tisdag 26 maj 2015

Älskar mat

Nyss mådde jag dåligt. Pyton. Riktigt illa. Valde att spy på fina mattan. Jag brukar vana innan det händer. Då kvider jag. Kluckar som en höna. Hulkar och står i. Människorna vaknar. Far upp och kommer med papper och vatten. Inte till mig. Som  man hade kunnat tro. Det var ju jag som mådde illa. Behövde stöd. Men leveransen var inte till mig. Utan till mattan.

Som katt är jag inte långsint. Inte i behov av dalt. Av att man ömkar och pjollrar med mig. Reste på mig. Gick min väg. Till lådan. Kissade. Ut i köket. Ställde mig vid den ganska tomma matskålen. Jamade uppfordrande. Fick mat. Åt. Smaskens. Härligt kladdig mat. Kletig. Men god.

Det som hände på mattan gav rum för nya fröjder. Först kastade jag upp. Sedan kastade jag i mig frukosten. Så krass är jag. Ty moi, undertecknad kisse. Sixten, the cat. Fullkomligt älskar mat.

torsdag 21 maj 2015

Är jag närking nu?


Fick ett vykort per post. Med katter på. Vad annars? Tanken att skicka mig ett kort var god. Trevligt initiativ. Vänligt. Men jag börjar bli lik min människa. Han är kritisk mot det mesta. Jag tror att han fått Närkesjukan. Allt gott ska vändas till sin motsats. En möjlighet blir risk. En tillgång förvandlas till fara. Medgång blir motgång. Soligt väder vänds till regn.

Så långt har det inte gått med mig. Jag gläds. Uppskattar saker. Gillar tillvaron. Vare sig det regnar eller solen skiner. Jag blir övermåttan förtjust. Över vykort. Idylliska. Harmoniska. Trevliga hälsningar. Roligt är det. Men när man förlöjligar och förminskar katter. Då ni! Då blir jag gramse. Upprörd. Ilsken.

Jag har läst om att man pyntar katter. Förser dem med smycken och kläder. Binder rosetter kring halsen på dem. Så de ska se extra snälla ut. Kortet visar tre småttingar. Som övar förmågan att fokusera sitt byte. Vad är bättre att jaga än fladdrande vingar? Men så har man för att öka gullighetsfaktorn knutit rosetter. Som ser ut just som flygfän, fjärilar, om halsen på dem. Tre kattungar sitter inte gärna stilla med sådant irriterande prål om halsen. De skulle snarare rulla runt. Brottas och krafsa. För att bli av med dekorationerna. Som vore de små julklappar. Inslagna med sidenband.

Men så kommer jag att tänka på. Detta är lugnet före stormen. Snart blir det kaos. Tre jägare kastar sig fram mot fjärilen. Kolliderar och trängs. Duken far på golvet. Det blir kullerbyttor och volter. Band slits av. Och ruskas.

En ny tanke infinner sig. Jag kanske har blivit närking. Jag också. Som först tyckte att kortet var idylliskt. Nästa impuls som infann sig konstaterade: idylliskt? Nu ja. Men sen...

tisdag 19 maj 2015

Det som verkligen betyder något

Ute skiner solen
inne i lägenheten
myser jag

snart kommer strimman,
solstrålen, att värma mig
det kan knappast bli bättre
ty jag har all tid i världen
att tänka på det
som verkligen är
av betydelse
i livet

Att fylla ett tomrum

Beslut fattas. Brukar människan utropa med något av triumf i rösten. När han blir upprörd över någonting. Där han sitter. Framför TV:n. Idag ropade han till framför morgontidningen. Beslut fattas! Och förklarade att det är inte konstigt att många blir lurade när man tillåter skurkar att sända bluffakturor. Det borde förbjudas, understryker han, som själv blivit lurad någon gång.

Men när man samlas för att fatta beslut blir det ofta krångligt. Alla kompromisser är inte bra. Alla eftergifter är inte berömvärda. Det är därför vi katter inte håller oss med en riksdag. Var och en får bestämma. Vilka ordspråk man vill gilla. Själv gillar jag det här, som jag kom på för lite sedan: En tom kartong är inte det om katten är hemma.

