lördag 31 januari 2015

Tryggare kan ingen vara

Skrivlusten går i vågor. Under en period har jag, Sixten, the cat, varit upptagen med annat. Egenvård är sådant jag ägnat mig åt. Varje levande varelse måste skaffa sig lite egen tid. Jag behöver sällan vara bara jag. Min tid kan infalla trots att jag finns i rum. Där människorna också är.

Kvalitetstid för mig är att i lugn och ro kunna putsa pälsen. Bara att få slicka tassar och tvätta ansikte och öron, ben och svans är bästa stunden på dagen. Då glömmer jag tangentbord. Då försvinner tankar på annat. Allt som finna är nu.

Min människa tycks mera se sådant som ett tvång. Ett moment som ska klaras av på kortast möjliga tid. han blaskar vatten i ansiktet och tvättar sig snabbt. Han fryser och ryser av vattnet och känner obehag. Först när han är klar tycks han gilla att ha blivit ren och proper. Vägen dit gillar han inte. Möjligen om han duschar varmt så man tror vi har fått en bastu installerad. Då väller vattenånga in över rummen. Speglar och fönster immar igen.

Själv är jag inte frusen av mig. Och jag njuter av processen. Att göra mig ren och fin. När jag gnider mig i ansiktet över ögon och nos. Är det som om min egen kattmamma var här. Jag blir som barn på nytt. Känner värmen. Omsorgen. Affektionen. Då är jag trygg. Gnolar på en sång. Tryggare kan ingen vara...

fredag 23 januari 2015

Vilken härlig dag.

Ny dag. Nya utmaningar. Ny möjlighet. Fylld av förväntan. Goda förhoppningar. Saker att göra. Hålla på med. Ägna sig åt. Tunga saker. En chans! Till vila och sömn. Till trevliga måltider. SM-skidtävlingar från Ånnaboda. Vilken härlig dag det ska bli. Bra, eller hur!

torsdag 22 januari 2015

Kladd på mattan

Må illa. Det är illa. Olustigt. Tungt. Vaknade tidigt denna morgon. Inklämd mellan min människas högerarm och hans bröstkorg. Där var det varmt. Men något var fel. Som ett ylande från avgrunden slapp illamåendet ut. Människan vaknade. Ropade. Yrvaket. Högt. Vad är det? Ska du spy? Som tur var hann jag ner på den handknutna mattan. Innan det slapp loss. Det som skulle upp. Väck. Ur den illamående kroppen min.

Nu blir det lite äckligt. Men. Ska man kräkas. Sker det bäst på vackra ting. Kladdigt och läbbigt. Tycker även jag. Sixten, the cat. Men en fin matta. Kan behövas. Vid sådana otrevliga tillfällen. Incidenter. Olyckshändelser. För att försköna det jobbiga. När jag fått ur mig det som behövde släppas loss. Blev jag som en ny katt. Befriad. Glad. Hungrig.

Men min människa låg på knä. Som i bön. Fromt. Ivrigt mumlande sådant som inte alls passar. I böner. Ett språk som hämtat från mörka bakgator och förtvivlad ilska. Nog osade det om. Hans språk. Halv fem om morgonen. Gnuggade han den orientaliska mattan. Det kräver viss fromhet. I alla fall. Tänker jag.                    

onsdag 21 januari 2015

Flockens ledare och chef

Katter är enstöringar. Inga gruppdjur. De lever vid sidan om varandra. Inte i flock. Hävdas det. Bestämt. Ändå är det få djur som av sig själva kan samsas. I stora mängder. Besök några bondgårdar på landet. Vi är många. Fler.

Men denna förmåga att leva nära. Leder ibland fel. Helt galet fel. Som när någon ensam människa skaffar sig 21 katter. I en etta. En lägenhet med ett rum. Då är det synd om oss. Det blir snabbt outhärdligt. Vi gör ifrån oss. Som allt levande. Och tvingas vi leva ostädat och läbbigt. Gör vi det. Ändå kan vi hålla sams. Leva ytterst nära. Så nära att det blir en flock av oss. Vi beter oss bara lite annorlunda. Mot andra flockdjur. Som om vi vore en och en och en... och inte många tillsammans.

