måndag 3 augusti 2015

Jag är för katten fullvuxen!

Vi är som riksdagen. Jag och mina människor. Jag är i minoritet. Och går i tydlig opposition! De vill en sak. Och jag en  annan. De vill äta frukost. Jag vill busa. De vill läsa tidningen. Då vill jag ha mat. Ibland är det tvärt om. De vill ligga kvar i sängen. En stund. Då propsar jag på. Att få matskålen fylld.

När de ska ordna till i köket. Diska och plocka undan. Vill jag in i en garderob. Försöker rispa mig igenom. En stängd dörr. De vill bädda sängen. Den som jag nyss tagit över. Där ligger jag. På deras kuddar. Som en marsipanros. På tårtan. Senare vill jag gå ut. Då fejas det och städas. När människorna själva går ut efter en stund. Då vill jag in igen. Vi är sams när de dammsuger. Då vill de ha mig ur vägen. Det vill jag också. Men den upplevelsen. Tillhör undantagen.

Jag träter på dem. Protesterar och står i. Tycker de är tröga. Trögare kan ingen vara. Än min lilla människoskara. Det är dagens sanning. De fattar liksom inte. Inte alls. Det allra enklaste budskap. Det hjälper ibland inte att jag nästan jamar bokstaverande. Kraxar fram min vilja. De ser oförstående ut. Lägger huvudena på sned. Och klappar mig. Vem vill bli klappad? Smekt? När man just sagt ifrån. Att så här får det inte vara. Nu får ni skärpa er! Säger jag skarpt.  Då svarar de: du är fin du, lilla vännen. Lilla vännen! Ha! Så säger man bara inte. Inte med samma röst som använder när man talar till spädbarn. Inte till mig. Jag är för katten fullvuxen. Hela tio kattår. Värd respekt. Och viss beundran. Förståelse.

Som tur är kan jag ibland få kontakt. Då kan vi diskutera världsläget, flyktingströmmar och det osedvanligt rika ormåret. Då kan vi tala existentialism. Och moral. Ideologi och känslor. Men vissa dagar är det riksdag. Ingen kommunikation. Otakt och otrevliga spänningar. Mellan blocken.

Det är då jag begär votering. Genom att göra som jag vill. Handla. Utan deras ingripande. Jag drar några nya trådar ur den redan perforerade sängbottnen. Eller blockerar någons älsklingsstol. Hoppar upp på en fönsterbräda. Där de mest uppskattade små glaspryttlarna från glasmästare Berglund står. Han som blåste glas. På Skansen. Då får jag allas ögon. Lyssnande öron. Total uppmärksamhet. Stor koncentration. Och en märkligt ökad vilja. Till förståelse. Kan rekommendera det. Till riksdagsfolket. När de fått för mycket av avståndstagande. Bryt mönstren. Gör som ni vill. Få de andra att lyssna...

1 kommentar:

  1. Varför känner inte alla ensamma människor av ensamheten? Jag har flera vänner som är ensamma och inte bryr sig medan jag lider och är inaktiv. Ensamhetskänsla är dessutom farlig att känna av.

    Förstår precis hur du menar, har också tänkt på det. Jag tror att det mycket beror på hur stort behov av att umgås med andra man har. Sedan kan det bero på huruvida ensamheten är självvald eller inte. Det är en sak att ibland/alltid välja att vara själv mot att veta att man måstevara själv för att man inte har så många i ens närhet.

    Att vissa inte verkar bry sig om sin ensamhet kan också bero på hur de lyckas hantera den. Alla människor är olika och precis som med allt annat i livet så har man olika lätt för att hitta konstruktiva sätt att hantera sin ensamhet och sina känslor av ensamhet. En del har ju så lätt att se positivt på allt och inte låta sig uppslukas av jobbiga känslor, medan för andra (jag tex) är det svårare att hantera sådant man inte trivs med. Jag tror att det är viktigt att försöka hitta andra glädjeämnen i livet också så att man inte låter ensamhetskänslan ta över för mycket. Försöka göra saker man tycker är roligt osv. Jag försöker med detta men det är inte så lätt alltid.

    Sedan tror jag också att det kan vara ett slags försvar för en del också, att man intalar sig själv att man trivs med att vara ensam för att det känns bättre att tänka så, att man inte alls är i en situation man inte vill vara. Till slut så tror man kanske på det själv också, på gott och ont tänker jag. På gott för att man kanske inte känner sig så ensam, på ont för att man ändå känner ensamhetskänslan i hjärtat men inte förstår vad man känner och där med kan man inte göra ngt för att det ska bli bättre.

    Genom att inte acceptera sin känsla av ensamhet så kan man istället känna en allmän missnöjeskänsla, utveckla kroppsliga symptom såsom värk osv, men även destruktiva beteenden som tex missbruk. Många är nog de som är allmänt vresiga och trycker ner andra som egentligen har något i livet de inte är tillfreds med, tex ensamhet.

    Att känna sig ensam är ingen behaglig känsla men det betyder iaf att man har en längtan efter att umgås med andra människor. Den längtan kan användas som en drivkraft för att göra sin situation bättre, till skillnad från ifall man blundar för vad man känner. Jag tycker att det är väldigt jobbigt att känna mig ensam, men jag försöker iaf att tänka på att det inte

    Människan är i biologisk mening en social varelse och behöver människor omkring sig, hur mycket eller hur lite så gäller det alla. Vad jag märkt av dock med människor som inte anser sig behöva folk i sin omgivning är att de hittat ett substitut. Det kan vara film, serier, läsning eller något som gör att de tillfälligt känner sig involverad i något och på så vis mättar sitt behov. Detta kan vara en tillfällig lösning för de som känner sig lite ensam, det är att aktivera sig helt enkelt och göra sig själv upptagen. Vad jag dock aldrig riktigt förstått är människor som väljer sina serier eller filmer framför ett riktigt möte med riktiga människor. Hur djup kontakt jag än har fått med människor över nätet eller hur djup tillhörighet man känt med fiktionella karaktärer i en serie så har det aldrig riktigt varit riktigt lika tillfredsställande som att träffa människor irl, hur ytligt det än må ha varit. Detta är en väldigt tragisk insikt jag kommit fram till.

    /miamiamia.bloggplatsen.se

    SvaraRadera

Kloklippning verkställd

Idag packar jag. Ihop mina saker. En tygråtta, en boll och lite annat. Jag reser lätt. Ofta tar jag inte med mig någonting. Utan reser mig b...