Om vi skulle haft en riksdag hade man kanske velat diskutera ordspråket. Vi kan inte tillhandahålla tomma kartonger åt alla, hade någon hävdat. Och om inte alla får en kartong blir det orättvist. Därför ska ingen ha någon kartong. 

Men, hade jag invänt, det finns katter som är rika. De har råd att köpa hur många tomma, eller välfyllda, kartonger som helst. Eller åtminstone kan deras människor ordna saken. Hur rättvist är det? Så man kan inte använda rättvisa som ett hinder för katters trivsel.

Då hade en vän till mig nog fyllt i och sagt, ju mer trivsel desto rättare blir det. De som har kartonger får väl upplåta dem åt andra katter. Låta dem njuta lite, de också. Av att hoppa i kartongerna så de ska slippa stå tomma och obrukade. Förresten kommer de som generöst lånar ut sina kartonger att må så bra. Att de lever längre. Och kan bli ännu mera generösa.

Då kommer någon klurig katt att säga att diskussionen hamnat snett. Vad är väl en kartong, skulle han fråga. En liten box. En låda. Nästan som en väska. Då plötsligt kommer ju alla katter att ha något att krypa ner i. För att dra sig undan från världen. För att njuta. I avskildhet. Så jag tycker katter ska krypa ner i ryggsäckar, sängöverkast, tvättkorgar och skålar. De kan fylla tomrummet i människors liv. Ja, varför inte ett tomt badkar eller handfat? Eller stövlar! Då blir kattens liv gott och bra.



Bästa sättet att fylla alla möjliga slags tomrum är en katt!

söndag 17 maj 2015

Denna sköna dyna

Idag blir det ingenting här. Inga långa samtal. Med krångliga människor. Inga verser. Inga nödiga hjälprim. Jag har nystat ihop mig. På en stolsdyna. Och tänker inte röra mig. På några timmar. Möjligen byta ställning. Sträcka på mina trötta lemmar. Kröka lite rygg. Bara för att på nytt bli en liten kattkringla. På denna sköna dyna. Nu tänker jag sucka djupt. Och somna om...

Munken som finns till

Familjens munk, kallar människan mig. Det är när jag har tider av tystnad. Jag jamar inte och står i. Utan håller tand för tunga. Är tyst.

Han smyger runt och tiger, säger människan. När han berättar för sina vänner. Om mig. Tiger, säger kamraterna och skrattar. Åt ett skämt som inte var avsett. Han kan nog bli tiger, om det behövs, försvarar människan mig. Men det som besvärar nu är att han inget säger. Han bara ser på en. Och det är svårt att räkna ut vad han vill. Men sen tänker jag att han kanske inte vill något. Han verkar ganska nöjd. Med att bara se på oss.

När jag sedan går undan och lägger frambenen i kors viskar människorna. Han är nog på retreat, säger de. Vare sig han sitter eller ligger verkar han meditera. På sätt och vis har de rätt. Vissa dagar. Eller veckor. Känns det alldeles rätt. Och klokt. Att begränsa kommunikationen. Utbytet. Jamar och kraxanden. Till ett minimum. Jag avskärmar mig. Gömmer mig. Retirerar. Som låg jag under en bordsduk. Det gör jag för att få ro. Så att alla mina egna tankar får lägga sig till ro. Då blir jag en mer harmonisk och välbalanserad person. Katt.



Då har jag tid att låta tankarna fara. Bäst de vill. Och det ökar välbefinnandet. I att veta. Att jag bara är. Och får vara. Att jag finns till.

fredag 15 maj 2015

Ser katter på TV?

Mina människors vänner är debattglada typer. De diskuterar livligt allt möjligt. Busslinjernas konstiga dragning. Skattesystemets fördelningspolitiska effekter. Arbetsmiljön inom Svenska kyrkan. Butikernas extrapriser som styr vilken mat människor faktiskt äter. Föräldraledigheten som ny könsmarkör. Så där håller de på. De drar sig inte ens för att debattera vad katter ägnar sig åt under dagarna.

