torsdag 24 december 2015

God Jul på riktigt


Det blev lite snopet. Med min julhälsning. Här trodde mina vänner att det skulle stå något fint. Roligt. Vittert. Inspirerat. Så stod det bara God Jul önskar Sixten. Nu får det bli med bild. Som jag hittat. I en av min människas många vykortspärmar. Han är samlare. Vilket plågar mig. Medmänniskan. Ibland till och med gäster. Som i timmar tvingas bläddra. Bland vykort över små gränder. I Visbys mest undangömda hörn. Det är inte där de bläddrar. Men vykorten visar gränder. Hur kul är det?

Vid jul blir människor annorlunda. Katter ej. Vi behåller vår vanliga karaktär. Högresta hållning. Men min människa blir sentimental. Hjärtnupen. Tillbakablickande. Så han blev eld och lågor. När jag släpade fram kortet ovan. Det skrevs till hans mamma. Medan hon ännu var barn. Boende på Kryddgränd 3 i Visby. Det sändes från Stockholm den 3/10 1921. Människan läser högt: Kära lilla Inga Greta. Vi äro nu här och ha det mycket trefligt. Om onsdag morgon resa vi till Malmö. Hälsa mamma och pappa samt de andra i gården. Igår var vi på Skansen. Många hjärtliga hälsningar från Tant Hildur och Valborg. Det du, Sixten, säger han. Ja du, svarar jag. Vad ska man annars säga?

Kortet berättar väl. Att vi katter gärna vill ha gensvar. Även om vi kan slösa omtanke. Och närhet på vem som helst. När det passar oss. Så föredrar många av oss. Ömsesidighet. God relation. Fred mellan djur och människa. Dessutom bor inne i mig, Sixten, the cat. En fluffig liten lekfull kattunge. Hur mycket jägare och tiger jag än är. På utsidan. Grrrr! Mjau!

Så med tillönskan om ett ömsesidighetens och barnaskapets jul. Hålsar jag. Jamar och står i. Ty julen är här. God Jul! Än en gång...

onsdag 23 december 2015



GOD JUL !

önskar Sixten

Jul

Katten trippar lätt på tass
iklädd julens vackra stass
morrhår vita, luva röd
smakar sen på bordets gröt
gapar stort och tar så pass
det ska finnas rum för glass...






måndag 21 december 2015

Gäspar när jag hälsar

Min människa brukar uppskatta att jag hälsar honom välkommen hem. Ceremonin äger rum på hallmattan. På en skär matta. Med 10 mm lugg. Lägger jag mig raklång. Utsträckt. Och rullar från sida till sida. Och tillbaka igen. Sedan gäspar jag stort. Ser på honom. Och rullar fram och tillbaka. Några gånger till.

Han försöker låta bli att klappa mig. Eftersom då måste han huka sig. Ner över mig. Nästan hotande. I sin kärvänlighet. Jag får lätt nog. Om han klappar mig. Och då vill jag bara rivas. Min vänliga inställning. Till trots.

Människan frågar mig då. Uppenbarligen nyfiken. Varför gäspar du så, Sixten? På denna fråga finns inget svar. Inte om man ska tro upplysningar på nätet. Där man hävdar att man behöver höja syrehalten. I hjärnan. Eller annorstädes.

Min människa säger att han lätt gäspar. När han ber. Eftersom bön är så förknippat. Med sänggåendet. Fader vår...gääsp. Inte konstigt. om han sina första tio år alltid bad sig till sömns. Själv mediterar jag mig till ro. Fort går det. Längden på behövd meditation. Står i proportion till storlek. På kroppen. Tror jag. Som är smidig och elegant.

Jag gäspar för att visa. Att trots mina sylvassa tänder är jag en fredlig varelse. En rullande katt. Människan fattar inte vinken. Att han också ska gäspa. Det sägs att närmare hälften av alla som ser någon gäspa. Också får en reflex. Inte en sådan där självlysande. Utan en som gör också dem till gäspare. Ett slags stretching. För hakparti och mun. Gääässp!

Borde prövas. I stora sällskap ska jag gäspa lite oftare. Då får vi se. Om någon mer vill hänga på. Nu när jag skriver detta. Får jag en oerhörd lust. Att gäspa. Stort. Och en gång till. Visst är det märkligt?

söndag 20 december 2015

Blir trött av bara farten

Människan berättar ofta hur bråttom han haft. Hals över huvud (?) har han fått ge sig av. Som ett Jehu har han farit fram. Han brukar säga att han då fick lägga benen på ryggen! Att det skulle hjälpa. Är svårt att förstå. För mig som har fyra ben. Starka och spänstiga. Dem lägger jag inte på ryggen. Utan jag låter dem arbeta. Som trumpinnar. När jag pinnar iväg.

Men frågar jag. Då försöker han förklara. Att han sprang så fort. Att det nog såg ut. Som om. Han hade benen på ryggen. Vilket jag betvivlar. Är det någon som springer. Är det jag. Kulan Sixten. Far runt. Som skjuten ur en kanon.

Blir trött. Bara av att tänka. På full fart. På hur man rusar. Iväg. Slutar därför nu. För att vila en stund. Kanske sova som en stock.

fredag 18 december 2015

Brev till pensionärer

Min människa är knepig. Dessutom lat. Han ska hålla tal vid en pensionärsfest. Därför har han bett mig. Skriva ett brev. Som han kan läsa upp. På festen. Snäll som jag är. Fylld av medlidande. Har jag gått med på. Att skriva.

Kära pensionärer.
Vad ska jag kalla er? Seniorer? Åldringar? Gamlingar? Eller årsrika? Entusiaster? Nix. Min människa säger att någonstans inom varje äldre person han träffat sitter det en yngre. Efter ett tag kikar ungdomen fram, trots att skalet och fodralet kan vara slitet och ärrat.

Så är det med oss katter också. När vi blir något till åren uppför vi oss en aning värdigare. Moget på något sätt. Rör oss lite försiktigare. Hoppar mera eftertänksamt. Då har vi lugnat ner oss en smula. Det händer. att vi glömmer. Vart vi var på väg. Och får då börja om från början. Gå tillbaka till den plats där tanken, Den vi inte kommer ihåg, Föddes.

Men skenet bedrar. Rätt var det är. Rusar vi runt och jagar möss. River hål i soffor. Med våra vackra klor. Gömmer oss i badkar. Leker lekar. Sliter i gardiner. Rullar runt på golvet. Trots att det värker i tassar och ben.

Människan säger att jag är en gammal skruttkatt. Ska han säga. Som måste leta igenom lägenheten flera gånger. När han ska gå ut. Var är nycklarna. Så går han. Kommer tillbaka för att se. Om spisen är avstängd. Letar efter mobiltelefonen. Går igen. Kommer tillbaka eftersom cykelnyckeln ligger kvar. När han varit borta ett par timmar ringer han till medmänniskan. Hörru du. Har du sett min almanacka? Jag vet inte vad jag ska göra i eftermiddag. Kan du kolla...

Han ska inte klaga. På att jag är mer än tio år gammal. Ja men, det motsvarar ju bara 70 år eller så. Om man jämför. Men jag är inte äldre än jag känner mig. Och känner mig det gör jag ju. Yngre. Ung. Oftast vital. Ibland lite trött.

