torsdag 4 juni 2015

Själlösa katter?

Jag har hört människor tala om katter. Som om vi vore dumma. Enbart instinkter. Inga känslor. Inga tankar. Själlösa djur, säger de föraktfullt. Själlös, tänker jag då, är väl den som alltid tror sig förmer än andra. Osjälig. Om inte. Så åtminstone oskäligt. Och fullständigt fantasilös.

Jag, Sixten, the cat, har naturligtvis instinkter. Jag vill bita den som säger korkade saker om katter. I tårna. Hårt! Instinktivt. Med känsla och riktigt övervägt. Genomtänkt. Så att min invändning känns i veckor. Som en signal. Ett tecken. Något för den människan att tänka på. Tänka över.

Jag känner mig upprörd å alla katters vägnar. Inte kränkt. Sådant får människor hålla på med. Men lite trampad på. Vi katter vet. Att det gör ont. Att få en människa på svansen. Eller tassen. Känns inte bra! Inte alls trevligt! Det värker inte bara i våra kroppsdelar. Utan i det gör ont. I själen. Ty det påminner oss om att vi vandrar nära marken. För långt ner. För att liksom räknas. Och värderas. Det verkar då som om vi inte på allvar tillhörde de riktigt levandes skara.

Jag tänker. Tänker att det är tanklöst att häva ur sig förnedrande omdömen. Om andra djur. Som om alla katter vore  ett enda stort sammelsurium. Av djuriska impulser. Ett kollektiv utan individer. Utan personliga identiteter. Vi har personlighet. Några är mystiska pilgrimer. Andra vandrande skådare. Sådana som gör att andra blir sedda och hörda. En del är synska och djupt övertygade. Alla är vi komplicerade, djupa, trosvissa. Oftast mycket tillgivna.

Jag tänker till och med ibland på hur jag gör när jag tänker. Då kan det förstås inte hjälpas. Om det blir lite tråkigt. Efter en stund. Även mödosamt. Att höja sig så högt i sfärerna. Så att jag dåsar bort. Somnar en stund. Just då tänker jag. Att en stunds sömn. Är alldeles rimligt och klokt...

1 kommentar:

  1. Bara den som inte själv levt tillsammans med djur kan påstå att de saknar själ. T.o.m. vetenskapen erkänner ju djurens själsliv och tillerkänner dem äntligen vad som på engelska kallas theory of mind, d.v.s. förmågan att inse att andra inte tänker/vet samma saker som man själv. Man har bevisat att fiskar känner smärta och undviker sådant som är smärtsamt, att hundar kan vara svartsjuka, känna skam m.m. Forskning har bevisat att djur sörjer. Så varför är det så svårt för somliga att begripa? Jag tror att det är ett slags skyddsmur de sätter upp runt om sig själva för att slippa ta ansvar för djurens upplevelser...

    Nospuss från sr. Carina, klosterkatternas tjänarinna.

    SvaraRadera

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...