Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från augusti, 2015

Varför heter det...

Varför heter det envis som en röd gris? När ingenting är mera envist än en svartvit huskatt som har bestämt sig. Så hoppar jag upp på frukostbordet 14 gånger. Bara för att jag kan. Har lust.

Varför heter det få en tupp i halsen. När ingenting låter mera halvkvävt än en kraxande katt som har något på hjärtat. Hör mig. Ge mig mera. Mera. Mera mat. Då låter det som om halsen är fullständigt igentäppt. Men kommer mat. Kommer råd. Då finns det fri passage.

Varför heter det att morgonstund har guld i mun? När ingen är så tidigt uppe som jag, Sixten, the cat. Jag har visserligen inte solens gyllene strålar. Men sylvassa huggtänder kan morgonstunden också ha. Morgonstund har dessutom klor på den ärvda skänken. Om någon undrar vad det är som låter. Som naglar mot svarta tavlan.

Varför heter det här finns inte inte en katt, när det är folktomt? Borde det då inte heta här finns inte en människa när alla katter har gått sin väg!

Varför heter det dags att bryta upp när man ska gå hem? Jag brukar b…

Hemma är där

Mitt hem är där jag hänger min hatt, citerar människan ibland. Vem han citerar. Vet han inte. Någon lär ha sagt, börjar han. Och så säger han det. Som någon yttrat. Oklar vem. Han kunde lika gärna säga: hemma är där mina närmaste finns. Eller där jag lagrar mina underkläder och skjortor. 

Som katt är jag hemma. Mest överallt. Där det passar mig. Här passar riktigt bra. Man blir matad, klappad, kammad och omskött. Till och med lekt med. Vad mer att önska? En balkong, möjligen. Men sammantaget. Är det mysigt. Ty det är hemma!

mindre hyra, mer käk!

Dumma skruttpolitiker. Som låtsas bry sig om. Hyresgäster. Bygga nya hyresrätter. Pytt i min lilla låda. Säger jag. Sixten, the cat. Man ger pt de rika. Som äger lägenheter och hus. Subventionerar och står i. Stimuleringspaket. Undrar vad de innehåller? Byggsatser?

Jag har nog träffat de där rika katterna. Som sitter i egenägda lägenheter. De sparar åt sig själva. Efterhand kostar det allt mindre. Men min hyra går bara upp! Kunde jag vässa mina klor. På deras stimulanspaket. Skulle jag göra det. Nu tror somliga katter. Att det är min människas tankar. Och det är det. Han har fått dem av mig. Som vill vara obunden. Fri. Som om hyran kunde gå ner. Några år. Så kattkäket. Blevdetta bättre!

Hemma igen

Åka båt går väl an så länge den ligger vid kaj. Sedan är det som att befinna sig mitt i en skenande blåsorkester. Det skallrar, dundrar och skräller.

Att åka bil går väl an så länge man får en paus där det serveras glass. Själv sjunger jag eller kraxar. Mest av missnöje. Det gungar och rister i bilen så att man knappt kan gå på lådan. Och tänk. Tänk om vi inte är på väg hem. Utan till veterinären...

Att komma hem går bra. Bara jag slapp att vänta i bilen när allt annat bärs in. Det är irriterande att vara så nära. Men ändå tålmodigt sitta där. När känner man igen sig. Inget hellre vill. Än att komma in. Få lite dricka och ett fat med blöt mat. Så måste man lugnt vänta. Men väl inne i lägenheten glömmer jag det som varit. Bort allt vad oro gör, bort allt vad hjärtat kväljer...

Att hitta sina gamla favoritplatser går bra. Bara de inte vore belamrade med väskor, kassar och påsar. Kunde jag. Skulle jag. Flytta undan allt som är i vägen, Så att man får sträcka ut sig och sucka i lugn och r…

Vald och utvald

Tänk om man skulle försöka sig på att bli utvald. Eller bara vald. Till något högt ämbete. En ledande uppgift. Vi kunde bilda en förenade katters union. En löslig gemenskap. Med hårda lagar. Och rättvisa regler. Jag saknar förstås miljarder. Att driva kampanj med. Företag har jag inga heller.

Dessutom är jag ödmjuk. Det bådar inte gott. Det enda som talar för mig. Är att jag kan vara ganska trumpen. Sådant gillas. Plump är jag mera sällan. Människan har berättat om plumpe Trump. Han är inte min förebild. Även om jag också kan få för mig att säga. Precis vad som helst. För att undgå smäll på tassarna. Kallar jag det provtänk. Förslag att diskutera. Grunna på.