Eftersom det är jag som skriver kan jag ju hitta på vad jag vill. Människan får stå där och läsa. Vilket han lovade göra. Bara jag skrev. Så kära festgäster. Vilka av er har en ung människa därinne? Upp med en tass! Det var väl det jag visste!

Hur många känner sig som tonåringar? Hur många är i tjugo till tjugofemårs åldern? Hur många är något lite mer än så? Jag hoppas ju att det ska lysa igenom ibland. Att vi fortfarande är unga. Därinne. Smarta. Visa. Erfarna!

onsdag 16 december 2015

Leverpastejen flydde sin kos

leverpastej spetsas med fördel
på en av de vassaste klorna
en halv skiva att jonglera med
den ska jagas på flykt

nu har leverpastejen gömt sig
jag nosar och snusar
känner doften så nära
snurrar runt för att se
om det hjälper att få fatt
den listigaste av leverpastejskivor
som omsorgsfullt tog sig utom räckhåll

den smet sin väg, tog skydd
under kökets spis

måndag 14 december 2015

Jama med

Jag är en katt klädd i kravatt
en eleganter högan hatt
och prydd med pälsen varm så att
jag klarar frostig vinternatt

Jag smyger ljudlöst ut en kväll
och blickar upp mot himlens päll
där syns en stjärna klar och ljus
den skiner varmt på sten och grus

Nu blir det snart så himla kul
man jublar högt ty det är jul
då även oxar kor och får
med katter kring en krubba står

Då gör min klädsel ingenting
ty alla samlas runt omkring
rik, fattig, kort och jättelång
kan jama med i julens sång...


tisdag 8 december 2015

Sovställningar.

Sovställningar är min specialitet. Eftersom jag har så många småben i kroppen. Kan jag vika mig. Nästan hur som helst. Runt hörn som en vinkelhake. Bli en boll. En utsträckt limpa. Se ut som en ryggsimmare.

Denna natt har jag sovit djupt. Först bredvid en människa. Med svansen under hennes näsa. Som en lösmustasch. Sedan la jag mig vid min människas fötter. På tvärs. Först på mage. Sedan på sida. Därefter på rygg. Till sist hamnade jag som en disktrasa, vriden.

Efter en kort promenad. Genom rummen. La jag mig på människans ben. Vilket var knöligt. Men varmt. Men jag fogar mig. Efter människor som vrider sig. Och vänder på sig. Hit och dit. Som sparkar med benen i sömnen. Jag nöjer mig. Med att kicka tillbaka. Först ganska hårt. Sedan som vore jag en stålfjäder. Med vassa delar.

Men sovställningar kan vara mera. Min klätterställning blir ofta en mjuk sovplats. Där jag oftast håller ställningarna. Trots att jag sover. Men det har hänt. Att jag vänder på mig. Så intensivt sovande. Att jag trillar ner.

lördag 5 december 2015

Att samtala är en svår konst

Sixten, var är du? Människan ropar och står i. Nu vill han något igen. Jag kommer inte alltid bara för att han ropar. Han kan bli bortskämd då. Tro att han är viktig. Den som bestämmer. Om det ska vi bli två. Därför dyker jag bara upp. På uppmaningar. Som kan ge utdelning. Klappar och närhet går bra. Ännu hellre en extra godbit. Skinka. Korv. Leverpastej, Räkor. Jag kan icke räkna dem alla. Dessa godbitar. För vilka jag kan tänka mig resa mig upp från min viloplats.

Nu är jag här. Vad vill du?
Jag var på konsert i går. Kalastider. Två timmars läcker körsång, sa han.
Jaha, sa jag artigt. Och tänkte på räkor och leverpastej.
Två damer frågade efter dig. De undrade hur du mådde. Har du det bra?
Jaha, svarade jag.
Har du det, undrade människan.
Varför frågar du?
Om jag träffar dem igen måste jag ju säga som det är.
Jag tänkte en stund och sa sedan: OK.
Vadå ok?, sa människan
Jag är ok och har det ok. Sedan får Björn Ranelid tycka vad han vill. Om mitt språk. Vad katten han nu har med det att göra.

Jag tänkte att samtal är en svår konst. Sedan. Tittade jag uppfordrande på min  människa. Som förstod blicken. Och gav mig några små minimala kattgodisar. Knappast värt besväret, tänkte jag. Gick och la mig igen.

måndag 30 november 2015

Dags att gå i ide

Jag tror att jag skall gå i ide. Vilken idé! Gå i ide för att slippa levande ljus. Högt och lågt. Det brinner på borden. I den öppna spisen brinner ljuslyktor. I fönstren adventsstakar. Med det man kallar levande ljus.

Snart kan jag inte vända mig om utan risk. För att få eld i baken. Eller glödande svans. Något jag klarar mig utan. Jag är en lysande kisse. Alldeles av mig själv. Behöver inga eldslågor. Men en sak har jag gjort. Prövat. Försökt. Springa så fort att tassarna tar eld.

Det halp inte. Mina klor rispar bara parkettgolven. Varm blir jag förstås. Av att bromsa. Och slira. En katternas burn out. Som heter duga.

På grund. Av allt detta. Tänker jag. Intensivt. Upplyst. Inspirerat Att ett ide vore idealt!

torsdag 26 november 2015

När skuggorna blir längre


Vad tar man sig till? När dagarnas skuggor blir längre? När oknytt lurar i mörka hörn. Och något okänt väntar bakom soffor och dörrposter. När det ömsom är alldeles tyst. Så en viskning får luften att darra. Eller världen larmar. Så fönsterrutor skallrar.

Vad tar man sig till? Tar ett hoppsasteg. Hoppsansa. Ett glatt litet skutt. Så mörkret flyr. Det blir ljust. Glatt. Lustigt. Som av en bön man tänt.

Det tar man sig till. Ty, då kan man lugnt gå till vila!

söndag 22 november 2015

Hunden öppnade dörren

En hund kom på besök. En livlig hund. Han skällde när någon gick förbi. I trapphuset. Men ändå. Var han ovanligt lugn. Trevlig. Enda bekymret var att han kände av mig. Jag var satt i skyddsrum. Sovrummet blev utrustat med matskål och vatten. Jag fick till och med min låda inburen. Därinne var det lugnt och skönt.

Ibland hördes tunga andetag, sniffande och vädrande, utanför dörren. Men jag hade lagt mig till ro. Det fick pustas och blåsas hur som helst. Jag tog det lugnt.

När kvällen blivit sen. Fick hunden nog. Han hoppade upp på dörrvredet. Och öppnade dörren. I ett vips var han inne i skyddsrummet. Människorna hörde oväsendet. När dörren flög upp. Så de flög också upp. Ur stolar och fåtöljer. Kom springande.

Men inte var det så farligt. Jag låg och sov. Min matskål stod precis innanför dörren. Den lockade tydligen mer. Än ståtliga jag, Sixten, the cat. Vilket var tur. För hunden. Mina klor rår han inte på. Men det behövde han inte heller. Hungern. Räddade honom. Från råkurr. En alldeles vanlig lördag.

Men tänker jag efter. Hade det nog inte blivit så mycket. Bråk. Vi är nämligen vänner. Nästan.

tisdag 17 november 2015

Orolig eller lugn

Utanför våra fönster bullrar maskiner. Grävmaskiner och andra apparater surrar och brummar. Det har hållit på ett tag. I början blev jag orolig. Rädd. Gömde mig. Men eftersom. Det bara håller på. Ville jag veta mer. Man kan inte låta rädslan vinna. Då skulle jag alltid ligga längst inne i en mörk garderob.

