söndag 17 maj 2015

Munken som finns till

Familjens munk, kallar människan mig. Det är när jag har tider av tystnad. Jag jamar inte och står i. Utan håller tand för tunga. Är tyst.

Han smyger runt och tiger, säger människan. När han berättar för sina vänner. Om mig. Tiger, säger kamraterna och skrattar. Åt ett skämt som inte var avsett. Han kan nog bli tiger, om det behövs, försvarar människan mig. Men det som besvärar nu är att han inget säger. Han bara ser på en. Och det är svårt att räkna ut vad han vill. Men sen tänker jag att han kanske inte vill något. Han verkar ganska nöjd. Med att bara se på oss.

När jag sedan går undan och lägger frambenen i kors viskar människorna. Han är nog på retreat, säger de. Vare sig han sitter eller ligger verkar han meditera. På sätt och vis har de rätt. Vissa dagar. Eller veckor. Känns det alldeles rätt. Och klokt. Att begränsa kommunikationen. Utbytet. Jamar och kraxanden. Till ett minimum. Jag avskärmar mig. Gömmer mig. Retirerar. Som låg jag under en bordsduk. Det gör jag för att få ro. Så att alla mina egna tankar får lägga sig till ro. Då blir jag en mer harmonisk och välbalanserad person. Katt.



Då har jag tid att låta tankarna fara. Bäst de vill. Och det ökar välbefinnandet. I att veta. Att jag bara är. Och får vara. Att jag finns till.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kloklippning verkställd

Idag packar jag. Ihop mina saker. En tygråtta, en boll och lite annat. Jag reser lätt. Ofta tar jag inte med mig någonting. Utan reser mig b...