Jag är mig själv. Och skäms inte för min svans. Det är mitt vapen. Men vad katten. Jag behöver inte bli vald. En gång till. Jag är redan både utvald. Utsedd. Utvald. Hemburen. I triumf. För att vara husets katt. Man kan förstås ändå vilja bli framhävd. Synliggjord. Påtagligt uppskattad. Mina människor sätter inte upp skyltar. Vid …

Dråsa omkull och falla

En katt snubblar inte. Eller åtminstone sällan. Mycket ovanligt. Är det. Men till och med jag, Sixten, the cat kan råka trassla till det. Med benen. Trilla. Falla. Dråsa omkull. Nyss skulle jag hoppa ner från sängen. Men lagom när det stiliga språnget. Skulle tas. Stilrent. En riktig 10-poängare. Som i simhopp. Med dubbel saltomortal. Vertikalrotation. Hade jag halkat. På överkastet. Och benen blev en härva. Omöjlig att reda upp. Innan fallet var ett faktum. Magplask. fast på golvet. Liksom.

Som katt vägrar jag att falla. Det finns bara inte. Får inte förekomma. I alla fall. Inte ett slarvigt. Fall. Självklart såg jag till att det hela verkade avsiktligt. Välplanerat. Jag vill ju inte stå där med naken svans. Så att säga. Det var inte första gången. Jag fallit. Saker kan ge vika. Obalanserade brickor. Små bord. Bakplåtar. Gardiner. En gång hoppade jag över ett balkongräcke. Luften gav vika direkt. Och jag dråsade i backen. Många meter nedanför. Det var nästan vådligt.

Jag har också ha…

En dykare i hallen

I den blå hörnsoffan ligger jag. Vilar mig. För en gångs skull. Då knäpper det till. I hallen. Jag lyfter på huvudet. Vrider det sakta. Spetsar öronen. Riktar dem. Mor ljudkällan. Där hördes det. Igen. Nu satte jag mig upp. Mer alert. Utryckningsberedd.

Människorna tror att jag är en rädd katt. Som fruktar faran. En som inte skulle klara. Riktiga faror. Konfrontation. Men det är bara ett par dagar sedan. Som en röd katt dök upp på tomten. Sakta kom den smygande. Med blicken stint fäst. på mig. Men jag viker inte undan. Fattas bara. Vad än människorna må tro. Jag burrade upp svansen. Lite lagom. För att visa att här gör ingen bondkatt. Som den vill. Då får den nog presentera sig först. Hövligt. Vinna vänskap. Bli inbjuden. Inte komma smygande så där.

Knäppningen i hallen. Återför mig till nuet. Nu kan det inte undvikas. Saken måste undersökas. Jag smyger försiktigt iväg. Vill ju inte avslöja att jag är på väg. Nu dunsas och stampas det inte. Med några tassar. Hastigt når jag dörren til…

Spridda tankar

Utställningskatter är tålmodiga varelser som lever delvis i offentlighetens ljus, men det gör också jag, familjens tillställnings-katt, som förmår ställa till det, jämt och samt.

Ena stunden får man klappa mig, nästa inte. Vad är det för konstigt med det? Man andas ju inte ut hela tiden.

Jag träter ibland på mina människor eftersom jag vet vad jag vill. Problemet är att de inte vill det jag vet.

Katter smyger fram så tyst, så tyst, säger man. Det kan hända. men lika ofta stampar jag med tassar och klampar fram så att det tröga husfolket ska förstå mitt missnöje: med att det blir för varmt i sängen, att man måste kolla vad som knäpper i vardagsrummet eller bara för att jag blir hungrig just när jag ska till och somna....

Sommarens gäster har letat efter mig. Det kan då få hålla på med. Jag har dragit något gammalt över mig. Ett gammalt täcke så att jag fått vara i fred. Så är jag också en verklig fredskatt. Man måste få leva i fred!

Nu tänker jag inte tänka mer. För stunden. Kanske kan…

Vatten i dricksglas

När solen gick upp. Gick jag och la mig. Hade då kollat av kök, vardagsrum, trapphus, sovrum och hall för att se att allt var som det skulle. Som det skulle var det! Då var jag lugn. Inga möss att hålla rätt på. Inga skalbaggar att följa efter. Inga getingar att leka med. Bara någon vilsekommen fluga. Som surrade i ett fönster. Den fick hållas. Nu mot sommarens slut. Har jag insett att flugor kan lämnas ifred. Om de håller sig borta från matskålen. Och tillbringar dagarna vid fönstren. I väntan på att det ska vädras.

