söndag 30 augusti 2015

Varför heter det...

Varför heter det envis som en röd gris? När ingenting är mera envist än en svartvit huskatt som har bestämt sig. Så hoppar jag upp på frukostbordet 14 gånger. Bara för att jag kan. Har lust.

Varför heter det få en tupp i halsen. När ingenting låter mera halvkvävt än en kraxande katt som har något på hjärtat. Hör mig. Ge mig mera. Mera. Mera mat. Då låter det som om halsen är fullständigt igentäppt. Men kommer mat. Kommer råd. Då finns det fri passage.

Varför heter det att morgonstund har guld i mun? När ingen är så tidigt uppe som jag, Sixten, the cat. Jag har visserligen inte solens gyllene strålar. Men sylvassa huggtänder kan morgonstunden också ha. Morgonstund har dessutom klor på den ärvda skänken. Om någon undrar vad det är som låter. Som naglar mot svarta tavlan.

Varför heter det här finns inte inte en katt, när det är folktomt? Borde det då inte heta här finns inte en människa när alla katter har gått sin väg!

Varför heter det dags att bryta upp när man ska gå hem? Jag brukar bryta samman när folk går. Då blir det visserligen lugnt. Och skönt. Men ganska tråkigt. Då borde man kanske bryta sig in när man går bort.

Varför heter det klart slut när man lägger av? För att man gör det. Lägger av. För stunden. Klart slut!


fredag 28 augusti 2015

Hemma är där

Mitt hem är där jag hänger min hatt, citerar människan ibland. Vem han citerar. Vet han inte. Någon lär ha sagt, börjar han. Och så säger han det. Som någon yttrat. Oklar vem. Han kunde lika gärna säga: hemma är där mina närmaste finns. Eller där jag lagrar mina underkläder och skjortor. 

Som katt är jag hemma. Mest överallt. Där det passar mig. Här passar riktigt bra. Man blir matad, klappad, kammad och omskött. Till och med lekt med. Vad mer att önska? En balkong, möjligen. Men sammantaget. Är det mysigt. Ty det är hemma!

onsdag 26 augusti 2015

mindre hyra, mer käk!

Dumma skruttpolitiker. Som låtsas bry sig om. Hyresgäster. Bygga nya hyresrätter. Pytt i min lilla låda. Säger jag. Sixten, the cat. Man ger pt de rika. Som äger lägenheter och hus. Subventionerar och står i. Stimuleringspaket. Undrar vad de innehåller? Byggsatser?

Jag har nog träffat de där rika katterna. Som sitter i egenägda lägenheter. De sparar åt sig själva. Efterhand kostar det allt mindre. Men min hyra går bara upp! Kunde jag vässa mina klor. På deras stimulanspaket. Skulle jag göra det. Nu tror somliga katter. Att det är min människas tankar. Och det är det. Han har fått dem av mig. Som vill vara obunden. Fri. Som om hyran kunde gå ner. Några år. Så kattkäket. Blevdetta bättre!

Hemma igen

Åka båt går väl an så länge den ligger vid kaj. Sedan är det som att befinna sig mitt i en skenande blåsorkester. Det skallrar, dundrar och skräller.

Att åka bil går väl an så länge man får en paus där det serveras glass. Själv sjunger jag eller kraxar. Mest av missnöje. Det gungar och rister i bilen så att man knappt kan gå på lådan. Och tänk. Tänk om vi inte är på väg hem. Utan till veterinären...

Att komma hem går bra. Bara jag slapp att vänta i bilen när allt annat bärs in. Det är irriterande att vara så nära. Men ändå tålmodigt sitta där. När känner man igen sig. Inget hellre vill. Än att komma in. Få lite dricka och ett fat med blöt mat. Så måste man lugnt vänta. Men väl inne i lägenheten glömmer jag det som varit. Bort allt vad oro gör, bort allt vad hjärtat kväljer...

Att hitta sina gamla favoritplatser går bra. Bara de inte vore belamrade med väskor, kassar och påsar. Kunde jag. Skulle jag. Flytta undan allt som är i vägen, Så att man får sträcka ut sig och sucka i lugn och ro.