Nyligen bröt stormen ut. Replikerna for som spjut. Högg som ljungande svärd. Med en ljudnivå som får brandlarm att verka beskedlig söndagsskola. Denna gång hände det mesta rakt över mitt huvud. Som om jag inte var på plats. Inget hörde. Inget visste. Och kunde lägga till rätta missförstånden. Två sidor utkristalliserade sig. Katter gillar att se på TV. Katter är oförmögna att se på TV och gör det därför inte - det bara ser ut så. Sa de. Som trodde att de visste. Allt om katters perception och synförmåga.

De fick väl snacka bäste de ville. Jag var strängt upptagen. Av att se och höra. Det som betyder något: VM pågår!


torsdag 14 maj 2015

Några upphittade orspråk

Några upphittade ordspråk (eller ska det vara påhittade?):

När leverpastejen står på bordet är katten på språng.

En kloförsedd tass får en sovande människa att vända sig.

Där katten lägger sig skiner snart solen.

Slummer under ett överkast förlänger natten.

Mången brevlådekontrollant har fyra ben.

En tom kartong i lägenheten är bättre än tio på vinden.

En tom kartong är inte det om katten är hemma.


måndag 11 maj 2015

Tråkiga vanor

Slöa, lata människor. Som bara sitter och hänger över morgontidningen. Sörplar sitt kaffe och lyssnar på radio. Samtidigt. Som förvånad åskådare sitter jag, Sixten, the cat. På en egen stol. Dagen till ära. Den togs fram för att jag ockuperade medmänniskans stol där dynan är mjuk. Alltså hade jag redan tagit plats där. När frukosten skulle avätas.

Men när en ny stol kom fram blev lockelsen för stor. Den skulle jag ha. Så nu tog jag den i besittning. Vilket lösgjorde medmänniskans stol med mjuk dyna. Sitta på två stolar är inget för mig. Inte samtidigt. Så där satt jag nu. Stirrande på människornas seder och bruk. Något mer rituellt än deras frukost. Har jag svårt att tänka mig.

Dags att komma upp ur hjulspåren, tänkte jag. Och jabbade mot min människas hand. Han muttrade  kort, lägg av. Och läste vidare. Men inte kunde jag lägga av. Jag började brottas med stolen. Försökte rycka tidningen ur hans hand. Sträckte en klo efter leverpastejen. Livade upp stämningen.

Nu får du ge dig, sa människan utan att ens höja på rösten. Så då gav jag mig. In på nya marker. Hoppade upp på bordet nappade åt mig en gurkskiva. Som jag effektivt slängde iväg. Som en skrämd mus for den över golvet. Jag efter. En flyende gurka. Ska inte komma undan.

När den var infångad. Såg jag på personerna vid bordet för att få det beröm jag förtjänade. De hade inte ens sett upp ifrån sina tidningar. Vilka åskådare! Ointresserade och likgiltiga. För mina bedrifter. Så jag lommade tillbaka till den lediga stolen. Hoppade upp och la mig tillrätta. För att betrakta folket som åt. Men bara förstrött. Så att de inte skulle tro att jag bryr mig. Särskilt mycket. Om deras tråkiga vanor.

söndag 10 maj 2015

Kattens kropp ska tolkas

Den som vänder
människan ryggen
gör det ofta av artighet
inte för att slippa myggen
eller undvika tjatighet
Nej, en bakdel är det bästa
man kan visa vännerna
och en sådan har de flesta
till och med i Ardennerna!

Svansen spikrak
lyftad mot taket
som honnör, en välkomstgest
är belevat och strängt taget
bästa sättet ta mot en gäst
Tecken tydes och ska tolkas
kroppens språk är intrikat
om förståelsen urholkas
vem begripa kan då the cat?

(kan jamas till melodi Här är gudagott...)


Kaffetro

den troende människan
sätter sin förtröstan till
det ångande varma morgonkaffet
den trycksvärtedoftande tidningen
varmt kranvatten
tofflor och morgonrock
nyheter i radio
engelska mordhistorier
och ett gott glas vin
självklart räknar han med
gränslös tillgivenhet
och värme från
medmänniskor och fyrbening

en tro så stark
att den kan få
husets katt
att nysta ihop sig
i ett varmt knä
och gå i spinn

torsdag 7 maj 2015

Ett fönster med utsikt

Cyklar far förbi fönstret. De passerar mitt fönster i hög fart. Saktar sällan in. Trots att de snart ska passera en gata. Människorna har lämnat sina hem. De flesta ska till sina arbeten. Andra behöver handla. Affären i grannkvarteret öppnar klockan 7.

