tisdag 30 juni 2015

Hål i atmosfären

Dygnsrytmen är ur led. Förmodligen beror det på ljuset. Det mörknar för sent och blir ljust alldeles för tidigt. Mina nattvandringar hinner inte bli av innan morgonen är här. Och vem vill patrullera av huset i bländande solsken? Då finns inga skuggor att kontrollera. Inga faror i hörnen. Ingen tystnad att lyssna av.

När solen går upp tystnar körsången. Men redan i gryningsljuset sjungs det. Det drillas och pips. Kraxas och jublas, När solen stigit upp ur horisonten går konserten på högvarv. Själv lommar jag  bort till sängen. Hoppar upp och gräver ner mig. För att få mörker. Och lugn och ro. Men jag erkänner villigt och glatt. Att det är svårt att sova.

Det är inte enbart fåglarnas fel! Nej. Flugsommaren är här. Flygfäna surrar. Landar på mina öron. Som jag tvingas svänga som propellrar. Det kryper i pälsen. Så jag måste rista och skaka. Försöker freda mig. Slår med ilsken tass. Irriterad. Störd. Fåfängt klipper jag till. Gör hål i atmosfären. Med mina luftpastejer...

söndag 28 juni 2015

Stararna möts av tolerans

På tomten härskar många andra katter. Det kan jag avläsa. Med nosen. Den hyperkänsliga. Så jag nöjer mig med att sitta på trappen. Och blicka ut över ägorna. Där låter jag några starar promenera. En koltrast likaså. Någon enstaka kaja har också flaxat sig hit. Så här års låter jag dem hållas. Tolerant är mitt andra namn. Åtminstone den här veckan.

De tror inte sina sinnen. Stararna. När den väldiga katten låter dem vara. Ifred. Att det är tolerans. Förstår de inte. Men de slipper. För min del räcker det. Att jag vet. Hur outsägligt tolerant jag kan vara. När det passar. Till och med fladdrande fjärilar. Bekommer mig inte. De får vara.


Gräset växer. Jag hör hur det växer. Inte för att det knakar. Men med tillräckligt förfinad hörsel. Låter tillväxten. Den mera knäpper än knakar, Grässtråna sträcker på sig och har plötsligt blivit en millimeter längre. De växer i tovor eller tuvor. Det är ett ljud att lyssna till.

Råkar någon av människorna skramla med något kärl ute i köket. Överröstar det tillväxten. Köksljuden påminner om en annan tillväxt. Min egen. Väcker hunger. Törst. Och genast vill jag gå in igen.

Har jag haft sele på mig brukar jag vänta. Tills den tas av. Men dröjer det för länge. Skrapar jag av selen med mina vackra baktassar. Och marscherar in. Alldeles själv. Mot matskålen!

onsdag 24 juni 2015

Vilodag

Denna dag en vilans och lugnets dag. Den tänker jag tillbringa i sommarens bästa fåtölj. Eller på rummets mjukaste matta. Där sover man bra. Ja, bättre än bäst. Där ligger jag i godan ro. Snusar. Sträcker ibland på mig. Somnar om. Suckar. Och mår så himla gott. Tänk om människan kunde göra sammalunda!

tisdag 23 juni 2015

Bildbevis är bra att ha

Musik det är mitt liv. Genomsyrad som jag är. Av musikalitet. Jag gillar särskilt instrument med tangenter. Klaviatur som man kan kliva på. Spankulera över. Trycka till. Tramporgeln som står i ett hörn. Är dock mindre trevlig. Den är surmulet tystlåten. Inget händer. Hur jag än trippar runt eller gör små piruetter. Så förblir instrumentet bedövande tyst.

Uppskattningen av tangenter har nu flyttats över på en helt annan manick. Vem kan motstå ett bord med tangenter? Människans dator är oftast behagligt varm. På dess tangenter kan man slå sig till ro. Dessutom. Är det en nybliven sport. Att försöka spetsa en tangent. Att pilla bort den. Att rycka loss den.

