fredag 24 april 2015

Olustig soffpotatis

Min människa är olustig. Det yttrar sig i viss likgiltighet. Ska vi leka, inbjuder jag. Icke, svarar han. Har ingen lust. Ska vi busa då? 

Samma sak, ingen lust, säger människan. Men kan vi inte bara softa? Ligga i soffan och ha det bra. Nej, det är inget roligt. 

Inte kul. Snarare tråkigt. 

Självklart frågar jag då, varför? Människan svarar, har gjort det. Så ofta. Har tappat lusten att sitta och hänga. Jag är ingen soffpotatis.

Klart att man undrar då. Vad är en soffpotatis? Förklara! Människan tittar på mig som om jag vore en utomjordisk varelse som just ramlat ner från himlen. Alla vet väl vad en soffpotatis är? Inte jag, sa jag snabbt.

Nu såg min människa lite förvirrad ut. En soffpotatis är någon som sitter så länge i en soffa att han liksom växer fast. Jag skakade på huvudet och sa, tror du själv på det?

Det är en bild. Sa människan med eftertryck. En liknelse. Människan är som en orörlig potatis som bara sitter där oförmögen att hitta på något. Göra något. Kan inte komma sig för med något.

Ungefär så där som du är just nu. Kontrade jag. Olustig. Utan lust, sa jag, Sixten, the cat. Då skakade människan på huvudet och sa, jag har faktiskt ingen lust alls att prata mer med dig. Du är ganska olustig, helt enkelt. 

Den pilen visste var den tog, tänkte jag. Men han hämtar sig snart. Och blir en glad knöl igen. Då ska vi ställa till en lustiger dans...

torsdag 23 april 2015

En krävande hälsning

innanför dörren
där man förvandlas
till välkommen och värderad
besökare och gäst
händer märkliga ting

där kastar sig värden
på golvet för att hälsa
så som seden
och generna föreskriver
denne åmar och kråmar sig
rullar fram och tillbaka
kastar ett förstulet ögonkast
för att se om
detta översvallande välkomnande
tas emot med tillbörlig
uppskattning

Till sist reser sig katten
likgiltig för vad gästerna har för sig
och går in i sovrummet
för att vila
efter denna artighetens
akrobatiska välkomstceremoni

Vara ifred

Låt katten bara
sig själv få vara
inte en sällskapsgris
slikt larv bedröver
katt som behöver
vila vid öppen spis!

Lugn och ro, ljuvligt
oljud är gruvligt
var kan man finna frid
Mysa och sova
skönt vill jag lova
slut vare kiv och strid

Leva i fred är
uppbyggligt gott när
vänner på plats finns till
Var katt den ler gott
när den ifred fått
slappa just som den vill

Snart tid att vakna
sömnen ej sakna
tid så för stoj och lek
Rusa som tjuren
glada filuren
fånga en tygmus blek











onsdag 22 april 2015

Tunnelseende

Numera ägnar jag mig åt tunnelseende. Nog för att jag har bättre väderkorn än förmåga att se stillastående ting. Det har hänt att jag missat riktiga godbitar eftersom synen inte hängt med. Men min uthållighet gör att jag kommer tillbaka för att undersöka om jag fick i mig alla godsaker,

Tunnelseende ska du passa dig för, sa min människa. Man blir enkelriktad. Enspårig. Begränsad. Bättre är att ha överblick. Se sammanhang. Förstå hur saker hänger ihop. Inte vet jag om han har rätt. Oftast förstår jag inte alls hur saker har med varandra att göra. Att min människa går på jakt nästan varje dag, det vet jag. Men att han lyckas nedlägga villebråd som är förpackade i kartong, med överdrag av papper och plats... Nedstoppade i prassliga påsar. Det begriper jag inte.

Tunnelseende. Hokus pokus, så öppnades en enorm påse. Som människan burit hem. I triumf. Till sin glada kamrat. Och ut hoppade en tunnel. För barn. Eller hundar och katter. En gåva. För katten! När jag såg den där tunneln blev jag överlycklig. Grön och grann. Var den. Med skära ingångar. Tunneln liksom skrek. Använd mig! Störta in här och ut därborta! Min trumpinnetassar dundrade på parketten. Så rasslade det till. För ett ögonblick var tunneln allt jag såg. En sekund senare. Befann jag mig på mattan i vardagsrummet. Som ett maskhål i rymden. Trolleri!



