onsdag 29 juli 2015

Eget överkast

Under täcket som en bulle
vilar dagen lång
den trötta katten som fått nog
av stim och stoj

just här och nu
är det skönt
med ett eget överkast

söndag 26 juli 2015

Bara man är varlig

Besökarna kommer lite nu och då. Igår stod det en bil samt en cyklande medtrafikant utanför huset. De väntade på mina människor. När gästerna trädde in i huset tittade de storögt efter mig. Stor som en lokatt, viskade någon. Elegant som en tiger, sa en annan. Passa er, sa min människa som vet hur mycket jag uppskattar avstånd.

Vi har ingen varningsskylt. Det behövs inte. Ity katten är snäll. Han bits inte. Bara om det behövs. Och han kloar gärna. På möbler. Och bara undantagsvis på människor. Besökare. Gäster. Men han har integritet, säger min  människa. Människan förstår vad som behöver sägas. Så att man inte försöker bolla med mig som vore jag en kattunge. Mig hanterar man inte. Inte så. Bara man är varlig. På lagom avstånd. Bättre det än inställsam gränslöshet. Det blir obekvämt. Närgånget. Tycker jag.

onsdag 22 juli 2015

Händer som flaxar

Jag har blivit retad. Många gånger. Särskilt irriterande är det. När småfåglarna protesterar. Utan att jag gjort ett endaste jota. Men de piper och bjäbbar. Vill få mig ur balans. Själv är jag upphöjd. Över sådan småttighet.

Men det händer att människor retar mig. Särskilt händer det att det viftas med händer. De flaxar som närgångna fäglar runt huvudet. Först ser jag på. Som om det inte angick mig. Sedan ser jag på därför att jag inte längre kan låtsas att det inte gäller mig. Sedan ser jag på för att räkna ut hur händerna rör sig. Sedan ser jag på när jag slänger ut min tass. Med vass klo. Och rispar retstickan. Som genast slutar flaxa med händerna. Och blir smått förvånad. och ilsken på mig. Det är sådant som händer.

Då blir det till att skölja med sårsprit. Stoppa blödning. Jaga plåster. Muttra.

Inte retar jag mig på sådant. Men jag drar en gräns. När det går för långt. Om folk bara satt åpå sina händer hände det inte. Att jag blev retad och de rispade. Och märk väl. Min räckvidd är stor. Ja, längre ändå. Så det händer. Att jag ger igen. Man ska återgälda gåvor och gester. Har jag fått lära mig. Det är en av artighetens grundregler. Vilket jag till sist gör. Ger tillbaka. Godmodig och vänlig som jag är.

söndag 19 juli 2015

Från sko till skål

Nu har mina vänner undrat igen. De frågar och står i. Och kan inte begripa inte varför en svartvit katt mätt av sol och dås, och hungrig efter kött och sås, ska gå in i husets hall. Var det för att få till nödrimmet? Halvt frågar och än mera påstår litteraturkritikerna.

Som fri katt går jag vart jag vill. Hallens skor brukar jag alltid ta en sväng förbi. Skoparaden är som en doftorgel. Eller ett nyhetsmagasin. En dagstidning med nyheter från olika gator, från olika liv. Oftast står det nya skor där. Inte köpenya. Utan någons skor som inte varje dag ramlar in i just denna vår hall. Nya för mig. När jag snusat på skodonen en stund är det dags för att bege sig till utskänkningsstället. Från sko till skål.

Ljuv doft kan fylla näsborrar
från torg och mörka gränder 
man vet att någon morrar:
mitt liv har lämnat ränder!
Då kommer katten strax ihåg
vart tassars steg ska leda hans håg
till köket just så som man tror 
till matskål lagom stor

Vill man jama med så fungerar åtminstone för mig melodin till De blomster som i marken bor...

lördag 18 juli 2015

Sommarhem

En svartvit katt på gräset grönt
mår gott av friluftslivet
i solen njuter, har det skönt
som i en dikt nån skrivit
Snart mätt av vila och av dås
har drömt om skål med kött och sås
går in i huset där han bor
till hallen fylld av skor...




torsdag 16 juli 2015

Alltid brukar jag tänka

Det finns all tid i världen att tänka. brukar jag alltid tänka.