I min flock finns det två andra. Att de råkar vara människor. Får de ta ansvar för. Mig stör det inte. Vill de vara sådana. Får de. Jag är nämligen mycket för. Frihet. Det kan vara oklart vem som leder. Även sådant klarar vi av. Vi låter nämligen andra tro. Alldeles fritt. Att de bestämmer. Chefar. Leder. När det i själva verket är jag som styr. Med små medel. Jag låter mig pysslas om. Bli upplyft. Vara sällskap. Dessutom finns fler styrmedel. Som vänlighet, Närhet. Följsamhet. Kroppsvärme. Kelighet. Det skulle även människor. Försöka sig på.

Av detta. Kunde jag göra en handbok. I ledarskap. Kattens råd: Leda genom följsamhet. Mest varmt och mjukt. Men med vassa klor. När det behövs. För att hålla ordning.

Under tiden får de andra. I familjen. Tro. Som de vill. Jag kan till och med låta dem styra. En dag eller två. När det passar. Ganska prestigelöst. Utövar jag mitt ledarskap. I flocken.



tisdag 13 januari 2015

Nytt rum - nya tankar

Bytte rum idag. Bestämde mig. Tvärt. Bums. Att ta en gammal träsoffa i besittning. Med ett vackert tyg från Jobstryck. På dynan. Fläderblom. I blått, grönt och vitt. Tänkte alldeles nya tankar. Vilket var uppfriskande. För mig. Som tänkt de flesta förut. Det behövs inte mycket mer. Än en ny miljö. Så ändras tankebanorna.

Tänkte mer ekologiskt. Biologiskt. Klimatiskt. Tänkte att även jag hör samman med hela skapelsen, Alltet. Precis hela klabbet. Inte dumt. Men jag vill inte bidra till utsläppen. Så jag höll andan en stund. Till ingen nytta. Blev bara andfådd. Flämtade desto mera. Bäst att stillsamt ägna sig åt meditation. För inre frid. Andas in. Långsamt. Andas ut. Långsamt andhämtning. Ger  mig själsro här på soffan. Vem behöver mindfulness? När man bara kan ligga här. Vara. I fred. Låta tankarna komma och gå. Som fiskar i ett akvarium. Som sakta simmar fram och tillbaka. Vilket jag inte borde tänkt på. Genast vaknade jaktinstinkten.

För att bryta tankebanorna. La jag mig på rygg. Och såg efter. Under ögonlocken. Om något stod skrivet där. Innan jag seglade bort. Tyckte jag det stod någonting. Kan det ha varit...sov...gott...

söndag 11 januari 2015

En katt i hatt

En mössa borde göra susen. För den som vill ha ett karaktärsdrag. En deckarhatt som en hårdkokt privatdetektiv. Med brättet neddragen i pannan. Ty även katter har pannor.

En basker kunde också gå an. En svart. Käckt på sned. Inte så snett. Bara lite. Så jag får fram mitt konstnärliga drag. Mitt skaparjag. Men börjar någon larva sig. Och kallar baskern för kapsyl. Får det nog vara.

Toppluva blir hurtfriskt. Lite juligt. Nissigt. Men käckt. Det kan jag vara. Trevlig och käck. En stund. Innan jag tappar masken. Och blir mitt gamla vanliga ironiska och cyniska kattskrälle. En cylinderhatt vore kanske det stiligaste. Högtidligt värre. Flott. Min päls kan misstas för en frack. Så nog skulle det vara stiligt. Moderiktigt. Men kanske alltför mycket högtid och fest. Nu ska jag ut och rulla hatt, kunde jag säga. Men det blir inte så ofta. Nej...

