måndag 4 maj 2015

Polisen tog mig till katthemmet

Tillit, ropade människan vid frukosten. Högt och ljudligt. Tillit, den förtjänar man. Åtminstone om man är en människa. Vem litar på någon om det inte finns skäl att ha förtroende? Han satt med näsan i tidningen. Människan muttrade länge om att den som sviker får ligga i. Om tilliten ska återupprättas. Komma tillbaka. Bli som förut.

Då tog jag till orda där jag låg på en liten hög av dagstidningar. De är fyllda av artiklar o  människor som svikit. Slarvat bort folks förtroende. Industriledare, politiker, idrottsledare, föreningsfolk, präster... Tillit är något vi behöver ha. För att överleva. Vi katter måste lita på att våra människor sköter oss. Vi har ju inte möjlighet att tjäna pengar eller att själva gå och handla. Förresten har vi ingenstans att stoppa en plånbok. Så då återstår bara en sak. Att hysa förtroende för våra närmaste. Dem som vi bor hos.

Jag tycker inte om att berätta om hur det var förr. I alla fall vill jag inte ta upp det för ofta. Den gamle mannen jag bodde hos hade jag förtroende för. Han skötte mig som han skulle. Älskade mig genom att borsta mig. Fin och len var pälsen min. Rund om magen blev jag också av de extra godbitarna han lyckades skrapa ihop till. Han hade det inte så fett egentligen. Fattigt snarare. Ändå såg han till att jag fick vad jag behövde. Och lite till.

En dag slutade han att ge mig mat. Inget vatten fick jag. Han hade lagt sig på golvet. Och jag höll honom sällskap så länge det bara gick. Efter dagar och nätter. De längsta i mitt liv. Öppnades dörren av poliser. Som tog hand om mig. Jag fick åka polisbil. Men de ville inte köra med sirenerna på. Vilket gjorde mig en aning besviken. Efter alla möjliga turer hit och dit. Lämnades jag in i en annan stad. Till katthemmet i Örebro. Det eminenta. Fina. Där var en massa katter. Som alla ville berätta sin historia. Men jag sa inte mycket. La mig på en hylla. Höll koll. Tryckte till den som kom för nära. Såg till att få vara ifred. Jag hade mycket att fundera över.

Så började det komma tanter för att se på mig. De nickade till varandra. De viskade och stod i. En av dem talade till och med japanska. En dag dök medmänniskan upp. Hon stack genast in handen till mig. Så jag passade på att rispa den. Lite lagom. Så hon inte kom för nära. Då ropade hon högt. Inte aj, aj, aj! Som jag hade väntat. Inte fy eller låt bli. Hon ropade: honom ska vi ha!

Det var så det gick till när jag blev till en present. Som du fick. Det kommer du väl ihåg? Vårt första möte. När jag smög fram till dig för att se. Om du gick att lita på. På sextioårsdagen. Och vore du inte så alldeles full i sjutton. Skulle jag obetingat. Utan förbehåll. Totalt. Lita på dig. Förutsatt att du tar hand om mig. På bästa sätt. Nu kliar det lite på ryggen. Ska du inte ta och borsta mig nu?!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kloklippning verkställd

Idag packar jag. Ihop mina saker. En tygråtta, en boll och lite annat. Jag reser lätt. Ofta tar jag inte med mig någonting. Utan reser mig b...