Nu iakttar jag skådespelet. Hur man skär sönder trottoaren. Gräver djupt. Lägger ner rör. Fyller med cementblandat grus. Allt för att leda. Vatten. Sådant som kommer från ovan. Huset dräneras. Så att källarna förblir torra.

Jag begriper inte. Hur de får sådana små grävskopor. Nästan som på lekplatser. Jag besökt. I ett tidigare liv. I Askersund. Men här är maskinerna riktiga. Och små.

När det dånar som värst. Ser jag på människan. Noga betraktar jag honom. Jag läser hans ansikte. Hans kropp. Som en bok. Ett helt uppslagsverk. Är han orolig? Rädd? Bekymrad? Nej, Lugn som en filbunke. Och den ligger still i dagar i väntan på att bli genomsyrad. Så lugn är den.Så trygg är min människa. Därför är också jag. Alldeles lugn!

måndag 16 november 2015

Kan detta ske idag

Om människan inte skriver en sång dagarna efter Paris, så gör jag det. Jag har i TV-soffan följt dramat i Paris. Vi har knappast förstått vad vi sett eller kunnat fatta att någon vill andra så monstruöst illa. Allt levande förfäras över naket och urskillningslöst våld. Ett våld som nu syftar till att vända människor mot varandra och ställa tro mot tro.

Är det på riktigt, har det hänt
kan detta ske i dag
att hat och ondska livet vänt
till död och nederlag

Ett naket våld, helt utan nåd
som allt vill riva ner
och krossa vill var hoppets tråd
förfärade vi ser

Vårt motstånd är vår öppenhet
vår tro på mänskors rätt
med fria val och jämlikhet
humanitet och vett!




torsdag 12 november 2015

Tankad och välkomnande

Jag tankar ömhet. Sätter mig nära. Lutar mig mot min människa. När jag är fulltankad. Går jag min väg. Till en skön fåtölj. Där spinner jag.

När människan ska gå ut. Beger jag mig till hallen. Visar uppskattning. Säger hej då. På mitt sätt. Väntar på hallmattan. Tills jag vet. Med säkerhet. Att det dröjer. Innan han kommer åter. Då går jag till en korg med en mjuk kudde i. Lagom att nysta ihop sig på.

När jag hör människans cykel. Från gatan. Gnisslande broms. Skramlande framskärm. Reser jag mig. Går till hallen. Tar emot. Rullar mig. I stofftet. Alltså. På mattan. Fram och tillbaka. Glad såsom fågeln. Att min människa. Återvänt. Hem!

söndag 8 november 2015

Släkt och tårar

Skrivlusten är som vädret. Den ändrar sig. Även jag, Sixten, the cat, är ombytlig. Vissa dagar har jag mer. På hjärtat. Än andra. Just idag. Har jag. Mer på hjärtat. Något jag vill. Tala om.

Min människas bror var här. Sov i soffan. Jag blev så paff när han kom. Han ska ju vara på Gotland. Inte i vår hall. Eller i vårt TV-rum. Det vi kallar biblioteket. För där står bokhyllor. Med böcker. I dubbla rader. Så jämt är det. Ett förfärligt letande. Efter böcker. Oftast visar det sig. Att böckerna som saknas. faktiskt inte finns. Inte kvar. Inte här.

De prånglades ut. När flyttlasset var på gång. Somligt till ett bibliotek. Annat till vänner och arbetskamraters bokhyllor. Somligt till loppis. Och ve och fasa. Somligt gick till Hades. Till förgängelsen. Förlorade. Uppslukade av mörkret.

Det jag hade på hjärtat. Just denna stund och dag. Var att släkt är trevligt och viktigt. Det förstår man när amerikanerna gråter. I Sveriges television. Jag stirrar. Storögt. På snyftningar. Hulkningar. Och tårar. Men även ett besök. Från den egna släkten. Betyder. Mycket.

Då tänker jag. Att på något sätt. Någonstans. Är vi alla släkt. En enda stor familj. En storfamilj. Det var var jag hade på hjärtat.

söndag 1 november 2015

Nattvakten

Var natt har så fina stunder
Av smygande vaksamhet
Då tyst tassar husets under
Förtjänar stor tacksamhet

Han ser till att inga faror
Kan hota i dunkelt rum
Och kollar att mörkrets skaror
Ej skadar med handling skum

När katten gjort klar sin uppgift
Och checkat vartenda vrå
Då framstår det liksom i eldskrift
Den tjänat ska vila få!


lördag 31 oktober 2015

För bra för att vara sant?

Sixten! Vakna! Ligg inte där och sov! Sa människan när han kom hem sent en kväll. Jag har något att berätta för dig.

Måste det ske nu, sa jag. Och tittade förebrående på min människa. Som så grymt. Väckte mig. Nästan mitt i natten.

Jo, nu. Jag måste få berätta. Jag var på en pensionärstillställning alldeles nyss.
Jaha, tänkte jag. Vad är det för märkvärdigt med det? Han är ju pensionär. Men jag sa högt. Nå, låt höra.

Jag skulle ju tala i Pingstkyrkan. Elim heter den. 180 personer fick god mat och köpa lotter. Sedan blev det en stunds manskör. Elim brothers hette kören. Som sjöng högt. Men bra. En väldig massa bröder var det. Jag har ju bara två.

Kom till saken, sa jag, som fortfarande hade hopp om att få återgå till säng och sömn.

Så blev det min tur och när jag hållit på en stund. Insåg jag att jag nog fick dela med mig. Lite grann. Av dig, Sixten. Jag råkade säga det där med att du fastnade i porrfiltret. Då blev det knäpp tyst i kyrksalen. Jag är ledsen. Det bara blev så. Jag vill ju inte genera dig. Eller tjata om det. Men att du plötsligt. Den där gången. Fick 30 000 besökare på bloggen var fantastiskt.

På vad sätt? Vad var det som var så fantastiskt med det? Snarare är det generande. Att man vill veta. Något om mig. Bara man använder ordet porr. Var håller de där 30 000 hus nu?

Lugn, sa min människa. Det blev bra. Jag försökte ta det varligt. Och sakligt. Och så läste jag ett par bloggposter. Som du skrivit.

Hmmm, sa jag. Outgrundligt. Kryptiskt. Då blev det i alla fall något klokt sagt…

Efteråt var det flera som ville veta mer om dig. Man undrade. Var du en raskatt?

Sa du inte att jag inte tror på ras. Vi är en enda stor kattfamilj. Jag blir rasande när man vill skilja oss åt. Med hjälp av färg. På päls. Eller ögon.

De som frågade förstod. Men någon undrade om du fanns på riktigt.

Vafalls???

Det lät väl för bra för att vara sant. Det där med bloggandet. Och din smartness. Tänker jag. Sa människan tanklöst. Men fortsatte snabbt. Men det var flera som kände till dig. Som frågade hur du mår. Om du har det bra. Som ville att jag skulle hälsa till dig. Så nu gör jag det. Hälsar. Hur mår du, Sixten? Har du det bra?