Låt bli, far människan ut. Riktigt hotfullt. Försvinn från datorn, utropar han högljutt. Som om själva ljudnivån. Skulle få mig att flykta. Pah! Trots att hörseln min är känslig. Krävs det mer. Om man vill få mig att flytta. Minsta centimeter. Lite stek. Leverpastej. Kattgodis.

Husfolket har nu utfärdat ett påbud. Den som lämnar laptopen öppen. Får plikta fem kronor. Det blir en grundplåt. Till att köpa ett trådlöst tangentbord. Där man kan sätta tillbaka bortpillade tangenter. Sådant finlir fungerar inte. På den bärbara datorn.

Människan har till och med tagit kort. På sin laptops tangentbord. Som bildbevis. För hur barbariskt klofingrig en katt kan vara. Ingen kan väl tro det. Att min människa samlar bevis. För att jag inte ska kunna förneka inblandning. I mysteriet med de försvunna tangenterna.


Samtidigt tycks min människa gilla det hela. Under tangenterna. Finns små gummikuddar som tangenterna trycker ner. Nu får han istället för bokstaven c. Trycka direkt på gummikudden. Det kittlar. Så skönt. Säger han. Och skriver numera gärna bokstaven c. Flitigt. Cå cka en clipcten drac!

måndag 22 juni 2015

Tålamod och nattligt äventyr

Tålamod är mitt andra namn. Sixten mitt första. Jag kan ta det lugnt, softa, vänta, slappa, avvakta länge, mycket länge. Är man tio kattår gammal. Har mognad och vishet infunnit sig. Men ibland blir det bara för mycket. Av det goda,

Denna natt fick jag nog. Reste mig resolut ur sängen. Började jaga en gammal stenhård kastanj. I sovrummet. Det lät som elitserien i hockey kommit på besök. När medmänniskan vaknat. Tog jag en paus. Periodvila. Gick på lådan. Drack vatten. Åt en smula. Sedan blev det match. Igen.

Nu tacklade jag nattduksbordet. Så lampan välte. Sedan forecheckade jag ytterdörren med klorna. Skrinnade tillbaka till egen bur. Ny attack. Mot pucken av kastanj. Passade mig själv. Dribblade. Min människa bryr sig inte. Han sover igenom det mesta. Men medmänniskan får spader. Så jag kloar lite extra på domarbåset. Hennes sänggavel.


Nu har jag fått ur mig lite överflödsenergi. Som annars bara får det att rycka i tassar och kropp. Till och med under sömn. Men jag har jagat runt på sovrumsgolvets glatta is. Jobbat mig trött. Blivit av med stressen. Så att tålamodet kan få plats. Nu är klockan halv fyra. På morgonen.

Så här lugn och samlad ser jag ut. På insidan. Så tänker jag mig mig. Lugn. Softande. Avslappnad. Tålmodigt leende. Mot konstnären. Efter nattens äventyrliga hockey. En god förebild.

fredag 19 juni 2015

Om jag blundar, finns jag då?

Ser du mig, ropar jag till människan. Jag vill undersöka om han kan se mig trots att jag blundar. Sluter jag ögonen försvinner jag kanske. In bakom ögonlocken. Blir osynlig för andra.

Dumma dig inte, svarar min människa. Det är klart att jag kan se dig. Du ligger där på stolen och blundar. Hur skulle jag veta det om jag inte såg dig?

Han tror nog att sådant ska kollra bort mig. Men jag, Sixten, the cat. Vet bättre. Jag ger honom svar på tal. Du kanske kommer ihåg det. Eftersom jag ju redan låg här när jag började blunda. Förresten ska du inte vara så retsam. Jag har hört dig provpredika någon sen lördagkväll. För att testa vad du skrivit. Då har jag hört dig orera. Om utifall. Skogen finns kvar även om ingen ser den. Och jag har också hört dig rycka upp kylskåpsdörren. Snabbt. Och våldsamt. För att se om lampan lyser när dörren är stängd. Men ännu värre för att se om mjölken verkligen finns där hela tiden. Inte bara när du tittar på den. Men jag klandrar dig inte. Jag vet att du ibland stirrar in i kylskåpet och är övertygad om att det inte finns någon mjölk. Men så snart medmänniskan tittar i kylskåpet. Så står den ju där. Mjölken. 