Nu har jag rusat genom denna tunnel. Snabb som vinden. Som en flygande skugga. Många gånger. Tills jag flämtande fick välta omkull mig i ett hörn. Utmattad. Färdig. För att pusta ut. Då passade människan på att veckla ihop den nya tunneln. Nu är den bara en ring. Som ställts undan i ett hörn. Tråkig och intetsägande. Då föredrar jag verkligt tunnelseende. Som inbjuder till stoj och lek. Kom igen! Fram med tunneln...

måndag 20 april 2015

Så ser våren ut

ena dagen lugn och ro
nästa dag kakafoni
om morgonen inget vingesus
när aftonen nalkas
svartnar himlen
en flock, ett stim, en hjord
av tusentals kajor
fågelförmörkar utsikten
dessa flygaress
som med kroppen
målar sin djärva kalligrafi

motvillig beundran
för uppvisningen som får det
att vattnas i munnen

katten förstår
att det är så
våren ser ut

onsdag 15 april 2015

Tårar för en häst

Min människa är blödig. Sentimentalt känslig. Och det har blivit värre. Häromkvällen satt han och snyftade framför TV-apparaten. Inte för att han blev berörd av någon långfilm med tragiskt innehåll. Inte över egendomliga politikerutspel. Och inte föll tårar på grund av de stora världskatastroferna. Nej, han tittade på ett veterinärprogram. En häst hade problem med orken och andningen. Det visade sig att ingenting egentligen gick att göra. Så hästen fick "somna in". Som det heter.

Jag, Sixten, the cat, kom att tänka på allt jag hört  om kaninen Marita. Den levde med min familj långt innan jag ens var född. Dvärgväduren hade blivit svårt sjuk. Äldste sonen låg på hallmattan med tårar i ögon och på kind klappande sin kanin. Vi ses i Nangijala, sa han snyftande. Den yngste sonen som var mera krass uppmanade då sin bror: säg åt den att den ska dö!

Hästen fick en överdos av något medel och somnade in och snart hade livet alldeles runnit ur det magnifika storståtliga djuret. Det hade dött. Tagits av daga. Sorgligt och ledsamt. Så min människa satt där med tårar. Själv tittade jag på honom. Försökte utröna. Hur människor tänker. Om slutet. Om att skiljas från vänner. Om sorg och saknad. Tänk vad människan kommer att ha det svårt.  Om jag skulle bli dålig. Och behöva "somna in". Få hjälp att dö. På hans beslut. Därför undviker han alltid ämnet. När vi språkas vid. Om livet, det sköna. Dyrbara. Heliga.

Att han gråter för en häst han inte känner. Må vara hänt. Jag tror nämligen att några av de tårarna handlar om mig. Om jag skulle dö...

Rispat skinn

först hade vi det så bra
gosade och nojsade
busade och skojade
men dagen var inte min
det gick som ofta annars
nä man haft riktigt roligt
på tok

blir omdömet sämre
när man har kul
så blev eftertanken
när det som hände
redan skett

klor rispade skinn
tänder fastnade i en hand
varför blir det så galet
ibland... eller ofta?


söndag 12 april 2015

Jakten pågår

ett kort smygarsteg
klockorna stannar
i väntan på nästa
försiktiga rörelse
innan attacken kommer

flykt från fienden
hjälper föga
när farten i angreppet
i de snabba skutten
är så hög

villebrådet undkommer inte
tycks knappast ens försöka
bara ligger där
och ser ut som den solar
ett paralyserat snöre fastnaglat
under kloförsedd tass


lördag 11 april 2015

Doftorgel i hallen

När besökarna kommer tar de av sig skorna. Ungefär som i Japan. Så exotiskt beter sig människornas vänner. Hallen fylls av skodon. Visa mig dina skor och jag ska säga dig vem du är, tänkte jag. Inte för att det är själva utseendet jag går efter. Sixten, the cat, jag alltså, är utrustad med ett väderkorn av sällsynt slag.