Det svarar jag inte på. Inte mitt i natten. Brutalt nyväckt. God natt, sa jag, Sixten the cat, och försvann.








onsdag 28 oktober 2015

Sällskapsdjur och ensamhet

Vad är det med ordet djur? Det låter så otyglat. Lössläppt. Instinktivt och tankebefriat. Sällan används det för att visa på hög uppskattning. Djur står liksom lägre. Många gör det rent fysiskt. Befinner sig närmare marken. Än gängliga tvåbeningar.

Men lägg till ordet sällskap. Då händer något. Djuret förvandlas. Blir socialt. På något sätt. Mera godtagbart. Sällskapsdjur är något man har. Tror folk. När det i själva verket. Är något man är. Ett sällskapsdjur håller andra sällskap. Uppträder i gemenskaper. Många sådana djur. Kan var och en konstatera. Jag trivs bäst i öppna sällskap. Även om jag. Sixten, the cat. Håller mig. På min kant.

Sällskapsdjur är särskilt bra. Om man är ensam. Då är man plötsligt inte det. Till och med två. Blir ett sällskap. Då kan man tala allvar. Leka något. Kura skymning. Ha måltidsgemenskap. Även om inte alla sällskap. Gillar när det är katter. På bordet. Många vill inte ens ha dem. Under bordet.

Sällskapsdjur är inte främst katter, Hundar. Höns. Råttor. Eller så. Jag kommer nog ihåg att män. Är djur. Män i skor. Människor. Gillar inte. Att vara ensamma. Utelämnade. Åt sig själva. Det blir ett klent sällskap. När man måste umgås med sig själv. Därför håller många. Av de mindre djuren. Sig med sällskap. Sällskapsdjur. På två ben. För deras bästa.

Kattraser, äsch!!

Kattexperter är trevliga. Ungefär som psykologer. Berättar de. Om beteenden och egenskaper. Hos alla möjliga katter. De sätter oss på tabell. Sorterar och står i. Som om det fanns raser. Som går att skilja åt. Genom pälsfärg. I den mån de har päls. Några katter har inte mycket till behåring. Stackarna. Som de måste huttra. Om de bor i kalla norden.

Jag har hört berättas. Att man till och med ställer ut katter. För beskådande. Och bedömning. Sorterade efter ras. Och utseende. Det där är inget för mig. Men jag vet vems felet är. Det är den där Linné förstås. Ständigt denne Linné. Vars hela liv. Gick ut på att sortera och stå i. Att dela in allt i arter, sorter och grupper. I släkter och familjer. Av bara farten. Stämde det med hur man gjorde. Med människor. Medmänniskor slutade vara det. Istället sorterades människor efter sort och slag. Ras. Man sålde dem. Ungefär som man gör med katter. Jag tänker. Säger högt. Kattraser. Äsch!!

Vad bryr jag mig om. Ifall en katt har blå ögon? Sköldpaddsfärgad päls. Är långhårig? Uppfödd på andra sidan jorden. Eller i Södertälje. Jag bryr mig inte ens. Om utifall de kommer från Kumla. Vi tillhör alla familjen. En enda stor familj. Katternas storfamilj.

Men jag lyssnar. Intensivt. På kattexperterna. Ändå. Ty det är som att se sig själv. I spegeln. Jag skrattar gott. När de talar om. Hur katter är. Känner igen mig ofta. Och skakar nästan lika ofta. På mitt smarta huvud. Med de stiliga och spetsiga. Öronen. Så får jag mig ett gott skratt. Skulle jag... hihi. Vara så där...hihi. 

söndag 25 oktober 2015

Känner, känner inte

Känslor har jag. Inte så enkla att översätta. Till människornas stora orgel av stämningar. Vad jag har mer av. Är förmågan. Tänkandets teknik. Jag funderar inte över om jag sårar. När jag råkar riva. Människors känsliga skinn. Känner inte ånger. Oro. För att det hänt. Utan Vet bara. Att det är så.

Den rivna människan blir först arg. Upprörd. Sedan sur. Känner motvilja. Ett tag. Mot att närma sig mig. Tänker alltså mindre. Än han känner. Sådan är min människa. Och inte bara han. De flesta. Jag träffat. Håller på så där.

Min tankeförmåga. Sägs vara begränsad. Ungefär som en treårings. Så lite människor vet. Om treåringar. Som vore de enkelspåriga. Ett slags minimaskiner. Som man kan kontrollera. Genom knapptryckningar. Kelaknappen. Ätaknappen. Gå på lådan-knappen. Vara trevlig mot gäster-knappen. Det anses att vi är enkla att räkna ut. I vår oberäknelighet.  Folk tror sig veta. Hur katter ska bete sig. Som om varje handling. Bara har en förutbestämd respons. Leder till ett och samma svar.

Varför känner folk. Att de måste. Översätta hur jag tänker. Och reagerar. Till en mänsklig 3-årings sätt? Undanflyr mig. En tioårig katt. Har alldeles egna tankebanor. Okända för treåringar. Det kan jag lova. Jag tänker så mycket bättre. Än när jag var kattunge. Min logiska slutledningsförmåga är omfångsrik. Om man säger så. Jag kan räkna ut det mesta. Med en enkel grundhållning. Vad finns i detta för mig? Vinner jag något? Kostar det mig något? Snabbkalkylen brukar vara träffsäker. Även om det händer. Att det inte finns någon belöning, Någon bonus. I slutändan.

Men just nu. Känner jag inte. För att denna dag. Skriva mer. Det finns nämligen inte mycket att vinna. På att fortsätta. Trampa runt. På tangentbordet.

lördag 24 oktober 2015

Dags att resa sig ur soffan

Det brinner. Jag ser det på TV. Från den trygga soffan. Där människorna och jag. Håller till. Många aftnar. Det brinner. I stora byggnader. Vars enda fel är att de kan erbjuda skydd. För frusna och trötta själar. Som givit upp allt. Gått långt. Även barn. Så små. Någon berättade. För dem. Att det fanns rum att få. Och att de var välkomna.

Det finns en deklaration. Som berättar att man har rätt. Att leva. Leva i fred. Ha ett hem. Kunna äta sig mätt. Slippa krig. Förföljelse. De flesta av oss. Människor och katter. Gillar det. För att det är så det ska vara. Det är sant. Och riktigt.

Men det finns andra. Som tror att man kan bränna upp. Deklarationen. Genom att tända eld på hus. Om nätterna. Som råttor. Smyger de omkring. I dagsljus. Törs de inte. Träda fram. Hur katter reagerar. På råttor. Behöver jag inte berätta. Det kan de flesta räkna ut. Själva.

Hur tänker de som eldar upp. Andras hus? Istället för sitt kök, sin egen säng? Det enda de åstadkommer. Är att deklarationen. Blir synligare. Tydlig för allt fler. Den lyser desto klarare. Som i eldskrift.

Så tänker jag. Där jag ligger mellan mina människor. Och förfärat ser. Att det brinner. Dags att resa sig upp ur soffan!

 

torsdag 22 oktober 2015

Jag sköt ett äpple

Det råder bollbrist. I detta hem. Trots att jag intresserat beskådat en fotbollsmatch på televisionen. Finns inget att dribbla med. En sko är för otymplig. En dörrstopp för stel och oberäknelig. Jag prövade med en tappad sticka. Eftersom det produceras tröjor på löpande band. Men en sticka är svårhanterlig. Nästan sämre än spagettistrån. tappade på golvet. Makaroner kan duga. De får i alla fall upp farten. Okokta. Om man daskar till dem. Kokta är de mindre roliga. De kan rent av klibba fast. På mina fina tassar. Giv! Men det var pastafritt. Denna kväll.

