onsdag 18 februari 2015

Klantiga människor, smarta katter

Du finns inte, utropade människan häromdagen. Bara för att han inte kunnat upptäcka att skapelsens smidigaste varelse inte fanns omskriven. I Bibeln. Men då hade han inte läst de apokryfiska skrifterna. De gömda, svårförståeliga och fördolda böckerna. Sägs det.

I Jeremias brev finns katterna. Men det hela är så tröstlöst apokryfiskt och kryptiskt. Att man inte vet om vi katter sätter oss på människorna. Eller om vi får fladdermöss och annat otyg mellan öronen. Så just den passagen gömmer vi undan. Glömmer.

Min människa har inte riktigt klart för sig. Hur man använder härskartekniker. Jag kan. Jag säger inte till honom. Att han inte finns. Jag behandlar honom som luft. Om jag för tillfället råkat i delo. Med honom. Atmosfären språkar jag inte med. Inte heller talar jag rakt ut i tomma luften.  Men min älskansvärda människa säger åt mig att jag inte finns. Smart, eller hur! Och bekräftar genast att jag. Som inte finns. Är där. Eftersom han har något att säga mig. Just då. I det ögonblicket. På den platsen. Så talar han. Till mig.

Min människa skulle inte vara så stolt. Mallig. Skulle inte yvas så mycket. Om han hade läst skrifterna ordentligt. Är det något man vet. Är det att människorna ställer till det. Råkar få allt i olag. Gör bort sig. Äter äpplen. Så osmakligt att de blir utkörda ur en fantastisk park. Ska de åka på kryssning. Lämnar de vanligt hyggligt folk. Och en massa andra. Bara för att tjorva in. En hel djurpark. Även en massa stingsliga och bitska kräk. Föredrog de.

Vilse går de. Inte bara några timmar. Eller en halv dag. I en skog. Nej 40 år tar de på sig. För att irra runt. I en öken. Några katter hängde med. Smarta. Men de höll sig mest i kärrorna. När människorna drog och släpade. Om  natten festade de. Vildmarksmenyn gillades.

För stunden. Tänker jag inte öppna hans ögon. För denna skakande insikt. Han kanske skulle ta illa vid sig. Få sin tros grundvalar rubbade. Om jag sa som det var. Om människorna som visserligen finns. Men trillar i gropar. Slänger utsäde slarvigt. På stenhällar och grusvägar. Bland tistlar. Eller går på heldagsutflykter. Utan matsäck. Hur står det egentligen till? Undrar jag, Sixten, the cat.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...