Varför ska folk alltid klappa katter när det finns så mjuka gräsmattor?

När ingen bryr sig om mig sätter jag klorna i en fåtölj, då bryr sig alla.

När katten tjurrusar genom rummet är det dags för refrängen.

När allsången sätter fart vill jag vara en hund som kan yla.

För nykteristerna är en kall sup som en kallsup, sa godtemplarnas katt.


onsdag 15 juli 2015

Låt saker och ting bero

Sommarstiltjen har infunnit sig. Det mesta går långsamt. I slow motion. Har skuttas inte på Rönnerdahlskt vis. Ur några sängar. I sakta mak tittar jag först åt ett håll. Därefter åt ett annat. Vrider på mig. Sträcker mig. Så det knakar i senor och leder. Därefter reser jag mig långsamt. På så sätt har sommaren förändrat mig. Jag har blivit värdigare.

Människan som aldrig varit finkänslig. Han kallar mig trög. Det värsta jag vet är slöa katter, ropar han till mig. Näst efter att klippa allt för stora gräsmattor. Och diska för hand. Han har också en begåvning. En fallenhet att falla i trans. Där han står och långsamt fyller glas som ska diskas med vatten. Medmänniskan tycker att han bara leker. Förstår inte finessen med att meditera. Över hur glaset långsamt fylls. Eller glädjen i att höra vatten ljuda. Att hälla och ösa. Göra bubblor och plaska.


Då brukar jag fråga vad han tänker på. Jag minns nämligen att han ofta citerat en sångare. Som alltid häcklade sin man. Hon undrade. Vad tänker du på medan du långsamt söker dig uppåt genom skalorna till rätt ton? När han var framme vid en ton hade de andra sjungit färdigt hela stycket... Denna sävliga teknik används i diskbaljan. Av min människa. Själv dåsar jag i ett hörn. Känner att jag har all tid i världen. Till mitt förfogande. Så varför skynda? När saker kan få mogna. I lugn och ro. Jag låter dem bero!

fredag 10 juli 2015

Tänkta tankar

En god stund i lugn och ro är välgörande, men kan njutas på andra ställen än i ett stängt skafferi!

Sovstunder passar bäst när som helst.

Regnar det ute blir det mysigare inne.

Välkomstpiruetter på en matta får gästerna på gott humör.

Den som klappar mig får en klapp tillbaka, sa Sixten.

Korta texter är som kattgodis, de går att suga på men tar slut alldeles för fort.


Vad gjorde du denna sommar?

Hur tillbringade du sommaren? En laddad fråga för en och annan. Alla katter har det nämligen inte lika ombonat. Som jag. En del är lämnade åt sig själva. Så till den grad. Att de blir mer eller mindre förvildade. Jag ser dem stryka omkring vårt hus. På helspänn. Vaksamma. Men så lever de ganska farligt.

Själv möter jag en del faror. Selen jag använder kan vara svår att få av. Då kan det finnas risker. Något så osannolikt kan hända. Som att en katt skulle råka fastna med ena bakbenet instucken i selens halsring. Det vore illa. Jag vet. Det hände ju mig.

Men det finns fler faror. Som katt är jag en undersökande varelse. Öppnas en dörr. Vill jag veta vad som finns. På andra sidan. Om dörren går till en källare eller ett sovrum kvittar. Igår letade människorna efter mig. Jag var försvunnen. Påstod de.

De tittade under sängöverkast, på stolsitsar under mat- och köksbord. Jag fanns inte där. Någon timme senare var jag fortfarande försvunnen. Människorna oroliga. De ropade. Jag teg. Tycker inte att man behöver låta så förfärligt. Bullra och stå i. Saker och ting brukar ordna upp sig. Bara man låter dem bero. Det är ju åtminstone varmt inomhus. Ute är det höstgrader. 12 stycken. Närmare bestämt.

