fredag 14 augusti 2015

Spridda tankar

Utställningskatter är tålmodiga varelser som lever delvis i offentlighetens ljus, men det gör också jag, familjens tillställnings-katt, som förmår ställa till det, jämt och samt.

Ena stunden får man klappa mig, nästa inte. Vad är det för konstigt med det? Man andas ju inte ut hela tiden.

Jag träter ibland på mina människor eftersom jag vet vad jag vill. Problemet är att de inte vill det jag vet.

Katter smyger fram så tyst, så tyst, säger man. Det kan hända. men lika ofta stampar jag med tassar och klampar fram så att det tröga husfolket ska förstå mitt missnöje: med att det blir för varmt i sängen, att man måste kolla vad som knäpper i vardagsrummet eller bara för att jag blir hungrig just när jag ska till och somna....

Sommarens gäster har letat efter mig. Det kan då få hålla på med. Jag har dragit något gammalt över mig. Ett gammalt täcke så att jag fått vara i fred. Så är jag också en verklig fredskatt. Man måste få leva i fred!

Nu tänker jag inte tänka mer. För stunden. Kanske kan man tänka sig. Att göra så. Tänka. En annan dag...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt...