Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från april, 2015

Olustig soffpotatis

Min människa är olustig. Det yttrar sig i viss likgiltighet. Ska vi leka, inbjuder jag. Icke, svarar han. Har ingen lust. Ska vi busa då? 

Samma sak, ingen lust, säger människan. Men kan vi inte bara softa? Ligga i soffan och ha det bra. Nej, det är inget roligt. 

Inte kul. Snarare tråkigt. 

Självklart frågar jag då, varför? Människan svarar, har gjort det. Så ofta. Har tappat lusten att sitta och hänga. Jag är ingen soffpotatis.

Klart att man undrar då. Vad är en soffpotatis? Förklara! Människan tittar på mig som om jag vore en utomjordisk varelse som just ramlat ner från himlen. Alla vet väl vad en soffpotatis är? Inte jag, sa jag snabbt.

Nu såg min människa lite förvirrad ut. En soffpotatis är någon som sitter så länge i en soffa att han liksom växer fast. Jag skakade på huvudet och sa, tror du själv på det?

Det är en bild. Sa människan med eftertryck. En liknelse. Människan är som en orörlig potatis som bara sitter där oförmögen att hitta på något. Göra något. Kan inte komma sig för …

En krävande hälsning

innanför dörren
där man förvandlas
till välkommen och värderad
besökare och gäst
händer märkliga ting

där kastar sig värden
på golvet för att hälsa
så som seden
och generna föreskriver
denne åmar och kråmar sig
rullar fram och tillbaka
kastar ett förstulet ögonkast
för att se om
detta översvallande välkomnande
tas emot med tillbörlig
uppskattning

Till sist reser sig katten
likgiltig för vad gästerna har för sig
och går in i sovrummet
för att vila
efter denna artighetens
akrobatiska välkomstceremoni

Vara ifred

Låt katten bara sig själv få vara inte en sällskapsgris slikt larv bedröver katt som behöver vila vid öppen spis!
Lugn och ro, ljuvligt oljud är gruvligt var kan man finna frid Mysa och sova skönt vill jag lova slut vare kiv och strid
Leva i fred är uppbyggligt gott när vänner på plats finns till Var katt den ler gott när den ifred fått slappa just som den vill
Snart tid att vakna sömnen ej sakna tid så för stoj och lek Rusa som tjuren glada filuren fånga en tygmus blek










Tunnelseende

Numera ägnar jag mig åt tunnelseende. Nog för att jag har bättre väderkorn än förmåga att se stillastående ting. Det har hänt att jag missat riktiga godbitar eftersom synen inte hängt med. Men min uthållighet gör att jag kommer tillbaka för att undersöka om jag fick i mig alla godsaker,

Tunnelseende ska du passa dig för, sa min människa. Man blir enkelriktad. Enspårig. Begränsad. Bättre är att ha överblick. Se sammanhang. Förstå hur saker hänger ihop. Inte vet jag om han har rätt. Oftast förstår jag inte alls hur saker har med varandra att göra. Att min människa går på jakt nästan varje dag, det vet jag. Men att han lyckas nedlägga villebråd som är förpackade i kartong, med överdrag av papper och plats... Nedstoppade i prassliga påsar. Det begriper jag inte.

Tunnelseende. Hokus pokus, så öppnades en enorm påse. Som människan burit hem. I triumf. Till sin glada kamrat. Och ut hoppade en tunnel. För barn. Eller hundar och katter. En gåva. För katten! När jag såg den där tunneln blev jag …

Så ser våren ut

ena dagen lugn och ro
nästa dag kakafoni
om morgonen inget vingesus
när aftonen nalkas
svartnar himlen
en flock, ett stim, en hjord
av tusentals kajor
fågelförmörkar utsikten
dessa flygaress
som med kroppen
målar sin djärva kalligrafi

motvillig beundran
för uppvisningen som får det
att vattnas i munnen

katten förstår
att det är så
våren ser ut

Tårar för en häst

Min människa är blödig. Sentimentalt känslig. Och det har blivit värre. Häromkvällen satt han och snyftade framför TV-apparaten. Inte för att han blev berörd av någon långfilm med tragiskt innehåll. Inte över egendomliga politikerutspel. Och inte föll tårar på grund av de stora världskatastroferna. Nej, han tittade på ett veterinärprogram. En häst hade problem med orken och andningen. Det visade sig att ingenting egentligen gick att göra. Så hästen fick "somna in". Som det heter.