Att höra stadens ljud går an, bara det inte lät hela tiden. Sirener och backande lastbilar, bussar och skrikande bromsar. Men det lugnar ner sig. Sedan hörs bara ett avlägset skratt i natten, några ensamma steg, ett lågmält samtal. Då känner jag att här hör jag hemma. Igen. Hemma!

söndag 23 augusti 2015

Vald och utvald

Tänk om man skulle försöka sig på att bli utvald. Eller bara vald. Till något högt ämbete. En ledande uppgift. Vi kunde bilda en förenade katters union. En löslig gemenskap. Med hårda lagar. Och rättvisa regler. Jag saknar förstås miljarder. Att driva kampanj med. Företag har jag inga heller.

Dessutom är jag ödmjuk. Det bådar inte gott. Det enda som talar för mig. Är att jag kan vara ganska trumpen. Sådant gillas. Plump är jag mera sällan. Människan har berättat om plumpe Trump. Han är inte min förebild. Även om jag också kan få för mig att säga. Precis vad som helst. För att undgå smäll på tassarna. Kallar jag det provtänk. Förslag att diskutera. Grunna på.

Jag är mig själv. Och skäms inte för min svans. Det är mitt vapen. Men vad katten. Jag behöver inte bli vald. En gång till. Jag är redan både utvald. Utsedd. Utvald. Hemburen. I triumf. För att vara husets katt. Man kan förstås ändå vilja bli framhävd. Synliggjord. Påtagligt uppskattad. Mina människor sätter inte upp skyltar. Vid dörren. Som vissa restauranger och firmor. Som vill framhäva. Goda företrädare. Sådana som jag. Men i sitt sammanhang. Det lär vara fint. Att bli skyltad med. Månadens bästa anställda. Kan man skryta med. I en valkampanj. Till exempel.

Vi borde kanske ha skyltar. Om månadens katt. Bästa sjusovare. Snabbaste matförbrukare. Tokrusningsexperten. Keligaste pälsdjuret. Mest oberoende. Högst integritet. De behöver inga skyltar. Jag skulle stå på varenda en av dem. Först och främst: Sixten, the cat. Igen. Än en gång. The one and only!

Klart att man blir smickrad. Då. Och börjar fundera. Om man borde pröva, Skulle försöka. Ställa upp. För att bli vald. Till någonting... Månadens bloggare med klo? Mest kliade enstöring?

tisdag 18 augusti 2015

Dråsa omkull och falla

En katt snubblar inte. Eller åtminstone sällan. Mycket ovanligt. Är det. Men till och med jag, Sixten, the cat kan råka trassla till det. Med benen. Trilla. Falla. Dråsa omkull. Nyss skulle jag hoppa ner från sängen. Men lagom när det stiliga språnget. Skulle tas. Stilrent. En riktig 10-poängare. Som i simhopp. Med dubbel saltomortal. Vertikalrotation. Hade jag halkat. På överkastet. Och benen blev en härva. Omöjlig att reda upp. Innan fallet var ett faktum. Magplask. fast på golvet. Liksom.

Som katt vägrar jag att falla. Det finns bara inte. Får inte förekomma. I alla fall. Inte ett slarvigt. Fall. Självklart såg jag till att det hela verkade avsiktligt. Välplanerat. Jag vill ju inte stå där med naken svans. Så att säga. Det var inte första gången. Jag fallit. Saker kan ge vika. Obalanserade brickor. Små bord. Bakplåtar. Gardiner. En gång hoppade jag över ett balkongräcke. Luften gav vika direkt. Och jag dråsade i backen. Många meter nedanför. Det var nästan vådligt.

Jag har också halkat i en trappa. Då är det svårare. Att få till det. Särskilt som min människa använt helblank lackfärg. I den fäster inte ens mina klor. De vassa. Välslipade. Så det blir till att åka rustchkana. Och försöka minska rikserna. För skador. Turligt nog. Är jag duktig. Även på det.