Då fick jag syn på påsen. Den papperskasse som stod i köket. Fylld med äpplen. Där hittade jag ett lagom runt, lagom hårt, äpple. Det dongade i kylskåpet och smällde i diskbänken. När jag fintade. Sköt. Till sist gjorde jag mål under den gamla pinnstolen. Gjorde och gjorde. Sköt alltså. Och jag som vet hur fotbollsspelare gör. Hängde efter bollen. Äpplet. In i mål. Så nu har också jag. Gått i mål.

onsdag 21 oktober 2015

Mänskliga och omänskliga katter

Hemlös. Är jag inte. Tvärt om. Jag har flera hem. Ett sommarhem. För sol, värme och natur. För långa aftnar med eftertänksamma samtal. Ett höst- och vinterhem. Där finns det kräm i elementen. Några tunna glasskivor. Håller till och med de värsta minusgraderna ute. Där de hör hemma.

Nej, hemlös är jag inte. Möjligen hemslö. Tar det för givet. Liksom. Glömmer att utanför mina dörrar vandrar de hemlösa katterna rastlöst. Sökande efter skydd. Efter något att äta. Efter en plats. Att höra hemma.

Jag känner enstaka katter som vänder dem ryggen. Som säger, de får väl skylla sig själva. De kan gå hem igen. Säger dessa slappa typer. Otänkta. Ovänliga. Och medger aldrig. Att de mest är rädda. För att behöva dela med sig.

Gå hem igen? När ladan där de bodde. Brann upp. Husfolket flyttade. Skogen höggs ner. Kvar blev bara sorgliga rester. Av deras plats. Där de tidigare hade sitt hem. Vad ska katter göra då? Förneka verkligheten? Sitta på platsen där ladan tidigare reste sig hög? Exponerade för angrepp. Från skyn. Där de stora fåglarna cirklar. Omgivna av jagande rovdjur.

Nu sitter de på trapporna neråt gatan. Jaga bort patrasket, säger dumkatterna. Visandes vem som egentligen är patraskig. Taskig. Otänkandes. Bortglömmandes. Att en dag kanske de själva blir sittande. På en främmande gata. Kalla. Hungriga. Utmattade. Utan eget hem. Vi är för katten släkt! Tillhör samma världsvida familj. Det är då jag inser. Att även katter. Särskilt hemslöa och otänkta. Självuppfyllda och flaggviftande katt-egoister. Men även reflekterade och hemkära. Välkomnande katter. Allihop. Borde vi. Vara mindre. Kattegoriska. Och istället bli. Mera. Generösa. Mera. Mänskliga!

tisdag 20 oktober 2015

Kattsvansarnas egen halvdag

Min gode vän Titzian Titzian. Berömd Visbykatt. Han har utlyst en eftermiddag. Klokt. Man blir trött på alla heldagar. Ta bara Kanelbullens dag. Jag som inte äter bullar. Hur ska man orka. Tänka en hel dag på kanelbullar? En halv dag är bättre.

En eftermiddag till exempel. Är alldeles lagom. Den kan man orka med. Kattsvansens eftermiddag är det just idag. Vid valfritt klockslag. Kan man fira. Då höjer vi katter. Våra stolta svansar. Mot höga himlar. De vajar. Till salut. Semaforerar. En högtidlig hälsning. Till alla. Dem som kan kattspråket. Nu ska vi fira...

Peka högt mot stolta himlar
som en hälsning, välkommen hit
Alla katters svansar, viftar vimlar
vinkar hit och svänger dit
Denna prydnad, den vi lyfter
för att ära vännerna
Svansen uppåt, saluterar
Fira högtidsdagen, fira svansarna!


söndag 18 oktober 2015

Meditationskatt

Alla som betraktar katter tycks tro att de är de lustigaste varelser som finns. Nätet flödar över av filmsnuttar om katter som tränger sig in i alldeles för små skålar. Försöker ta plats i underdimensionerade kartonger. Trillar omkull, missbedömer sina hopp, lappar till någon ur bakhåll.

Samtidigt beundrar man vår förmåga att försjunka, slappna av, meditera. Min metod är uråldrig och leder till de inre djupen. Den kallas för svan-zen. Vi intar meditativa ställningar. Andas djupt. regelbundet. Tömmer vårt medvetande. Och sjunker ner i alfarytm.

Mjuk är pälsen
stolt är svan-zen
känn fördjupningen
Lugn och frid man uppnår
harmoni som uppstår
Bön från svan-zen
ger balansen
Katt, en djuping len!

Så tänkte jag idag. Imorgon är en annandag.


lördag 17 oktober 2015

Som vanligt

Vi hade främmande igår vilket var trevligt - de satt i vardagsrummet och jag höll till i sovrummet.

När klockan blev efter tio på kvällen sällade jag, Sixten, the cat, mig till folket i vardagsrummet. För att visa. Att det var dags att gå hem. För dem.

När gästerna hade gått. Släppte jag mitt korrekta uppförande. Och lekte intensivt, högt, lågt och överallt.

När medmänniskan stickade. Gjorde jag det också. Trasslade in mig. I trådarna. Min människa försökte se på TV. Då satte jag mig framför honom. Mitt i synfältet. För att se på honom. Man vill ju vara med. När det händer något. Jag kan vara delaktig i.

Sammantaget blev det ungefär som vanligt. Vilket är ovanligt trevligt!

torsdag 15 oktober 2015

Snällast i världen?

Idag har vi kämpat. Om utrymmet. På det trånga köksbordet. När jag ätit mig mätt. På blötmaten. Ville jag läsa tidningen. På köksbordet. Det ville inte människan. Jo, tidningen ville han läsa. Men inte mig. Ville han ha där. Så jag lyftes ner på golvet.

Så fort han vände ryggen till. Hoppade jag ljudlöst upp på bordet igen. han fick skrämselhicka. När han vände sig om. Och jag slagit mig till ro. Över hela bordet. Utsträckt. I min fulla längd. Avslappnad. Så han skulle få svårt att lyfta ner mig.

Du är som en säck potatis. Sa människan. Som knappast vet hur hård och orörlig en fylld potatissäck kan vara. Vem vill bli liknad. Vid en potatissäck. Förresten? Hur som helst åkte jag ner. Vilket jag inte gillade. Så jag slog efter min bäste vän. Min människa. Det ingår. I vårt samspel. Han vet att jag andra gången. Försöker klappa till honom. Så han drar undan handen. Snabb som en katt. Nästan. Ville jag rispa. Kunde jag. Men lät bli.

Han fick vinna. Den här gången. Så oerhört ödmjuk och medgörlig är jag. Sixten, the snällaste katt i världen.

onsdag 14 oktober 2015

Frihet och längtan

Mitt liv är mitt, en katt är fri
dock styrs min dag av någons hand
därför ibland jag tänker, vi
hör till varandra, starka band

Du ger mig mat och skyddat rum
ej regn och kyla plågar här
så varmt och gott, jag vore dum
att lämna hemmets trygga sfär

Men varje katt kan längta ut
kan drömma om ett äventyr
om jakten, striden, så till slut
få vara själv, bli den som styr

Då längtan stark kan sätta in
att komma nära, hållas om
till människan jag kallar min
hör hur han kallar, ropar kom!







lördag 10 oktober 2015

Trampa runt

Vet inte hur jag ska vända mig. Här flyttas bokhyllor. Tavlor tas ner från väggarna. Mattor rullas ihop. Inget är sig likt. Vem vet vad som ska hända. Blir det kattpensionat? Eller veterinärsbesök? Något är på gång. Då brukar det bli förändringar. Även för mig.