I det ögonblicket. Visar sig människan storslagen. Imponerande. Han erkänner sina svagheter. Du har rätt. Jag borde inte gå på dig. Jag är faktiskt osäker på om saker och ting verkligen existerar utom i våra synfält, tankar och sinnen. Om de finns oberoende av sin  omvärld. Nyss fanns inga matskedsmått i kökslådan. Men medmänniskan sa strax därefter att det låg hela tre stycken där. Min telefon upphör att ligga där jag lagt den. Men medmänniskan hittar den precis där. Där. Där jag lagt den. Mystiskt, eller hur!

Ja, sa jag. Då måste väl jag vara lika ärlig och erkänna. Att jag tagit intryck av dig. Jag undersöker om saker finns. När man inte ser på dem. Då borde de ju till exempel bara finnas till hälften. om man kisar. Tittar med halvslutna ögonlock. Eller? Vad tror du? Är bara halva jag här?Om jag har halvslutna ögon?



torsdag 18 juni 2015

Brandkapten Sixten

Nyss kokade mjölken över. Människan skulle ha varm mjölk i sitt kaffe. Men fastnade i någon gammal bok. Glömsk om världen. Förlorad för nuet. Först när det började ryka vaknade han till. Själv sprang jag fort. Till människan. Som vore det en utryckning.

Du blir en bra brandvarnare, sa min människa vänligt när han insåg att jag velat hjälpa till. Kanske det, svarade jag. Och såg mig som en modern mästerkatten i brandstövlar. Med en hjälm. Stor och blank. Brandkapten Sixten, at your service!

Mjölken kokar på en spis
kokar över, rök och dis
mänskan glömsk av allt han läser
vaknar till när katten fräser
en brandvarnare han är
vilken tur vår katt finns här!

måndag 15 juni 2015

På bagaget

Vissa människor tilltalar mig. Låter möjligen lite egendomligt. Eftersom de flesta som möter en katt. Talar med den. Kortfattat. Vänligt. Med samma röst man använder för mycket små barn. Kan det bero på att jag, trots mina 7 kilon, ses som minimal? Nåväl. I den meningen tilltalar mig så gott som alla människor. Borträknat de rädda. De som fruktar fyrfota pälsklädda varelser. De tiger. Så dem brukar jag ägna lite extra uppmärksamhet. man vill ju gärna. Hjälpa till. Att bota fobier.

Vissa människor tilltalar mig. Jag gillar dem. Lite snabbare. Än andra. Söker mig till dem. För att de är trevliga. Luktar gott. Ger mig utrymme. Respekterar mig. De är inte alltid så särskilt snabba själva. Med barnaspråket. Gullandet. Inviterna. De låter katten ha sin gång! Då uppstår kontakt. Och jag kan lägga mig på personens handväska eller bagage. För att visa hur nära vi står varandra. Hur stor uppskattningen är.

fredag 12 juni 2015

Förfärlig allsångsimitation

Förliden dag blev en prövning. Studenten firades. Bilarna tutade och musiken brölade fram mellan husväggarna. Jag blev nervös. Orolig. Något sådant kunde jag inte minnas. Att jag varit med om förut. Ungdomar svor högljutt över sin egen förträfflighet. Som vore de förvånade. Med röster som sprack. Men denna allsångsimiterande talkör. Lät så förfärligt. Att de som skötte ljudanläggningarna. Vred upp volymen. Ännu ett snäpp. Själv hoppade jag högt. Hjärtat dunkade. Pulsen smattrade. Innan jag kröp ner under täcket. Där det råder frid. och ro.

Får se om jag orkar komma fram under kvällen. Förhoppningsvis. Har det lugnat ner sig då. Och jag med.