Till sist ska jag erkänna. Att jag faller ofta. Oftare än lämpligt. Men det gör jag så gärna. När frestelsen består av godis. Spetsad med kattmynta. Eller en liten välstekt fläsksvål. Kan ocksa få mig. På fall.

söndag 16 augusti 2015

En dykare i hallen

I den blå hörnsoffan ligger jag. Vilar mig. För en gångs skull. Då knäpper det till. I hallen. Jag lyfter på huvudet. Vrider det sakta. Spetsar öronen. Riktar dem. Mor ljudkällan. Där hördes det. Igen. Nu satte jag mig upp. Mer alert. Utryckningsberedd.

Människorna tror att jag är en rädd katt. Som fruktar faran. En som inte skulle klara. Riktiga faror. Konfrontation. Men det är bara ett par dagar sedan. Som en röd katt dök upp på tomten. Sakta kom den smygande. Med blicken stint fäst. på mig. Men jag viker inte undan. Fattas bara. Vad än människorna må tro. Jag burrade upp svansen. Lite lagom. För att visa att här gör ingen bondkatt. Som den vill. Då får den nog presentera sig först. Hövligt. Vinna vänskap. Bli inbjuden. Inte komma smygande så där.

Knäppningen i hallen. Återför mig till nuet. Nu kan det inte undvikas. Saken måste undersökas. Jag smyger försiktigt iväg. Vill ju inte avslöja att jag är på väg. Nu dunsas och stampas det inte. Med några tassar. Hastigt når jag dörren till hallen. Kikar liksom fram. Så där som alla poliser gör. I filmer. På TV. Någon där? Jag kan ju inte ropa polis. Det är inte mitt sätt. Så gör inte katter. Vi låter inte i onödan. På hallgolvet ligger en skalbagge. Ett grönsvart monster. Tycker jag. Med gula konturer. Finns det sådana märkliga varelser? Människan som råkar gå förbi. Ropar till. Nej men titta. En Dytiscus Marginalis! En gulbrämad dykare!

Nu gör han sig bara till. Tänker jag. Gulbrämad dykare. Jaha. Vad vet man sådant för. En skalbagge är väl en skalbagge. Kan jag tro. Den har dessutom dykt upp på fel plats. Navigerat galet. Flugit in på mitt revir. Kraschlandat i min hall. Krypet utgör inget hot. Även om det låter. När den försöker lyfta. Mest av allt. Ser den bortkommen ut.

Då tar människan varligt upp skalbaggen. Med hjälp av ett predikoutkast. Som han råkar hålla i handen. Som äntligen får göra skäl för namnet. Ty med denna predikan kastas den vilsne dykaren ut. Genom det öppna fönstret. Ut i den stora vida världen. En missad chans. För mig. Att visa mitt stora mod. Min djärvhet. Min oförvägna utryckningsberedskap. Och jag. Ja, vad ska jag göra nu? Gå en sväng förbi lådan. Sedan matskålen. För att till slut. Hamna i den blå soffans härligt mjuka hörn.

fredag 14 augusti 2015

Spridda tankar

Utställningskatter är tålmodiga varelser som lever delvis i offentlighetens ljus, men det gör också jag, familjens tillställnings-katt, som förmår ställa till det, jämt och samt.

Ena stunden får man klappa mig, nästa inte. Vad är det för konstigt med det? Man andas ju inte ut hela tiden.

Jag träter ibland på mina människor eftersom jag vet vad jag vill. Problemet är att de inte vill det jag vet.

Katter smyger fram så tyst, så tyst, säger man. Det kan hända. men lika ofta stampar jag med tassar och klampar fram så att det tröga husfolket ska förstå mitt missnöje: med att det blir för varmt i sängen, att man måste kolla vad som knäpper i vardagsrummet eller bara för att jag blir hungrig just när jag ska till och somna....

Sommarens gäster har letat efter mig. Det kan då få hålla på med. Jag har dragit något gammalt över mig. Ett gammalt täcke så att jag fått vara i fred. Så är jag också en verklig fredskatt. Man måste få leva i fred!

Nu tänker jag inte tänka mer. För stunden. Kanske kan man tänka sig. Att göra så. Tänka. En annan dag...

tisdag 11 augusti 2015

Vatten i dricksglas

När solen gick upp. Gick jag och la mig. Hade då kollat av kök, vardagsrum, trapphus, sovrum och hall för att se att allt var som det skulle. Som det skulle var det! Då var jag lugn. Inga möss att hålla rätt på. Inga skalbaggar att följa efter. Inga getingar att leka med. Bara någon vilsekommen fluga. Som surrade i ett fönster. Den fick hållas. Nu mot sommarens slut. Har jag insett att flugor kan lämnas ifred. Om de håller sig borta från matskålen. Och tillbringar dagarna vid fönstren. I väntan på att det ska vädras.

