Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från februari, 2015

Maten ska höras

Tulpaner gnisslar
när man tuggar på dem
blåbärsriset knastrar läckert
men inget går upp emot torrfodret
som krasar som stenhårt
knäckebröd

kattmaten i vas eller skål
ska inte tysta mun
den gör sig bäst
när den låter


Lysande varningsmärken

Glad huskatt rullar på hallmattan
oemotståndlig och inbjudande
kan man tro

om en två meter lång jätte
hotfullt tornar upp sig
burrar upp sig
över den välkomnande rullaren
och ska börja smeka och klappa
urskillningslöst
är det utmanande
och förolämpande
lika klokt som att stoppa sin hand
i en skönt brinnande brasa

på skinnet lyser varningsmärkena
efter tänder och klor
länge
tills det är dags igen

Ska du ha katt?

Människor är besvärliga varelser. De är ofta klumpiga. De står i vägen. De är bryska och okänsliga. De går rakt på mig. Som om de inte visste. Inte brydde sig om att jag finns här.

Du stöter till mig när du stiger ur sängen
du klämmer min svans när du sätter dig
du knuffar ner mig från diskbänken
och du tvingar bort mig
från morgontidningen
frukostbordet
snittblommorna i fina vasen
finsoffan i vardagsrummet

till råga på allt envisas du med att
gå fram där jag redan står
snubblar på mig
trampar på mig
ramlar över mig
- är det verkligen en katt du ska ha?
Vore inte en hund i plysch bättre
tryggare och säkrare
för mig!

Sova vid fötterna

Natten har varit lång. Det måste den ha varit. Eftersom jag är så utvilad. Jag har legat nere vid människans fötter. Några gånger har jag fått lappa till honom med tassen. Han sparkar med fötterna. Ungefär som jag. När han drömmer.

Men mestadels fick jag sova. Klockan tre gick människan upp. Lommade ut i köket och tog en tablett. Mot huvudvärk. Som tur var hörde jag. Hur han fyllde på min matskål. Så då behövde jag inte gå upp. För att se efter. Om det verkligen fanns mat. Tryggt somnade jag om.

Jag känner mig som en flicka människan brukar berätta om. Hon var bara tre år. Och var med på en kvällsmässa. Som tur var hade hon en kudde med sig. Under den inledande korta utläggningen tog hon sin kudde, Gick fram till min människa. La kudden på hans fötter. Och somnade. Där stod han.

Slängde de psalmböcker på dig?

Telefonen ringde. Människan svarade. Han hälsade och sedan blev han tyst. Länge. Längre än han brukar. Så länge att jag tänkte att han nog somnat. Med luren i hand. Kanske är det därför det heter att man tar sig en liten lur?

Till sist sa han ändå något. Jo, det kan jag väl. Jag kommer. När han  lagt på luren frågade jag, Sixten, the cat, min människa: Vad handlade det där om?

Ernst är sjuk, sa människan. Han skulle hålla ett föredrag och nu ersätter jag honom. Om ett par timmar. Jag får nog prata om något jag känner till.

Jaha, och vad skulle det vara, frågade jag mera näsvist än det var menat. Om dig, sa han direkt. De vill höra om Dig. Jesus vet de att jag brukar tala om så det tyckte de jag kunde vänta med tills jag stod i predikstolen. Någon gång. Men nu ville de ha något annat, lite extra roligt. Trevligt. Så de ville veta allt om dig.

Om jag är så intressant, varför frågar de inte mig, sa jag. Du tar ju bara upp det som framställer dig i bra dager. Det finns väl ingen som är mera…

Att värma en stortå

På hallmattan ligger jag. Ofta och väntar. På min människa. Sådana är vi katter. Vakande, väntande, välkomnande. Igår natt kom han hem sent. Där låg jag utsträckt i min fulla längd. För att hälsa honom. Welcome!Här är ditt hem. Ditt ljuva hem. Vilket är ovanligt storsint. Av mig. Att behandla denna inneboende varelse så  tolerant. Och mänskligt. Han som den senaste tiden. Varit fånigt dum. Som påstått att jag inte finns. Men! Snubblar han på mig. Måste han inse faktum. Sixten, the cat, är. Verklig. Riktig.

Han hann knappt stänga dörren så sa han vänligt, hej Sixten! Ligger du här?! Jag blev så paff av denna omsvängning. Att jag först tänkte att han måste tala med någon annan. Har du väntat länge, fortsatte han.

Värst vad du är på gott humör, sa jag. Med min mjukaste kattröst. Jo,  men visst, medgav han. Jag har varit i gott sällskap. Ett sällskap från 1800-talet som ännu samlas. Frodas. Där fick jag höra ett föredrag om gikt och smärta. Professorn som föredrog sa att man inte längre fi…

Klantiga människor, smarta katter

Du finns inte, utropade människan häromdagen. Bara för att han inte kunnat upptäcka att skapelsens smidigaste varelse inte fanns omskriven. I Bibeln. Men då hade han inte läst de apokryfiska skrifterna. De gömda, svårförståeliga och fördolda böckerna. Sägs det.

I Jeremias brev finns katterna. Men det hela är så tröstlöst apokryfiskt och kryptiskt. Att man inte vet om vi katter sätter oss på människorna. Eller om vi får fladdermöss och annat otyg mellan öronen. Så just den passagen gömmer vi undan. Glömmer.

Min människa har inte riktigt klart för sig. Hur man använder härskartekniker. Jag kan. Jag säger inte till honom. Att han inte finns. Jag behandlar honom som luft. Om jag för tillfället råkat i delo. Med honom. Atmosfären språkar jag inte med. Inte heller talar jag rakt ut i tomma luften.  Men min älskansvärda människa säger åt mig att jag inte finns. Smart, eller hur! Och bekräftar genast att jag. Som inte finns. Är där. Eftersom han har något att säga mig. Just då. I det ögonblic…

Jag finns. Finns du?

Du finns inte, sa människan till mig en dag när han hade blivit arg. På mig. Ofattbart att det alls kunde hända. Men människans humör kan en katt knappast begripa. Fullt ut. Det ter sig svårförståeligt. Obegripligt.

Du finns inte, ropade människan en gång till. I alla fall inte i Bibeln. Så du ska inte försöka vara skapelsens krona. Herre på täppan. Här i vårt hem. Det får vara slut på krafsandet och kloandet. Jag tyar icke mer! Du finns inte omskriven! Då får du tagga ner. Bli mera vanlig. Så vanlig att man kan förstå varför ni kunde hamna under den bibliska radarn.

Jag protesterade livligt. Vi katter finns med från begynnelsen. Vi katter tillhör de vilda djuren. Vi ingick i det stora myllret. Av djur. Innan vi slog oss samman med människor och blev mindre vilda. Halvtama. Människor ska härska över oss, står det visst. Vilket betyder att Ni ska se till att det finns tillräckligt med vatten i skålarna och bra mat.

Förresten så står det om att blinda kan falla i gropen om de leder varand…

Ett utskällt och...

Igår gömdes jag undan. Min människa passade på när jag snusade som bäst under sängens överkast. Han smög in mat och vatten i sovrummet. Och släpade dit min låda. Ifall jag skulle bli hungrig eller nödig.

Vadan detta? En hund kom på besök. En för mig obekant varelse. Som genast ställde sig utanför sovrumsdörren och skällde. Han vill in. För att försöka tugga på mig? Eller hälsa. Man vet inte så noga. men hans skall var högljudda. Så det värkte i mina stackars kattöron.

Besöket avlöpte utan några incidenter. Jag rev inget hundskinn i strimlor och jag slapp sönderbiten svans. När ordningen återställts blev det en afton framför televisionen. Då kallar människan mig för och. Du är ett fint litet och! Jag lägger mig nämligen mellan människorna och spjärnar med baktassen mot den ena och en utsträckt framtass på den andra. Tasspåläggning. Jag är och:et som förenar och binder samman. Jag skäller inte heller. Suckar bara förnöjt i soffvärmen. Drömmer om sommarens alla rabbissar och kaniner. Om …

De vet mer om dig, sa människan

Min människa har varit på konferens. Han hälsade till mig från flera av deltagarna. De vet mer om dig än om mig, sa människan. Jaha, sa jag, och...?

Är inte det ganska naturligt, Fotrtsatte jag. Mina små tankestycken orkar de läsa. Dina långa tirader om organisation och kyrkopolitik tröttar. Jag är uppiggande. Positiv. Du är katakombisk. Nattvsart pessimistisk. Och så du argumenterar! I all oändlighet. Det tar aldrig slut. Du nöjer dig inte. Du ska ha rätt!

Min modell är mera populär. När jag fått sagt det jag har på hjärtat. Går jag undan. Knyter mig. Nystar ihop mig i en fåtölj. Det skulle du pröva. Då kanske du skrev mera läsvärt. Och glatt! Sa jag. Och hoppade ner i en gotländsk korg där jag bäddat med den mjukaste av filtar. Där ligger jag nu. Och suckar. Av välbehag.

Med klorna i mörka moln

Som ett segel bredde Nerikes Allehanda ut sig. Över mig. Där jag låg på den mjuka stolsdynan. Avslappnad. Relaxad. Mjuk i kropp och sinne. Men när nyheterna la sig som ett moln över mitt huvud. Så där som de kan göra. Varje dag. När det bara är eländes elände. Förfäran och hemskhet. Då mörknar även mitt sinne.

Snabbare än blixten. An ljuset. Satte jag klorna i Allehandas förstsida. Jag genomborrade bilden. Naglade fast deprimerande nyheter. Nu fick det vara nog. Någon uppbygglig rapport. Kunde jag väl få. Mig till livs. Uppmuntran. En bra start på dagen. Ett fniss eller ett gapskratt. istället för moln. Mörka och skrämmande. Där gick min gräns. Pang, så satt klorna i tidningen. Så strimlas ondska. Så motarbetas katastrof. För stunden.

Just idag. Har tyngden av brott, krig och hunger. Gjort sitt. Snart skingrades tidningssidorna. Molnen försvann. Solen kom. Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne. Ska det vara svårt att skriva? Eller trycka? På förstasidan?