Plommonstop får det bli. En gång i tiden en arbetarnas hatt. Sedan blev den snobbarnas huvudbonad. Snygg kulle. Böljar som ett plommon. Tillräckligt vacker för att behöva återerövras. Passar bra med käpp. En katt i hatt! Häpp, med käpp!

tisdag 6 januari 2015

Superhjälte med dräkt

Stålmannen har en egen dräkt. Så har de flesta superhjältar det. Hur de framställs vet jag inte. Finns det skräddare som klarar av att sömma med trikåer som motstår värmen vid inträde i atmosfären? Som kan skapa strömlinjeformade kroppsnära pyjamasar för superhjältar? I så fall ska jag skriva till dessa hantverkare. En egen dräkt vore något att stoltsera med. mer än en ögonbindel. katter som jag behöver inte utrustas med ännu en svart mask. Den har naturen redan försett mig med.

Jag tänker mig en åtsittande grönskimrande dräkt. Med fartränder. Så att jag ser yut som en levande lian. En vinranka på språng. Så jag ska beställa en superdräkt som bygger upp axelparti och förstorar min kroppshydda ytterligare. Inte för att det behövs. Men för att jag vill. Se ännu mäktigare ut.

Fast å andra sidan. Tänk om jag mest blir lik en ärtskida. På glid. En omogen banan? En grön liten korv? Här krävs mera tanke. Jag rullar ihop mig. I meditationsställning. Som en liten falu-ring. Instoppad i min favoritkartong.

Brist på attribut

Paddington, den marmeladsmörgåsätande björnen från mörkaste Peru. Har blivit film. Han med hatten. Som alltid råkade illa ut. Sina goda föresatser och sitt vänliga hjärta till trots. Min människa högläser för mig om alla slags björnar. Nalle Puh och Nalle Lufs är andra bekantskaper. Som han underhåller mig med.

Det förnöjer storligen. Själv har jag ingen hatt och ingen honungsburk. Jag är utan attribut. Vilket fått mig. Att känna mig fattig. Har därför inlett en granskning. Av olika slags tillbehör. Accessoarer. Som jag kunde ha. Sjumilastövlarna är redan utslitna. Pilbågen får Robin Hood nog behålla. Liksom hatten med fjäder i. En Sherwoodskog kan jag inte heller släpa omkring med. Eller i.

Snören verkar för enkelt. Det blir naturligtvis trassligt. Kan bli komiskt. När man binder fast sig själv. Vid en klätterställning. Av bara farten. Men krångligt. Eftersom trådhärvor. Är det värsta jag vet. Har stor erfarenhet av sådant. Härhemma ligger det nämligen stickningar. Högt och lågt. Med garnnystan att brotta ner. Och trådar att fastna i. Har mer än en gång blivit liggande. I väntan. På upplösningen. Av trasselsudden. Farliga saker. Med stickor därtill. Jag för min del. Vill inte gärna ha en sticka. I tassen. Eller så.

Pelle Svanslös grej. Var ingen sak. Var istället. Det han saknade. Bristen blev hans tillgång. Den upphörda svansen. Frånvarande. Borta. Blev det som utmärkte honom. Som lyfte fram honom. Den utmärkte.

Nej, detta blir krångligt. Får fundera några vändor till. En rosett vill jag inte ha. Det passade inte Pelle. Inte mig heller. Möjligen som villebråd. Att nedlägga en rosett. Efter djräv och modig strid. Är inte så pjåkigt. Men, nej, för dagen kommer jag inte på något.

Det är helt förfärligt! Tänk om jag blev utnämnd. Till Sixten, han som inte kom på något. Det låter inte bra. Inte alls. Icke. Så i kommande dagar och inlägg. Ska jag nog. Komma på något!

Surr runt kaffeborden

Om några veckor ska kapellmästarna samlas. Det låter det. Som om en hoper orkesterledare. Strålar samman. Men icke. Människan har ett sommar...