Jag, Sixten, the cat, kom att tänka på allt jag hört  om kaninen Marita. Den levde med min familj långt innan jag ens var född. Dvärgväduren hade blivit svårt sjuk. Äldste sonen låg på hallmattan med tårar i ögon och på kind klappande sin kanin. Vi ses i Nangijala, sa han snyftande. Den yngste sonen som var mera krass uppmanade då sin bror: säg åt den att den ska dö!

Hästen fick en överdos av något medel och somnade in och snart hade livet alldeles runnit ur det magnifika storståtliga djuret. Det ha…

Rispat skinn

först hade vi det så bra
gosade och nojsade
busade och skojade
men dagen var inte min
det gick som ofta annars
nä man haft riktigt roligt
på tok

blir omdömet sämre
när man har kul
så blev eftertanken
när det som hände
redan skett

klor rispade skinn
tänder fastnade i en hand
varför blir det så galet
ibland... eller ofta?


Jakten pågår

ett kort smygarsteg klockorna stannar i väntan på nästa
försiktiga rörelse innan attacken kommer
flykt från fienden hjälper föga när farten i angreppet i de snabba skutten är så hög
villebrådet undkommer inte tycks knappast ens försöka bara ligger där och ser ut som den solar ett paralyserat snöre fastnaglat under kloförsedd tass

Doftorgel i hallen

När besökarna kommer tar de av sig skorna. Ungefär som i Japan. Så exotiskt beter sig människornas vänner. Hallen fylls av skodon. Visa mig dina skor och jag ska säga dig vem du är, tänkte jag. Inte för att det är själva utseendet jag går efter. Sixten, the cat, jag alltså, är utrustad med ett väderkorn av sällsynt slag.

Promenadskorna med nedgången klack har nyligen varit vid charkuteridisken i ett näraliggande varuhus. Där har det köpts korv till en sjuårig terrier. Förmodligen arbetar människan på sjukhus eftersom det finns spår av antiseptiska medel. Nästa par skor är mera att betrakta som idrottsredskap. Innehavaren har sprungit mycket och ofta. Av fotens utsöndringar att döma. Mycket salt tyder på hårt arbete, som i längre jogging. En katt har markerat att skornas människa tillhör den. En siames närmare bestämt. Med blå ögon. Jag har inte sett en sådan på år och dar. Eller känt doften. Jag trodde nästan att de bara fanns på film, Nu för tiden. Stövlarnas ägare rör sig i religiös…

Ringklocka och frukost

man har satt en ringklocka
på den bruna skänken

äsch, inte har man gjort så
vem skulle komma på
en sådan tokig idé

jag vässar mina klor
på möbelns dörrar
bakom vilket glas klirrar
och porslin klingar
ungefär som ringde man
på en ringklocka
det är frukostdags
hallå frukost
nu

Vem balanserar?

vem balanserar
i ett utkylt trapphus
på blanklacksmålade räcken
hala som glansis
smala som telefontrådar
där det egentligen
är omöjligt att stå still
eller vända sig
och gå tillbaka?

husets katt gör det
trots nyklippta klor
förlitande sig
på förmågan att överleva
och klara höga fall


Resa bort och ta sig hem

Som en burfågel reser jag. I en liten flyttbar lägenhet. Den är inte alldeles omodern. Där finns frottématta. Bekvämlighetsinrättning och ett blått tak. Visserligen bara ett gammalt lakan. Som har draperats över hundburen. Min lilla lägenhet är med andra ord ganska rymlig. Där kan man sträcka ut sig. Bädda skönt och ha det bra.

Men även om det är bekvämt att resa. Så avstår jag gärna. Det bullrar och hoppar. Det kränger och svajar. Så det där med att resa sig och sträcka på sig. Kan vara vanskligt. Lite vågat, rent av farligt. Gå på låda i 120 km i timmen är inte min dröm. Än mindre på krokiga vägar.

Resandet är överskattat. Man reser bara för att komma fram. Åtminstone om man sitter i bur. Och när man väl är framme. Är det sig ganska likt. Ungefär som hemma. Ibland lite större. Stort är trevligt. Några dagar. Sedan har man vant sig. Med det också. Är jag borta händer det att jag går ut. På trappen. Intresserat spanar jag ut över nejden. Drar in alla dofter. Inser att här tvingas man …