Under tiden roar jag mig. Hoppar i kartonger. Välter papperskassar. Underhåller mina människor. Så de inte ska vara så stressade. Hela tiden. På språng. De bär på saker. Än hit. Än dit. Och jag trampar runt. Mitt emellan. Så där som man gör. När man är med. Men inte indragen. Ser allt. Men inte tas i anspråk. Tolereras. Men inte räknas. Jag ropar. Till dem. Glöm inte bort att leka!

Det hela går an. Bara de inte får för sig. Att städa undan. Mig. Sixten, the cat. Men det skulle de aldrig göra. De kan ju inte leva utan mig. Det vet jag säkert. Som amen i kyrkan.

Varför är allting upp och ner
och saker flyttas runt?
Man bär bort böcker, fler och fler
tar värdefullt och strunt

Här ska det städas, ska man det
möblera om så snyggt?
Är flytten inledd, är den det
en lek. allt är förryckt?

En dag är allt förändrat här
och rummet målat nytt
Dit längtar vi, när drömmen är
mot verklighet utbytt


torsdag 8 oktober 2015

En toppenkväll

Gästerna satte sig på mina människors platser. Klart att jag blir förvirrad. Trots att jag är reserverad mot gäster hoppade jag upp. La mig på min plats. Att det redan låg en hand där. Brydde jag mig inte om. Den fick bli dyna. Att vila på. Så var det med den handen.

Men jag är barmhärtig. Reste mig snart. Gick till fårskinnet. Till karmstolen. Av rotting. Där tvättade jag mig en stund. Samtalet gick i vågor. Sövande. Slumrade snart. Efter några timmar sträckte jag på mig. Gick tillbaka till kalaset. Markerade. Så att alla förstod. Nu är kvällen slut. Nu behöver jag mitt husfolk. Så att matskålen blir välfylld. Med nattamat.

På det hela taget. Hade jag en toppenkväll. Ingen plockade upp mig. Som vore jag ett mjukisdjur. Ingen snubblade på mig. De beundrade mig. Talade en hel timme om mina förtjänster. Och några andra kattvänners tillvaro. Log för mig själv. Deltog. På mitt sätt. På lagom avstånd. Vilket förnöjer mig så...

onsdag 7 oktober 2015

Hellre...än...

Hellre en hemlagad köttbulle att leka med än en industripåse färdiglagad mat.

Hellre en fjäril att hoppa efter än en geting med gadd.

Hellre en stickad schal att nysta ihop sig på än ett hårt trägolv.

Hellre en stund i solen att njuta av en ett ögonblick i regn.

Hellre en vän som bryr sig än en som inte.

Hellre ett glatt tillrop än ekande tystnad.

Hellre en kattblogg än ingen alls, tycker för dagen Sixten, the cat!

söndag 4 oktober 2015

En betraktelse

Har denna dag. Suttit på trappan. Utanför huset. Tuggat i mig. Gräs. Lyssnat på vingesus. Fågelsång. Spanat efter fjärilar. De som fladdrade en sommar. Nu är de borta. Men jag kan se dem. Inom mig. Citrongula. Ljusblå.

Ett nytt ljud. Har jag upptäckt. Äppelduns. Det som hörs när ett moget äpple. Släpper taget. Och faller. Rakt ner i mossan. Den fuktmjuka. Det tog en stund. Innan jag lyckades räkna ut. Vad som lät så. Dunsigt. Tills jag såg fallet. Med egna ögon. Som ett stjärnfall. Ett gult streck.

När jag fått nog. Gick jag in. Kräktes på hallmattan. Det är gräsligt. Allt gräs. Blad och strån. Som blir för svårsmälta. Ber om ursäkt. För det verklighetsnära språket. Men så var det. Djur gör sådant. Även människor. Vet jag av erfarenhet. Då kan man snacka läskigt. Frånstötande. Obehagligt. Men naturligt. Trots att ingen vill tala om saken.

Jag hulkade. En stund. Människan försökte stoppa en påse under huvudet. På mig. Men katter gör inte sådant. Inte i påse. Nix. Vi gör det ordentligt. Gärna på fina mattor. Men den här dagen. Fanns bara en enkel trasmatta. Att tillgå. Nog om detta.

Sedan valde jag. Vila. Under överkastet. Det låter det. Underfundigt. Överhärligt!

torsdag 1 oktober 2015

Vem vet?

När katten rör sig stilla
har tiden saktat in
En rörelse att gilla
på väg mot någonting
Vem vet vad målet är?

Så smidigt spelar kroppen
i väntan på ett språng
Se muskler i beredskap
en explosion på gång
Vem vet vad målet är?

Nu öronen han spetsat
och blicken stadigt fäst
Ett ögonblick inetsat
så flyger katten bäst
Vem vet vad målet är?

Så jakten den är över
och leken den tar vid
En glädje man behöver
i fred som följer strid
Vem vet vad målet år?

En sko, en liten tygmus,
en fluga och en slips
Ett upptåg, och ett tjurrus
bortjagad fara, vips
Vem vet vad målet är?

lördag 26 september 2015

Kattens längtan

Tänk all väntan lång och svår
som jag längtade igår
då från gatan hördes cykel
och i dörren sattes nyckel
in kom människan, min vän
han kom hem, kom hem igen!

torsdag 24 september 2015

Vardagslycka

Man vänjer sig. Även de lyckligaste stunderna blir vardag. Och så kan man inte känna. Och leva. hela tiden. Ty då blir glädjen mindre. Den klingar av. Vanan trubbar av den. Hemkomsten. Efter lång bortavaro.

Här är det vardag igen. Om än med fortsatt guldkant. Människorna och jag. Står varandra närmare. Än på länge. Jag tappar liksom räkning. Och anledningen vittrar. Minnet håller inte fast det som varit. När vardagens rutiner återkommer. Fortfarande kan jag ändå känna. Ett nyhetens behag. Över att återupptäcka mina gamla favoritplatser. För avkoppling. Djupsuckarnas rekreation. Och vila.

Det är till att ha det bra. Jag gör en kullerbytta på det. En dansant piruett. Och lutar mig sedan. Lite extra hårt. Mot min människa. För att liksom ta in. Tillsammansvaron! Att han är här. Och jag!

onsdag 23 september 2015

Med hatt från mörkaste Peru

Så satt vi då framför apparaten. Med bilder som rör sig. Televisionen. Beskådande en liten björn. Från mörkaste Peru. Inte utan. Att jag kände igen mig. Men upptäcksresande i mitt fall. Var ett arbetslag. I en församling. Som tyckte deras kyrkoherde. Bara talade om sin katt. Den som inte längre fanns. I sinnevärlden. Som spatserat vidare. In i evigheten. Med svansen stolt lyftad.