Efter cyklisterna kommer biltrafiken igång. På den där gatan som cyklisterna ska ta sig över. Full fart. För tillfället är gatan enkelriktad. På grund av att man grävt upp hela trottoaren och en bit av gatan. Men det visar sig. Att bilister inte är enkelriktade. De kör frejdigt. Mot den tillåtna körriktningen. Utan vare sig rädsla. Eller risk. Att åka fast. Jag kan icke räkna dem alla. De fordon som kör som de vill.

Förbud är intressanta idéer. Om något som är förbjudet inte får några konsekvenser. är det ju som vore det tillåtet. Som när jag tar mig upp på matbordet i vardagsrummet. Inte tillåtet. Det ropas högt. Men jag bryr mig inte. Blir det för högljutt. Stoppar jag huvudet under bordsduken. Där vaser och ljusstakar plötsligt vacklar omkring. Själv ligger jag blickstilla. Övertygad om att jag är osynlig.

För människor är det inte tillåtet. Att av okynne dra igång ett brandlarm. Men sådana regler struntar en del elever i. Förbudet är inte verksamt. Bara utfärdat. Skolan i grannskapet samlar ofta lärare och elever i parken utanför mitt fönster. Jag har lagt märke till att lagom när de släntrat in i parken. Minst etthundra ungdomar.

Strax kommer en tungviktare dånande. En röd. Ibland med sirenerna igång. För att stänga av ännu ett falsklarm. Det är då jag skulle vilja vara en brandstationskatt. Som kan rycka ut. Men risken är förstås alldeles för stor. Att eleverna. Skulle reagera galet. Och trycka på larmet. Fler gånger ändå. Bara för att få klappa mig, brandkatten. Jag är säker på. Att ett kattklappsförbud. Inte alls skulle hjälpa...


onsdag 6 maj 2015

En solkatt

trädens nya blad
sträcker på sig
våren omfamnar dem
god värme och ljust hopp

i lägenheten kittlar
en lysande stråle
blommor och bord
mattor med frans

en levande värmekälla tassar dit
gonar sig i solen
som för att få bekräftelse
att kyla och väta
inte har sista ordet

där ligger i godan ro
Sixten, the cat

solkatten 

tisdag 5 maj 2015

Min egen historia

ensam och övergiven
fylld av obegriplig sorg
med stor saknad
funnen, gripen och bortforslad
placerad på hemmet
med ömsint personal
ofta betraktad och granskad
av främlingar som saknar
det jag erbjuder
en fin och tillgiven
smidig och vacker
kattperson

så vände det
utvald att bli älskad
kramad och smekt
med varliga händer

så var det för mig
att komma hem

måndag 4 maj 2015

Polisen tog mig till katthemmet

Tillit, ropade människan vid frukosten. Högt och ljudligt. Tillit, den förtjänar man. Åtminstone om man är en människa. Vem litar på någon om det inte finns skäl att ha förtroende? Han satt med näsan i tidningen. Människan muttrade länge om att den som sviker får ligga i. Om tilliten ska återupprättas. Komma tillbaka. Bli som förut.

Då tog jag till orda där jag låg på en liten hög av dagstidningar. De är fyllda av artiklar o  människor som svikit. Slarvat bort folks förtroende. Industriledare, politiker, idrottsledare, föreningsfolk, präster... Tillit är något vi behöver ha. För att överleva. Vi katter måste lita på att våra människor sköter oss. Vi har ju inte möjlighet att tjäna pengar eller att själva gå och handla. Förresten har vi ingenstans att stoppa en plånbok. Så då återstår bara en sak. Att hysa förtroende för våra närmaste. Dem som vi bor hos.

