Människan som aldrig varit finkänslig. Han kallar mig trög. Det värsta jag vet är slöa katter, ropar han till mig. Näst efter att klippa allt för stora gräsmattor. Och diska för hand. Han har också en begåvning. En fallenhet att falla i trans. Där han står och långsamt fyller glas som ska diskas med vatten. Medmänniskan tycker att han bara leker. Förstår inte finessen med att meditera. Över hur glaset långsamt fylls. Eller glädjen i att höra vatten ljuda. Att hälla och ösa. Göra bubblor och plaska.
Då brukar jag fråga vad han tänker på. Jag minns nämligen att han ofta citerat en sångare. Som alltid häcklade sin man. Hon undrade. Vad tänker du på medan du långsamt söker dig uppåt genom skalorna till rätt ton? När han var framme vid en ton hade de andra sjungit färdigt hela stycket... Denna sävliga teknik används i diskbaljan. Av min människa. Själv dåsar jag i ett hörn. Känner att jag har all tid i världen. Till mitt förfogande. Så varför skynda? När saker kan få mogna. I lugn och ro. Jag låter dem bero!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar