onsdag 18 februari 2015

Att värma en stortå

På hallmattan ligger jag. Ofta och väntar. På min människa. Sådana är vi katter. Vakande, väntande, välkomnande. Igår natt kom han hem sent. Där låg jag utsträckt i min fulla längd. För att hälsa honom. Welcome! Här är ditt hem. Ditt ljuva hem. Vilket är ovanligt storsint. Av mig. Att behandla denna inneboende varelse så  tolerant. Och mänskligt. Han som den senaste tiden. Varit fånigt dum. Som påstått att jag inte finns. Men! Snubblar han på mig. Måste han inse faktum. Sixten, the cat, är. Verklig. Riktig.

Han hann knappt stänga dörren så sa han vänligt, hej Sixten! Ligger du här?! Jag blev så paff av denna omsvängning. Att jag först tänkte att han måste tala med någon annan. Har du väntat länge, fortsatte han.

Värst vad du är på gott humör, sa jag. Med min mjukaste kattröst. Jo,  men visst, medgav han. Jag har varit i gott sällskap. Ett sällskap från 1800-talet som ännu samlas. Frodas. Där fick jag höra ett föredrag om gikt och smärta. Professorn som föredrog sa att man inte längre finner något samband mellan gikt och vin. Inte heller är man smartare och mera framgångsrik för att man brukar få gikt. Möjligen kan en sådan tanke ha att göra med att man tvingas sitta still. Hålla sig lugn. Och försöker förströ sig med allehanda läsning av lärda böcker, För att förvirra smärtan. Jag kände liksom igen mig. Smärta, vin och lärdom. Det du! 

Men du har inte så värst mycket lärdom. Även om du snappat upp lite här. Lite där. Vad gäller gikt. Har du inte mycket att komma med. Inte för tillfället, invände jag. Möjligen lite i lillfingret. Och i vänster tå. Annars. Verkar du ha klarat dig bra. Ett tag. Jo, svarade min människa och fortsatte utan att dra andan, men trevligt var det med en kulturell violinist, med sång och tal och god måltid. Några spelte Mozart med klarinett, dragspel och trumpet. Du skulle varit med. Han tystnade liksom för att tänka, och fortsatte. Det var du förresten. Jag vet inte hur du lyckas med det. Men nog halkade du in i samtalet vid bordet där jag satt. Intresset var stort. För dig. Vilket fick mig att tänka om. Kan Sixten smyga sig in i snart sagt vilken konversation som helst, även om han inte är närvarande, så måste han ju finnas. Om du lever i våra tankar och minnen. I samtal och reflektion. Så finns du ju! Gratulerar å det hjärtligaste. Sa människan.

Jag log en smula. Över denna kovändning. Alla vet att kor inte har så lätt för att backa. Än mindre vända sig. Eftersom de plägar stå trångt. Människan har varit trångsynt. En tid. Men nu har det vänt. Triumferande. Inom mig. Sjöng jag med spinnarrösten: Jag finns! Hurra, människan medger att jag finns! På riktigt! Ikväll ska jag värma hans stortå. Med min närvaro. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...