onsdag 1 juli 2015

Min sista stund var kommen

Mina dagar var räknade. Min sista stund var kommen. Mitt liv passerade revy. Precis så där man påstår. När sista ögonblicken nalkas. Nalkas är ett fint ord för att på ett stilfullt sätt komma nära. Det som hände var följande.

Min vana trogen gick jag till ytterdörren. Klagade högljutt. Inte som en hund med kopplet i munnen. Men med tydlig innebörd. Klar adress. Jag vill gå ut. Snälla människa se till att det blir så! När jag ska gå ut sätter man på mig en sele. Då kan jag röra mig ganska fritt. Men på ett begränsat område.

Nu har mina människor skaffat en löplina. En sådan där som hussar och mattar använder. När de motionerar sin hund. Därmed får jag viss frihet. kan gå runt lite som jag vill. Så långt som snöret räcker.

Av någon anledning gick husfolket in. Kaffe skulle väl kokas. kan jag tro. Länge låg jag lugnt och stilla. Men efter en stund i solen. Blev jag varm. och kissnödig. Tänkta då att jag tar av mig selen. Som jag har gjort så ofta förr. Men denna gång gick det galet, Det blev inte som jag hade tänkt.

Normalt kan mina baktassar liksom skala av selen. Nu lyckades jag sticka in ena bakbenet. Mellan selen och halsen. Där fastnade den. Ve och fasa. Så fort jag försökte röra den. Vreds den åt. Så det blev allt svårare att andas. Låg jag stilla. Som fastsurrad. Sista stunden nalkades. Så kändes det. Men...

Det var då medmänniskan kom utrusande för att se hur det var med mig. Och bra var det ju inte. Jag hade nog inte klarat mig väldigt länge till. Jag rörde inte en fena. När människan knäppte upp spännena och tog av mig de röda banden. Jag låg stilla. Inte avsvimmad. men med insikt om att jag behövde hjälp. Då rivs jag inte. Använder inga klor. Utan tar emot. Hjälp.

En lång stund låg jag bara där och flämtade. Sög i mig allt det syre jag inte lyckats få i mig. Under incidenten. Resten av dagen. Höll jag mig nära mitt husfolk. Tankade trygghet. Närhet. Så det kan bli.

När jag hämtat andan. Blev det trots allt ändå som vanligt. Jag gick till matskålen...

2 kommentarer:

  1. Fy, vilken skräckhistoria. Hoppas att det inte händer nån mer gång!

    Tröstebuffar

    SvaraRadera
  2. Men usch, så otäckt! Ibland tänker inte ni katter riktigt på vad ni gör... att försöka krångla sig ur en sele är ingen bra idé, eftersom de är gjorda för att hindra er från just det. Och då kan man fastna i selen på sätt man absolut inte skall. En sådan välsignelse att din tvåbening kom ut i just den stunden och räddade dig! Nu hoppas jag att du inte råkar ut för sådana där äventyr igen - var rädd om dig!

    Nospuss från sr. Carina, klosterkatternas tjänarinna.

    SvaraRadera

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...