Sömnen blev inte djup. Jag gjorde det jag är bäst på. Väntade. På min människas uppvaknande. Detta uppstigande från sömn. Till medvetenhet. Måste jag ibland påskynda. När hungern blir mig för svår. Då jamar jag honom i ansiktet. Drar i täcket. Buffar på honom med nosen. Försöker krypa ner under täcket. Då vaknar han direkt. Går upp. Likt en zombie. En sömngångare. För att fylla min skål till brädden. Och låta min bägare flöda över. Han har nämligen tröttnat på att ge mig …

Frågor av tvivel

Min människa tvivlar ibland. Inte på det man skulle kunna tro. På egen förmåga. Eller på den Helige. Nej han tvivlar övertygat och bestämt. Engagerat och uthålligt. Nästan fanatiskt. På mig. Vilket är svårt att förstå. Så gott som obegripligt.

Men han är ihärdig. Han vet att jag förstår det mesta han har på hjärtat. Och skulle jag sakna en passande glosa. Har jag ett hundratal alldeles egna ljud. Små och stora. Envisa, glada och klagande ljud. Små och stora, starka och svaga. Så nog har vi redskap för att konversera och samtala. Med varandra.

Särskilt har jag iakttagit att han förväntar sig att jag skall göra som han vill. Då förklär han denna vilja i frågor. Vill du gå ut, Sixten, säger han. Fast han bara vill ha sällskap. När han ska sitta i trädgården. En stund. Vill du ha mat, frågar han. Bara för att få se mig göra små skutt av förväntan. Se mat, det är mitt liv, det!

Så händer det något som förstärker hans tvivel. Vill du leka, säger han. Och jag iväg som en raket. han fattar in…

Just det

Hälsa den nya dagen som jag gör, med förväntan och saluterande svans.

När människan frågar om jag vill gå ut, så lyssnar jag till förslaget och följer det, men föreslår han att jag ska gå in igen så är jag faktiskt upptagen med annat.

Människan dricker samarin, jag äter gräs, är det svårt att begripa?

Katter sover middag en gång om dagen, från morgon till kväll.

Jag är för katten fullvuxen!

Vi är som riksdagen. Jag och mina människor. Jag är i minoritet. Och går i tydlig opposition! De vill en sak. Och jag en  annan. De vill äta frukost. Jag vill busa. De vill läsa tidningen. Då vill jag ha mat. Ibland är det tvärt om. De vill ligga kvar i sängen. En stund. Då propsar jag på. Att få matskålen fylld.

När de ska ordna till i köket. Diska och plocka undan. Vill jag in i en garderob. Försöker rispa mig igenom. En stängd dörr. De vill bädda sängen. Den som jag nyss tagit över. Där ligger jag. På deras kuddar. Som en marsipanros. På tårtan. Senare vill jag gå ut. Då fejas det och städas. När människorna själva går ut efter en stund. Då vill jag in igen. Vi är sams när de dammsuger. Då vill de ha mig ur vägen. Det vill jag också. Men den upplevelsen. Tillhör undantagen.

Jag träter på dem. Protesterar och står i. Tycker de är tröga. Trögare kan ingen vara. Än min lilla människoskara. Det är dagens sanning. De fattar liksom inte. Inte alls. Det allra enklaste budskap. Det hjälper…

Snabb klipp

Tovor i pälsen är inte roligt. Men det förekommer. Trots ihärdiga människor. Som kammar och borstar. Borstar och kammar. Tills jag säger ifrån. När det sliter och drar. Alldeles för mycket. Nästan så det gör ont.

Igår tog de fram saxen. Försökte gömma den bakom en tidning. Så jag inte skulle se den. Och sticka min väg. Under en säng. Eller en soffa. Mina människor är nämligen inte. Så gymnastiska. Det blir många pust och stön för att komma ner på knä. För att kunna se om jag finns kvar. Under sängen.

Men jag låg lugnt kvar. Låtsades att jag inte såg verktyget. Min människa matade mig i ena änden med kattgodis. När medmänniskan klippte päls i den andra. De fick tro att de lurat mig. Så det gick bra. Kattgodis slår nämligen det mesta. Men så är de fulla av kattmynta. Så jag brukar dem med förstånd. Det är så lätt att bli beroende. Nu är det klippt, sa människan. Vilket fick den andra att dra efter andan. Som om något gått på tok. Svansen kanske hade blivit förkortad. Genom ett misstag. …