Sömnen blev inte djup. Jag gjorde det jag är bäst på. Väntade. På min människas uppvaknande. Detta uppstigande från sömn. Till medvetenhet. Måste jag ibland påskynda. När hungern blir mig för svår. Då jamar jag honom i ansiktet. Drar i täcket. Buffar på honom med nosen. Försöker krypa ner under täcket. Då vaknar han direkt. Går upp. Likt en zombie. En sömngångare. För att fylla min skål till brädden. Och låta min bägare flöda över. Han har nämligen tröttnat på att ge mig vatten i skål.

Numera får jag dryck i glas. I ett vanligt drickglas. Jag har ännu inte börjat dricka med hjälp av tassarna. Vilket gäster som går förbi min matplats tycks tro. De hickar liksom till. När de ser mitt glas. Det roar mig. Är förnöjsamt. Njutbart. Nej, jag dricker inte som en människa. Jag nöjer mig med att lapa vatten. Som en hel katt.

söndag 9 augusti 2015

Frågor av tvivel

Min människa tvivlar ibland. Inte på det man skulle kunna tro. På egen förmåga. Eller på den Helige. Nej han tvivlar övertygat och bestämt. Engagerat och uthålligt. Nästan fanatiskt. På mig. Vilket är svårt att förstå. Så gott som obegripligt.

Men han är ihärdig. Han vet att jag förstår det mesta han har på hjärtat. Och skulle jag sakna en passande glosa. Har jag ett hundratal alldeles egna ljud. Små och stora. Envisa, glada och klagande ljud. Små och stora, starka och svaga. Så nog har vi redskap för att konversera och samtala. Med varandra.

Särskilt har jag iakttagit att han förväntar sig att jag skall göra som han vill. Då förklär han denna vilja i frågor. Vill du gå ut, Sixten, säger han. Fast han bara vill ha sällskap. När han ska sitta i trädgården. En stund. Vill du ha mat, frågar han. Bara för att få se mig göra små skutt av förväntan. Se mat, det är mitt liv, det!

Så händer det något som förstärker hans tvivel. Vill du leka, säger han. Och jag iväg som en raket. han fattar inte att det är så jag leker. Han tror att jag sticker. Utan att ha förstått. Någonting.

Han upphör aldrig att tjata på mig. Eftersom han tvivlar. På min fattningsförmåga. Kan du sluta kloa, ropar han. Som om det hjälper. Det är som om jag skulle ropa till honom sluta andas. Klipp inte naglarna. Raka dig aldrig. Så gör man bara inte!

Men i nästa sekund vill han ha en synpunkt. Från mig. Vad tror du om läget i Ukraina? Säger han. Hur ska det bli i Irak? Gör bomber någon nytta? Det är synd om honom. Han måste ifrågasätta det mesta. Är det här en bra dag? För dig? Hur smakade maten? Var den god?

Allt blir till frågor. Så slipper han säga rakt ut. Vad han tycker. Borde man inte lägga ner arbetet med en ny handbok? Har inte storpastoraten spelat ut sin roll? Har kyrkan något på hjärtat? Eller har den fått det mesta om bakfoten? Är han riktigt arg säger han bockfoten. Istället. Den frågande tvivlaren. Som är min bäste vän.

lördag 8 augusti 2015

Just det

Hälsa den nya dagen som jag gör, med förväntan och saluterande svans.

När människan frågar om jag vill gå ut, så lyssnar jag till förslaget och följer det, men föreslår han att jag ska gå in igen så är jag faktiskt upptagen med annat.

Människan dricker samarin, jag äter gräs, är det svårt att begripa?

Katter sover middag en gång om dagen, från morgon till kväll.

måndag 3 augusti 2015

Jag är för katten fullvuxen!