Arbetskamraterna hade tröttnat. På de gamla berättelserna. Om Frans den förste. Om de skulle orka lyssna. Mer. Fick det nog bli lite nytt material. Nya erfarenheter. Och så hittade man mig. På katthemmet. I örebro!! En verklig fyndplats. Där man hittar drömkatter. Eleganta. Smidiga. Rysligt smarta. Sådana som yours truly, Sixten, the cat.

Mössa eller hatt har jag ingen. Trots att jag försökt. Skaffa basker. Men marmeladsmörgåsar. Är inte min cup of tea. Nej jag gillar kladdig och blöt mat. Makrillsröra, tonfisksörja, oxsvanssmet. Men en sak vet jag. Sådant gömmer man inte i en basker. För att ha. När hungern blir stor och stark.

Stackars Paddington. Som ställer till allt så förskräckligt. Jag är ett under av belevenhet. Artig som en björk. Som bugar i vinden. I jämförelse. Håller jag måttet. mer än väl. Urväl. Toppenväl. Sjukt väl! Även om jag inte lyfter på hatten. Och frågar hur det står till. Eller kommenterar dagens väder. Men jag är vaksamt uppmärksam. Vänligt avvaktande. Glatt bevakande.

Nu bockar jag mig. För denna dag. Ett slags kullerbytta. Till avsked och hälsning. På en och samma gång. God natt, sov gott!

tisdag 22 september 2015

Hemmabäst vinner över bortabra

Nu kan jag berätta. Vad jag varit med om. I nästan två veckor. Har jag bott på katternas eget hotell. Mina människor har inte rest utomlands på länge. Men nu bestämde de sig. Så det så.

Vi åkte ut på landet. Med bilen. Bland hästar och fåglar. Fanns ett charmigt kattpensionat. Ordet Charmigt. Har jag lånat. Av mitt husfolk. Brukar inte bry mig. Om utseende och yta. Jag kollar platser att ligga. Säkert. Ostört. Men med överblick. Kontroll över omgivningarna.

I mitt rum fanns matta och mjuka saker att ligga på. Olika avsatser att klättra på. Att inta. Och spana ifrån. Låda, lagom undanskymd. Matskål och kärl för vatten. I väggen. En balkongdörr. Njaä. Balkongdörr var att ta i. En lucka som kunde öppnas. Som gav tillträde. Till en egen liten utevrå. En fin möjlighet. Till friskluftsaktiviteter.

När vi kom till hotellet/pensionatet. Satt det en välkomstlapp. På dörren. Välkommen Sixten! Stod det. Präntat. Klart att man lätt känner sig hemma. Då.

Nu ska jag erkänna. Något jag inte kommer att vidgå. I efterhand. Då har jag inte sagt det. Någonsin. Jag saknade mina människor. Det fanns omsorgsfulla och vänliga personer här. Men de var inte riktigt mina. En handduk som doftade hemma fanns med. Det blev minnas plats. Där snusade jag in hemmets lugna vrå. När hemlängtan blev för svår. Annars hade jag det bortabra. Superfint. Men efter ett tag slår det inte. Hemmabäst.

När jag kom hem. Igen. Trodde jag inte mina stackars kattögon. Mattor där länge jag lekt. Soffor där trådar förryckts. Klätterställning där balansen jag mist. Dubbelsängen där sömnen är min! Och jag får ligga nära. Så nära…


Då fick jag en glädjechock. Home again, vrålade jag. Det här är min värld. Min vrå. Mitt hörn. Här känner jag. Att jag hör hemma. Fick som en klump av glädjesmärta. I magen. Rullade på varje liten mattstump. Jag lyckades få plats på. Ty jag hade nog gått upp i vikt. Ett halvt kilo. Eller så. 

Nu blev det ett jamande. Kraxande. Pipande. Gnuggande och kurrande. Spinnande och så. Hemma! Jag var hemma! Igen. Äntligen.

onsdag 9 september 2015

En vecka till

Jag tar en vecka till. Sedan kan jag nog vara beredd att fundera högt. Om allt möjligt. Så tänker jag. Just nu. Må så gott. Det gör jag!

torsdag 3 september 2015

Bloggfasta

Hej alla vänner. Jag tänker ta en paus. En vecka eller så. Vilar upp mig på ett pensionat. Får egen tid. Kan fundera över tillvaron. Har det bra. Gott om tid. Att fundera och tänka. Grunna. Men inleder en fasteperiod. En bloggfasta. Mat skopar jag i mig. Hälsomat. Blöt mat. och torrfoder. Friskt källvatten. Vi hörs. Snart igen...


söndag 30 augusti 2015

Varför heter det...

Varför heter det envis som en röd gris? När ingenting är mera envist än en svartvit huskatt som har bestämt sig. Så hoppar jag upp på frukostbordet 14 gånger. Bara för att jag kan. Har lust.

Varför heter det få en tupp i halsen. När ingenting låter mera halvkvävt än en kraxande katt som har något på hjärtat. Hör mig. Ge mig mera. Mera. Mera mat. Då låter det som om halsen är fullständigt igentäppt. Men kommer mat. Kommer råd. Då finns det fri passage.

Varför heter det att morgonstund har guld i mun? När ingen är så tidigt uppe som jag, Sixten, the cat. Jag har visserligen inte solens gyllene strålar. Men sylvassa huggtänder kan morgonstunden också ha. Morgonstund har dessutom klor på den ärvda skänken. Om någon undrar vad det är som låter. Som naglar mot svarta tavlan.

Varför heter det här finns inte inte en katt, när det är folktomt? Borde det då inte heta här finns inte en människa när alla katter har gått sin väg!

Varför heter det dags att bryta upp när man ska gå hem? Jag brukar bryta samman när folk går. Då blir det visserligen lugnt. Och skönt. Men ganska tråkigt. Då borde man kanske bryta sig in när man går bort.

Varför heter det klart slut när man lägger av? För att man gör det. Lägger av. För stunden. Klart slut!


fredag 28 augusti 2015

Hemma är där

Mitt hem är där jag hänger min hatt, citerar människan ibland. Vem han citerar. Vet han inte. Någon lär ha sagt, börjar han. Och så säger han det. Som någon yttrat. Oklar vem. Han kunde lika gärna säga: hemma är där mina närmaste finns. Eller där jag lagrar mina underkläder och skjortor. 

Som katt är jag hemma. Mest överallt. Där det passar mig. Här passar riktigt bra. Man blir matad, klappad, kammad och omskött. Till och med lekt med. Vad mer att önska? En balkong, möjligen. Men sammantaget. Är det mysigt. Ty det är hemma!

onsdag 26 augusti 2015

mindre hyra, mer käk!

Dumma skruttpolitiker. Som låtsas bry sig om. Hyresgäster. Bygga nya hyresrätter. Pytt i min lilla låda. Säger jag. Sixten, the cat. Man ger pt de rika. Som äger lägenheter och hus. Subventionerar och står i. Stimuleringspaket. Undrar vad de innehåller? Byggsatser?

Jag har nog träffat de där rika katterna. Som sitter i egenägda lägenheter. De sparar åt sig själva. Efterhand kostar det allt mindre. Men min hyra går bara upp! Kunde jag vässa mina klor. På deras stimulanspaket. Skulle jag göra det. Nu tror somliga katter. Att det är min människas tankar. Och det är det. Han har fått dem av mig. Som vill vara obunden. Fri. Som om hyran kunde gå ner. Några år. Så kattkäket. Blevdetta bättre!

