. Men efter ett tag slår det inte. Hemmabäst.

När jag kom hem. Igen. Trodde jag inte mina stackars kattögon. Mattor där länge jag lekt. Soffor där trådar förryckts. Klätterställning där balansen jag mist. Dubbelsängen där sömnen är min! Och jag får ligga nära. Så nära…


Då fick jag en glädjechock. Home again, vrålade jag. Det här är min värld. Min vrå. Mitt hörn. Här känner jag. Att jag hör hemma. Fick som en klump av glädjesmärta. I magen. Rullade på varje liten mattstump. Jag lyckades få plats på. Ty jag hade nog gått upp i vikt. Ett halvt kilo. Eller så. 

Nu blev det ett jamande. Kraxande. Pipande. Gnuggande och kurrande. Spinnande och så. Hemma! Jag var hemma! Igen. Äntligen.

onsdag 9 september 2015

En vecka till

Jag tar en vecka till. Sedan kan jag nog vara beredd att fundera högt. Om allt möjligt. Så tänker jag. Just nu. Må så gott. Det gör jag!

torsdag 3 september 2015

Bloggfasta

Hej alla vänner. Jag tänker ta en paus. En vecka eller så. Vilar upp mig på ett pensionat. Får egen tid. Kan fundera över tillvaron. Har det bra. Gott om tid. Att fundera och tänka. Grunna. Men inleder en fasteperiod. En bloggfasta. Mat skopar jag i mig. Hälsomat. Blöt mat. och torrfoder. Friskt källvatten. Vi hörs. Snart igen...


Kommunikation och leverpastej

Människan ser frågande på mig. Jag lägger huvudet på sned för att försöka få honom att förstå min innersta vilja. Så tillbringar vi våra dag...