Ytterligare någon timme senare skulle det kokas kaffe. Skafferidörren öppnades. Ut klev jag. Som om ingenting hade hänt. Stor uppståndelse. Ett slags glädje. Över att det som var förlorat nu var återfunnet! Själv var jag aldrig borta. Jag höll ju reda på mig. Visste hela tiden var jag var. Mörker bekommer mig inte. Jag ser bra ändå. Instängd mellan kolsyrat källvatten på flaska och burköl med alkoholhalt 2,8. Så tillbringade jag sommaren. Kanske inte hela. Men några alldeles unika timmar av mitt liv.

måndag 6 juli 2015

Skaka av det blöta

Tisdag blev en regndag. Satt en stund på trappan utomhus. Tog in ett helt bibliotek av dofter. Satt där och sniffade. Innan jag gav mig ut i vätan. Blev blöt om tassarna, likaså om magen och svansen. Vilket inte är så behagligt. Men det fick jag tåla. Längtade till gräset. Tuggade på ett strå. Och ett till. Såg oerhört tuff ut. Om någon skulle råka gå förbi.

När jag fått nog. Återvände jag in i huset. Stannade på hallmattan. Skakade på mig. Så där som bara människans fyrbenta vänner kan. När min människa har försökt. Slutar det alltid med förskräckelse. och brak. Han dundrar in i en spegel. Eller halkar på en matta. Eftersom han blir så sällsynt yr. Av alla blixtsnabba huvudskakningar.

Själv blir jag torr. Eller torrare. Än jag var. Innan. Då när jag var blöt. Vilket är bra. Om man ska ligga i människans favoritfåtölj.

onsdag 1 juli 2015

Min sista stund var kommen

Mina dagar var räknade. Min sista stund var kommen. Mitt liv passerade revy. Precis så där man påstår. När sista ögonblicken nalkas. Nalkas är ett fint ord för att på ett stilfullt sätt komma nära. Det som hände var följande.

Min vana trogen gick jag till ytterdörren. Klagade högljutt. Inte som en hund med kopplet i munnen. Men med tydlig innebörd. Klar adress. Jag vill gå ut. Snälla människa se till att det blir så! När jag ska gå ut sätter man på mig en sele. Då kan jag röra mig ganska fritt. Men på ett begränsat område.

Nu har mina människor skaffat en löplina. En sådan där som hussar och mattar använder. När de motionerar sin hund. Därmed får jag viss frihet. kan gå runt lite som jag vill. Så långt som snöret räcker.

Av någon anledning gick husfolket in. Kaffe skulle väl kokas. kan jag tro. Länge låg jag lugnt och stilla. Men efter en stund i solen. Blev jag varm. och kissnödig. Tänkta då att jag tar av mig selen. Som jag har gjort så ofta förr. Men denna gång gick det galet, Det blev inte som jag hade tänkt.

Normalt kan mina baktassar liksom skala av selen. Nu lyckades jag sticka in ena bakbenet. Mellan selen och halsen. Där fastnade den. Ve och fasa. Så fort jag försökte röra den. Vreds den åt. Så det blev allt svårare att andas. Låg jag stilla. Som fastsurrad. Sista stunden nalkades. Så kändes det. Men...

Det var då medmänniskan kom utrusande för att se hur det var med mig. Och bra var det ju inte. Jag hade nog inte klarat mig väldigt länge till. Jag rörde inte en fena. När människan knäppte upp spännena och tog av mig de röda banden. Jag låg stilla. Inte avsvimmad. men med insikt om att jag behövde hjälp. Då rivs jag inte. Använder inga klor. Utan tar emot. Hjälp.

En lång stund låg jag bara där och flämtade. Sög i mig allt det syre jag inte lyckats få i mig. Under incidenten. Resten av dagen. Höll jag mig nära mitt husfolk. Tankade trygghet. Närhet. Så det kan bli.

När jag hämtat andan. Blev det trots allt ändå som vanligt. Jag gick till matskålen...

Kloklippning verkställd

Idag packar jag. Ihop mina saker. En tygråtta, en boll och lite annat. Jag reser lätt. Ofta tar jag inte med mig någonting. Utan reser mig b...