Vatten i dricksglas

När solen gick upp. Gick jag och la mig. Hade då kollat av kök, vardagsrum, trapphus, sovrum och hall för att se att allt var som det skulle. Som det skulle var det! Då var jag lugn. Inga möss att hålla rätt på. Inga skalbaggar att följa efter. Inga getingar att leka med. Bara någon vilsekommen fluga. Som surrade i ett fönster. Den fick hållas. Nu mot sommarens slut. Har jag insett att flugor kan lämnas ifred. Om de håller sig borta från matskålen. Och tillbringar dagarna vid fönstren. I väntan på att det ska vädras.

Sömnen blev inte djup. Jag gjorde det jag är bäst på. Väntade. På min människas uppvaknande. Detta uppstigande från sömn. Till medvetenhet. Måste jag ibland påskynda. När hungern blir mig för svår. Då jamar jag honom i ansiktet. Drar i täcket. Buffar på honom med nosen. Försöker krypa ner under täcket. Då vaknar han direkt. Går upp. Likt en zombie. En sömngångare. För att fylla min skål till brädden. Och låta min bägare flöda över. Han har nämligen tröttnat på att ge mig vatten i skål.

Numera får jag dryck i glas. I ett vanligt drickglas. Jag har ännu inte börjat dricka med hjälp av tassarna. Vilket gäster som går förbi min matplats tycks tro. De hickar liksom till. När de ser mitt glas. Det roar mig. Är förnöjsamt. Njutbart. Nej, jag dricker inte som en människa. Jag nöjer mig med att lapa vatten. Som en hel katt.