Snabb i tanken

Som strykarkatt får jag mycket kontakt, sa katten och strök sig mot närmaste människa.

Att klappa mig när jag rullar är som att försöka kliva på en buss som redan har gått - det är för sent!

En katt som blundar har hörseln på spänn.

När man tankat närhet en stund är det dags att vara själv, med sina tankar.

Alla tror att katten hårar, i själva verket är det soffan.

Människor talar fortare än de tänker, det är därför de alltid verkar ha så bråttom.

Katter är så snabba i tanken, för att hinna med något innan de somnar.




tisdag 9 juni 2015

Snuvad

När jag vaknade satt människorna redan vid frukostbordet. Mig hade de inte sagt till. Jag sov i godan ro. När jag hörde slamret av koppar och fat. Vad är det som händer, tänkte jag. Yrvaken. Smått vinglig. Varm av sömn och dröm.

Väl ute i köket. Såg jag. Att de nästan klarat av. Sin frukost. Utan mig! Klart man måste krax fram en protest. Så här får det inte gå till. Jag vill vara med. Kom ihåg det. Vill vara med. När det händer. Det som sker.

Nu känner jag mig lurad. Snuvad. På gemenskapen. Under frukosten. Men. Den tar jag snart igen. Jag skyndar mig att hoppa i säng. Snart kommer människorna dit. För att fortsätta läsa morgontidningen. Och då. Då är jag redan där!

söndag 7 juni 2015

Vem gör vad?

Vem gör vad?
Vem tassar runt i natten så lyssnande och tyst?
Vem håller alltid reda på det mesta?
Vem spetsar sina öron och hör vartenda knyst?
Vem vill se till det bästa för sin nästa?
Vem värmer kulna kroppar och trycker sig intill?
Vem välkomnar sitt husfolk och vänner fler därtill?
Jo, det gör fina katten, som ingen har sagt till,
en katt som håller av Dig och som gör det för han vill!



Kom ihåg

Vi har bråkat. Medmänniskan och jag. Jag bredde ut mig. Tog över. Mer än halva sängen. Tyckte hon. Så då rev jag henne. bara en aning. En varningens klo höjde jag. Blev så nedkörd från sängen. Lommade ut i köket. Tyckte synd om mig. En stund. Valde att befinna mig i annat rum. Blev vardagsrummet. Där ligger jag nu. Tänker inte älta oförrätter. Behålla min ilska. Vara sur. Nä, nä! Sådan är inte jag, Sixten, the cat. Nix. Inte alls. Men - jag har gott minne!

lördag 6 juni 2015

Mina sidor

Här går det undan. Nyss lyckades min människa lägga beslag på min blogg. Med ett inlägg om kyrka och media. Sådant ägnar jag mig inte åt. Det får han hålla på med. Själv har jag knappt stigit upp. Då blir det ju en chock när ens sidor missbrukas för andra syften. Nu är skräpet raderat.

Det är lika försvunnet som ett brav människan skrev igår. Han som ska vara så from. Skrek och svor. Då är det inte roligt. Att höra på. Ilsken blev han. För att hans mailprogram inte sparat brevet. När han skulle sända med en bild. Allt försvann. Rakt ut i ingenting. Men som man bäddar får man ligga. Det sa jag åt honom.

Jag ska tala allvar med människan. Om hans attityd. Han ska ta det lugnt. Inte ha så bråttom. Inte bli så förbenad. Då blir det lätt fel. Många och snabba. Lite flåshurtigt och jagat. Media är inte direkt några undflyende möss som man måste jaga med list, snabbhet och förstånd. De är tröga och långsamma drakar. Ligger mest stilla. På köksbordet. Särskilt om morgnarna.

Min poäng är: detta är mina sidor. Så det så!

fredag 5 juni 2015

Vykort med katt och blomma



Ett vykort till någon behövande. Katten på bilden är inte jag. Men för den goda sakens skull kan man låtsas...

