tisdag 18 augusti 2015

Dråsa omkull och falla

En katt snubblar inte. Eller åtminstone sällan. Mycket ovanligt. Är det. Men till och med jag, Sixten, the cat kan råka trassla till det. Med benen. Trilla. Falla. Dråsa omkull. Nyss skulle jag hoppa ner från sängen. Men lagom när det stiliga språnget. Skulle tas. Stilrent. En riktig 10-poängare. Som i simhopp. Med dubbel saltomortal. Vertikalrotation. Hade jag halkat. På överkastet. Och benen blev en härva. Omöjlig att reda upp. Innan fallet var ett faktum. Magplask. fast på golvet. Liksom.

Som katt vägrar jag att falla. Det finns bara inte. Får inte förekomma. I alla fall. Inte ett slarvigt. Fall. Självklart såg jag till att det hela verkade avsiktligt. Välplanerat. Jag vill ju inte stå där med naken svans. Så att säga. Det var inte första gången. Jag fallit. Saker kan ge vika. Obalanserade brickor. Små bord. Bakplåtar. Gardiner. En gång hoppade jag över ett balkongräcke. Luften gav vika direkt. Och jag dråsade i backen. Många meter nedanför. Det var nästan vådligt.

Jag har också halkat i en trappa. Då är det svårare. Att få till det. Särskilt som min människa använt helblank lackfärg. I den fäster inte ens mina klor. De vassa. Välslipade. Så det blir till att åka rustchkana. Och försöka minska rikserna. För skador. Turligt nog. Är jag duktig. Även på det.

Till sist ska jag erkänna. Att jag faller ofta. Oftare än lämpligt. Men det gör jag så gärna. När frestelsen består av godis. Spetsad med kattmynta. Eller en liten välstekt fläsksvål. Kan ocksa få mig. På fall.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt...