söndag 16 augusti 2015

En dykare i hallen

I den blå hörnsoffan ligger jag. Vilar mig. För en gångs skull. Då knäpper det till. I hallen. Jag lyfter på huvudet. Vrider det sakta. Spetsar öronen. Riktar dem. Mor ljudkällan. Där hördes det. Igen. Nu satte jag mig upp. Mer alert. Utryckningsberedd.

Människorna tror att jag är en rädd katt. Som fruktar faran. En som inte skulle klara. Riktiga faror. Konfrontation. Men det är bara ett par dagar sedan. Som en röd katt dök upp på tomten. Sakta kom den smygande. Med blicken stint fäst. på mig. Men jag viker inte undan. Fattas bara. Vad än människorna må tro. Jag burrade upp svansen. Lite lagom. För att visa att här gör ingen bondkatt. Som den vill. Då får den nog presentera sig först. Hövligt. Vinna vänskap. Bli inbjuden. Inte komma smygande så där.

Knäppningen i hallen. Återför mig till nuet. Nu kan det inte undvikas. Saken måste undersökas. Jag smyger försiktigt iväg. Vill ju inte avslöja att jag är på väg. Nu dunsas och stampas det inte. Med några tassar. Hastigt når jag dörren till hallen. Kikar liksom fram. Så där som alla poliser gör. I filmer. På TV. Någon där? Jag kan ju inte ropa polis. Det är inte mitt sätt. Så gör inte katter. Vi låter inte i onödan. På hallgolvet ligger en skalbagge. Ett grönsvart monster. Tycker jag. Med gula konturer. Finns det sådana märkliga varelser? Människan som råkar gå förbi. Ropar till. Nej men titta. En Dytiscus Marginalis! En gulbrämad dykare!

Nu gör han sig bara till. Tänker jag. Gulbrämad dykare. Jaha. Vad vet man sådant för. En skalbagge är väl en skalbagge. Kan jag tro. Den har dessutom dykt upp på fel plats. Navigerat galet. Flugit in på mitt revir. Kraschlandat i min hall. Krypet utgör inget hot. Även om det låter. När den försöker lyfta. Mest av allt. Ser den bortkommen ut.

Då tar människan varligt upp skalbaggen. Med hjälp av ett predikoutkast. Som han råkar hålla i handen. Som äntligen får göra skäl för namnet. Ty med denna predikan kastas den vilsne dykaren ut. Genom det öppna fönstret. Ut i den stora vida världen. En missad chans. För mig. Att visa mitt stora mod. Min djärvhet. Min oförvägna utryckningsberedskap. Och jag. Ja, vad ska jag göra nu? Gå en sväng förbi lådan. Sedan matskålen. För att till slut. Hamna i den blå soffans härligt mjuka hörn.

1 kommentar:

  1. Hej Sixten, det händer mycket hemma hos dig och dina människor. Hos mig har det varit ett evigt spring av barn och ungdoms ben och höga ljud, den gillar jag inte alls. Då flyr jag och jag har flytt i flera dagar nu, men jag är inte så långt borta. Jag både ser och hör allt som händer på vår gård,
    mat och dryck har jag inne på altanen. När ingen ser mig gör jag en snabb måltid och sticker igen illa kvickt. Husfolket undrar om jag har varit där och ätit eller skatorna, men de skulle bara våga . . .
    Annars går livet sin gilla gång precis som hemma hos dig.

    Tass från Sixten i Kvarnaryd.

    SvaraRadera

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...