Hej,
Allt är bra. Är på resa i vardagsrummet. Jag har hittat en korg att sova i. Utanför denna min tillfälliga boning prunkar blommor och blader av orkidétyp. Tror jag. Det är. Solen skiner. Tänk om Du var här. Så roligt det vore! Hälsa alla!

Varma framtassar från Sixten
the cat

torsdag 4 juni 2015

Själlösa katter?

Jag har hört människor tala om katter. Som om vi vore dumma. Enbart instinkter. Inga känslor. Inga tankar. Själlösa djur, säger de föraktfullt. Själlös, tänker jag då, är väl den som alltid tror sig förmer än andra. Osjälig. Om inte. Så åtminstone oskäligt. Och fullständigt fantasilös.

Jag, Sixten, the cat, har naturligtvis instinkter. Jag vill bita den som säger korkade saker om katter. I tårna. Hårt! Instinktivt. Med känsla och riktigt övervägt. Genomtänkt. Så att min invändning känns i veckor. Som en signal. Ett tecken. Något för den människan att tänka på. Tänka över.

Jag känner mig upprörd å alla katters vägnar. Inte kränkt. Sådant får människor hålla på med. Men lite trampad på. Vi katter vet. Att det gör ont. Att få en människa på svansen. Eller tassen. Känns inte bra! Inte alls trevligt! Det värker inte bara i våra kroppsdelar. Utan i det gör ont. I själen. Ty det påminner oss om att vi vandrar nära marken. För långt ner. För att liksom räknas. Och värderas. Det verkar då som om vi inte på allvar tillhörde de riktigt levandes skara.

Jag tänker. Tänker att det är tanklöst att häva ur sig förnedrande omdömen. Om andra djur. Som om alla katter vore  ett enda stort sammelsurium. Av djuriska impulser. Ett kollektiv utan individer. Utan personliga identiteter. Vi har personlighet. Några är mystiska pilgrimer. Andra vandrande skådare. Sådana som gör att andra blir sedda och hörda. En del är synska och djupt övertygade. Alla är vi komplicerade, djupa, trosvissa. Oftast mycket tillgivna.

Jag tänker till och med ibland på hur jag gör när jag tänker. Då kan det förstås inte hjälpas. Om det blir lite tråkigt. Efter en stund. Även mödosamt. Att höja sig så högt i sfärerna. Så att jag dåsar bort. Somnar en stund. Just då tänker jag. Att en stunds sömn. Är alldeles rimligt och klokt...

tisdag 2 juni 2015

En annan?

Folk tröttnar på dig, Sixten, om du inte skriver regelbundet, sa människan. Mitt svar kom direkt. Det tror du bara. Risken är större att de tröttnar på mig om jag skriver vareviga dag. Min onkel, jag har en sådan, även om jag inte hört av honom på år och dag, brukade alltid säga att den som gal hela dagen blir betraktad som galen. I det hade han rätt. Man kan inte i tid och otid komma dragande med sina sovställningar, matvanor eller kartonglekar.

Du ska inte vara så pessimistisk och blyg. Det är en dålig kombination. Sa min människa glatt och uppmuntrande. Du är ingen blyg viol som står med nedfällt huvud och viskar, inte ska väl jag. Du brukar ju ta för dig. Låta din röst höras. Jama och stå i.

Det är väl möjligt. Att jag ibland. Är modig och stursk. Ädel och grann. Men jag vill inte slita ut folks datorer med mina funderingar. Så visar jag min omtänksamma sida. 

Pyttsan, svarade människan. Risken är den motsatta. Den som inte hörs finns inte. Tystnar du så upphör du.

Det var det mest korkade jag hört på år och dag. Så vem tror folk att jag är när jag tar till orda. Igen. Just idag. Nu! En annan? Kan det finnas någon annan Sixten, the cat, som är en fena. På bloggskrivande? Tror inte det! Knappast. No way!

Katt flöt på nådens hav

Musikaliskt blöt. Blev jag igår. Min människa är så gammaldags. Att han spelar CD-skivor. På hög volym. I vardagsrummet. Då låter det i hela...