Vi är som riksdagen. Jag och mina människor. Jag är i minoritet. Och går i tydlig opposition! De vill en sak. Och jag en  annan. De vill äta frukost. Jag vill busa. De vill läsa tidningen. Då vill jag ha mat. Ibland är det tvärt om. De vill ligga kvar i sängen. En stund. Då propsar jag på. Att få matskålen fylld.

När de ska ordna till i köket. Diska och plocka undan. Vill jag in i en garderob. Försöker rispa mig igenom. En stängd dörr. De vill bädda sängen. Den som jag nyss tagit över. Där ligger jag. På deras kuddar. Som en marsipanros. På tårtan. Senare vill jag gå ut. Då fejas det och städas. När människorna själva går ut efter en stund. Då vill jag in igen. Vi är sams när de dammsuger. Då vill de ha mig ur vägen. Det vill jag också. Men den upplevelsen. Tillhör undantagen.

Jag träter på dem. Protesterar och står i. Tycker de är tröga. Trögare kan ingen vara. Än min lilla människoskara. Det är dagens sanning. De fattar liksom inte. Inte alls. Det allra enklaste budskap. Det hjälper ibland inte att jag nästan jamar bokstaverande. Kraxar fram min vilja. De ser oförstående ut. Lägger huvudena på sned. Och klappar mig. Vem vill bli klappad? Smekt? När man just sagt ifrån. Att så här får det inte vara. Nu får ni skärpa er! Säger jag skarpt.  Då svarar de: du är fin du, lilla vännen. Lilla vännen! Ha! Så säger man bara inte. Inte med samma röst som använder när man talar till spädbarn. Inte till mig. Jag är för katten fullvuxen. Hela tio kattår. Värd respekt. Och viss beundran. Förståelse.

Som tur är kan jag ibland få kontakt. Då kan vi diskutera världsläget, flyktingströmmar och det osedvanligt rika ormåret. Då kan vi tala existentialism. Och moral. Ideologi och känslor. Men vissa dagar är det riksdag. Ingen kommunikation. Otakt och otrevliga spänningar. Mellan blocken.

Det är då jag begär votering. Genom att göra som jag vill. Handla. Utan deras ingripande. Jag drar några nya trådar ur den redan perforerade sängbottnen. Eller blockerar någons älsklingsstol. Hoppar upp på en fönsterbräda. Där de mest uppskattade små glaspryttlarna från glasmästare Berglund står. Han som blåste glas. På Skansen. Då får jag allas ögon. Lyssnande öron. Total uppmärksamhet. Stor koncentration. Och en märkligt ökad vilja. Till förståelse. Kan rekommendera det. Till riksdagsfolket. När de fått för mycket av avståndstagande. Bryt mönstren. Gör som ni vill. Få de andra att lyssna...

lördag 1 augusti 2015

Snabb klipp

Tovor i pälsen är inte roligt. Men det förekommer. Trots ihärdiga människor. Som kammar och borstar. Borstar och kammar. Tills jag säger ifrån. När det sliter och drar. Alldeles för mycket. Nästan så det gör ont.

Igår tog de fram saxen. Försökte gömma den bakom en tidning. Så jag inte skulle se den. Och sticka min väg. Under en säng. Eller en soffa. Mina människor är nämligen inte. Så gymnastiska. Det blir många pust och stön för att komma ner på knä. För att kunna se om jag finns kvar. Under sängen.

Men jag låg lugnt kvar. Låtsades att jag inte såg verktyget. Min människa matade mig i ena änden med kattgodis. När medmänniskan klippte päls i den andra. De fick tro att de lurat mig. Så det gick bra. Kattgodis slår nämligen det mesta. Men så är de fulla av kattmynta. Så jag brukar dem med förstånd. Det är så lätt att bli beroende. Nu är det klippt, sa människan. Vilket fick den andra att dra efter andan. Som om något gått på tok. Svansen kanske hade blivit förkortad. Genom ett misstag. En gärning av den mänskliga faktorn. Men inte. Det var bara tovan som avlägsnats genom några snabba klipp!

Kajor är ett flygande upplopp

När kajorna skränar på gården och lever rövare stannar jag, Sixten, the cat, inne, det är bäst för nerver och hörsel. De flaxar och far runt...