Jag tycker inte om att berätta om hur det var förr. I alla fall vill jag inte ta upp det för ofta. Den gamle mannen jag bodde hos hade jag förtroende för. Han skötte mig som han skulle. Älskade mig genom att borsta mig. Fin och len var pälsen min. Rund om magen blev jag också av de extra godbitarna han lyckades skrapa ihop till. Han hade det inte så fett egentligen. Fattigt snarare. Ändå såg han till att jag fick vad jag behövde. Och lite till.

En dag slutade han att ge mig mat. Inget vatten fick jag. Han hade lagt sig på golvet. Och jag höll honom sällskap så länge det bara gick. Efter dagar och nätter. De längsta i mitt liv. Öppnades dörren av poliser. Som tog hand om mig. Jag fick åka polisbil. Men de ville inte köra med sirenerna på. Vilket gjorde mig en aning besviken. Efter alla möjliga turer hit och dit. Lämnades jag in i en annan stad. Till katthemmet i Örebro. Det eminenta. Fina. Där var en massa katter. Som alla ville berätta sin historia. Men jag sa inte mycket. La mig på en hylla. Höll koll. Tryckte till den som kom för nära. Såg till att få vara ifred. Jag hade mycket att fundera över.

Så började det komma tanter för att se på mig. De nickade till varandra. De viskade och stod i. En av dem talade till och med japanska. En dag dök medmänniskan upp. Hon stack genast in handen till mig. Så jag passade på att rispa den. Lite lagom. Så hon inte kom för nära. Då ropade hon högt. Inte aj, aj, aj! Som jag hade väntat. Inte fy eller låt bli. Hon ropade: honom ska vi ha!

Det var så det gick till när jag blev till en present. Som du fick. Det kommer du väl ihåg? Vårt första möte. När jag smög fram till dig för att se. Om du gick att lita på. På sextioårsdagen. Och vore du inte så alldeles full i sjutton. Skulle jag obetingat. Utan förbehåll. Totalt. Lita på dig. Förutsatt att du tar hand om mig. På bästa sätt. Nu kliar det lite på ryggen. Ska du inte ta och borsta mig nu?!


söndag 3 maj 2015

Inte ens en hälsning


När det ringde på dörren. Anade jag att det var min människa. Som kom hem efter en utlandsresa. Han förväntade sig en glad katt. Som med spjutrak svans lyft mot höjden skulle hälsa honom. Välkommen hem. Tänk vad han bedrog sig.

Jag hade bestämt mig. Jag fortsatte sova. Låtsades att jag sov. Kikade en aning. Med ena ögat. Skärpte hörseln och spetsade örat. Utöver det ingenting. Inte en rörelse. Min människa fick gå in i sovrummet för att hälsa på mig. Hej, Sixten, sa han. Hur är det med dig. Ska du inte komma och hälsa?

Jag svarade sturskt ingenting. Öppnade ögonen lite mer. Tittade lite likgiltigt på honom. Och efter en lång paus när han mest såg förvånad ut. Så sa jag, här kommer du insläntrande efter 6 dagar, 1 timme, 23 minuter och några sekunders bortavaro. Och så tror du att jag har saknat dig. Längtat. Eller brytt mig. Nä Du. Far och flyg bäst du vill. Men tro inte att jag ska slå kullerbyttor för dig. Varje gång du kommer hem.

Min människa strök mig varligt. Över huvudet och ryggen, Det kändes hemvant. Gott. Så jag reste mig strök mig mycket lätt mot honom. Liksom bara i förbifarten. Och släntrade ut i köket och ställde mig framför matskålen. Det är så man gör. När man beställer mat. I den här familjen. Människan svansade runt mig. Visade mig stor uppmärksamhet. Till sist kunde jag inte hålla mig längre. Jag sträckte ut mig i min fulla längd. Som för att göra mig extra stilig. Grann. Och började buffa på hans vader. Och snirkla runt hans ben. Glad såsom fågeln.

Så, påpekade människan. Med ett tonfall som utgör både ett påstående. Och en fråga. Du bryr dig lite i alla fall!? Då sa jag som det var. Det tänker jag inte berätta för dig. Du skulle bara bli så mallig. Att du sprack. Om du fick veta...

Varning till den som vet allt

Människorna utstöter varningsläten. Akta fingrarna. Katter har klor. Som de kan använda. Särskilt mot främlingar. Som de inte känner. Som ka...