Promenadskorna med nedgången klack har nyligen varit vid charkuteridisken i ett näraliggande varuhus. Där har det köpts korv till en sjuårig terrier. Förmodligen arbetar människan på sjukhus eftersom det finns spår av antiseptiska medel. Nästa par skor är mera att betrakta som idrottsredskap. Innehavaren har sprungit mycket och ofta. Av fotens utsöndringar att döma. Mycket salt tyder på hårt arbete, som i längre jogging. En katt har markerat att skornas människa tillhör den. En siames närmare bestämt. Med blå ögon. Jag har inte sett en sådan på år och dar. Eller känt doften. Jag trodde nästan att de bara fanns på film, Nu för tiden. Stövlarnas ägare rör sig i religiösa hus av stearinfläckarna att döma. Även i närheten av liljor, de mest parfymerade sådana man kan tänka sig. De doftar dessutom cykeldäck, möjligen har innehavaren i desperation sparkat sin cykel som haft svårt att behålla luften i ett framdäck.

Märkligt nog har en person gått ut i sina tofflor. Pissetofflor, säger medmänniskan här i huset. Men hon säger det inte så besökarna hör. Så kallades modellen i hennes barndomshem. Om sommaren stack man fötterna i sådana och gick till uthuset med hjärta på dörren. Det har inte dessa tofflors ägare gjort. Nej de har varit inne i en kosmetisk affär. Där finns doftmarkeringar av eau de cologne. Nej Eau de Toilette måste det vara. Och puder. Vad upplever jag? 4711, kan det inte var. Nej, nu vet jag. Säkert. Sant och visst. Vänstra stranden! Detta är Rive Gauché YSL!

Nästa par...struntar jag i. Jag har spelat färdigt på doftorgeln. Borrar istället ner mig bland en drös kuddar. På sängens överkast. De har en mild ton av katt i sitt doftspår. Angenäma sådana. Det är ju jag som satt dit dem.

torsdag 9 april 2015

Ringklocka och frukost

man har satt en ringklocka
på den bruna skänken

äsch, inte har man gjort så
vem skulle komma på
en sådan tokig idé

jag vässar mina klor
på möbelns dörrar
bakom vilket glas klirrar
och porslin klingar
ungefär som ringde man
på en ringklocka
det är frukostdags
hallå frukost
nu

måndag 6 april 2015

Vem balanserar?

vem balanserar
i ett utkylt trapphus
på blanklacksmålade räcken
hala som glansis
smala som telefontrådar
där det egentligen
är omöjligt att stå still
eller vända sig
och gå tillbaka?

husets katt gör det
trots nyklippta klor
förlitande sig
på förmågan att överleva
och klara höga fall


onsdag 1 april 2015

Resa bort och ta sig hem

Som en burfågel reser jag. I en liten flyttbar lägenhet. Den är inte alldeles omodern. Där finns frottématta. Bekvämlighetsinrättning och ett blått tak. Visserligen bara ett gammalt lakan. Som har draperats över hundburen. Min lilla lägenhet är med andra ord ganska rymlig. Där kan man sträcka ut sig. Bädda skönt och ha det bra.

Men även om det är bekvämt att resa. Så avstår jag gärna. Det bullrar och hoppar. Det kränger och svajar. Så det där med att resa sig och sträcka på sig. Kan vara vanskligt. Lite vågat, rent av farligt. Gå på låda i 120 km i timmen är inte min dröm. Än mindre på krokiga vägar.

Resandet är överskattat. Man reser bara för att komma fram. Åtminstone om man sitter i bur. Och när man väl är framme. Är det sig ganska likt. Ungefär som hemma. Ibland lite större. Stort är trevligt. Några dagar. Sedan har man vant sig. Med det också. Är jag borta händer det att jag går ut. På trappen. Intresserat spanar jag ut över nejden. Drar in alla dofter. Inser att här tvingas man nog slåss. Om man ska hålla på att ränna ute. Så då vänder jag. Går in igen.

Snart ska det resas igen. Har man åkt bort. Får man vara snäll och ta sig hem. Igen. Den resan är inte roligare den. Det kränger och svajar. Bullrar och hoppar. Men då är det roligt att komma hem. I ett par dagar. Liksom kvittrar jag. Inspirerad av burvistelsen. Men buren ställs undan i källaren. Sedan är hemma och borta sig ganska lika. Igen.

Katt flöt på nådens hav

Musikaliskt blöt. Blev jag igår. Min människa är så gammaldags. Att han spelar CD-skivor. På hög volym. I vardagsrummet. Då låter det i hela...