Hemma igen

Åka båt går väl an så länge den ligger vid kaj. Sedan är det som att befinna sig mitt i en skenande blåsorkester. Det skallrar, dundrar och skräller.

Att åka bil går väl an så länge man får en paus där det serveras glass. Själv sjunger jag eller kraxar. Mest av missnöje. Det gungar och rister i bilen så att man knappt kan gå på lådan. Och tänk. Tänk om vi inte är på väg hem. Utan till veterinären...

Att komma hem går bra. Bara jag slapp att vänta i bilen när allt annat bärs in. Det är irriterande att vara så nära. Men ändå tålmodigt sitta där. När känner man igen sig. Inget hellre vill. Än att komma in. Få lite dricka och ett fat med blöt mat. Så måste man lugnt vänta. Men väl inne i lägenheten glömmer jag det som varit. Bort allt vad oro gör, bort allt vad hjärtat kväljer...

Att hitta sina gamla favoritplatser går bra. Bara de inte vore belamrade med väskor, kassar och påsar. Kunde jag. Skulle jag. Flytta undan allt som är i vägen, Så att man får sträcka ut sig och sucka i lugn och ro.

Att höra stadens ljud går an, bara det inte lät hela tiden. Sirener och backande lastbilar, bussar och skrikande bromsar. Men det lugnar ner sig. Sedan hörs bara ett avlägset skratt i natten, några ensamma steg, ett lågmält samtal. Då känner jag att här hör jag hemma. Igen. Hemma!

söndag 23 augusti 2015

Vald och utvald

Tänk om man skulle försöka sig på att bli utvald. Eller bara vald. Till något högt ämbete. En ledande uppgift. Vi kunde bilda en förenade katters union. En löslig gemenskap. Med hårda lagar. Och rättvisa regler. Jag saknar förstås miljarder. Att driva kampanj med. Företag har jag inga heller.

Dessutom är jag ödmjuk. Det bådar inte gott. Det enda som talar för mig. Är att jag kan vara ganska trumpen. Sådant gillas. Plump är jag mera sällan. Människan har berättat om plumpe Trump. Han är inte min förebild. Även om jag också kan få för mig att säga. Precis vad som helst. För att undgå smäll på tassarna. Kallar jag det provtänk. Förslag att diskutera. Grunna på.

Jag är mig själv. Och skäms inte för min svans. Det är mitt vapen. Men vad katten. Jag behöver inte bli vald. En gång till. Jag är redan både utvald. Utsedd. Utvald. Hemburen. I triumf. För att vara husets katt. Man kan förstås ändå vilja bli framhävd. Synliggjord. Påtagligt uppskattad. Mina människor sätter inte upp skyltar. Vid dörren. Som vissa restauranger och firmor. Som vill framhäva. Goda företrädare. Sådana som jag. Men i sitt sammanhang. Det lär vara fint. Att bli skyltad med. Månadens bästa anställda. Kan man skryta med. I en valkampanj. Till exempel.

Vi borde kanske ha skyltar. Om månadens katt. Bästa sjusovare. Snabbaste matförbrukare. Tokrusningsexperten. Keligaste pälsdjuret. Mest oberoende. Högst integritet. De behöver inga skyltar. Jag skulle stå på varenda en av dem. Först och främst: Sixten, the cat. Igen. Än en gång. The one and only!

Klart att man blir smickrad. Då. Och börjar fundera. Om man borde pröva, Skulle försöka. Ställa upp. För att bli vald. Till någonting... Månadens bloggare med klo? Mest kliade enstöring?

tisdag 18 augusti 2015

Dråsa omkull och falla

En katt snubblar inte. Eller åtminstone sällan. Mycket ovanligt. Är det. Men till och med jag, Sixten, the cat kan råka trassla till det. Med benen. Trilla. Falla. Dråsa omkull. Nyss skulle jag hoppa ner från sängen. Men lagom när det stiliga språnget. Skulle tas. Stilrent. En riktig 10-poängare. Som i simhopp. Med dubbel saltomortal. Vertikalrotation. Hade jag halkat. På överkastet. Och benen blev en härva. Omöjlig att reda upp. Innan fallet var ett faktum. Magplask. fast på golvet. Liksom.

Som katt vägrar jag att falla. Det finns bara inte. Får inte förekomma. I alla fall. Inte ett slarvigt. Fall. Självklart såg jag till att det hela verkade avsiktligt. Välplanerat. Jag vill ju inte stå där med naken svans. Så att säga. Det var inte första gången. Jag fallit. Saker kan ge vika. Obalanserade brickor. Små bord. Bakplåtar. Gardiner. En gång hoppade jag över ett balkongräcke. Luften gav vika direkt. Och jag dråsade i backen. Många meter nedanför. Det var nästan vådligt.

Jag har också halkat i en trappa. Då är det svårare. Att få till det. Särskilt som min människa använt helblank lackfärg. I den fäster inte ens mina klor. De vassa. Välslipade. Så det blir till att åka rustchkana. Och försöka minska rikserna. För skador. Turligt nog. Är jag duktig. Även på det.

Till sist ska jag erkänna. Att jag faller ofta. Oftare än lämpligt. Men det gör jag så gärna. När frestelsen består av godis. Spetsad med kattmynta. Eller en liten välstekt fläsksvål. Kan ocksa få mig. På fall.

söndag 16 augusti 2015

En dykare i hallen

I den blå hörnsoffan ligger jag. Vilar mig. För en gångs skull. Då knäpper det till. I hallen. Jag lyfter på huvudet. Vrider det sakta. Spetsar öronen. Riktar dem. Mor ljudkällan. Där hördes det. Igen. Nu satte jag mig upp. Mer alert. Utryckningsberedd.

Människorna tror att jag är en rädd katt. Som fruktar faran. En som inte skulle klara. Riktiga faror. Konfrontation. Men det är bara ett par dagar sedan. Som en röd katt dök upp på tomten. Sakta kom den smygande. Med blicken stint fäst. på mig. Men jag viker inte undan. Fattas bara. Vad än människorna må tro. Jag burrade upp svansen. Lite lagom. För att visa att här gör ingen bondkatt. Som den vill. Då får den nog presentera sig först. Hövligt. Vinna vänskap. Bli inbjuden. Inte komma smygande så där.

Knäppningen i hallen. Återför mig till nuet. Nu kan det inte undvikas. Saken måste undersökas. Jag smyger försiktigt iväg. Vill ju inte avslöja att jag är på väg. Nu dunsas och stampas det inte. Med några tassar. Hastigt når jag dörren till hallen. Kikar liksom fram. Så där som alla poliser gör. I filmer. På TV. Någon där? Jag kan ju inte ropa polis. Det är inte mitt sätt. Så gör inte katter. Vi låter inte i onödan. På hallgolvet ligger en skalbagge. Ett grönsvart monster. Tycker jag. Med gula konturer. Finns det sådana märkliga varelser? Människan som råkar gå förbi. Ropar till. Nej men titta. En Dytiscus Marginalis! En gulbrämad dykare!

Nu gör han sig bara till. Tänker jag. Gulbrämad dykare. Jaha. Vad vet man sådant för. En skalbagge är väl en skalbagge. Kan jag tro. Den har dessutom dykt upp på fel plats. Navigerat galet. Flugit in på mitt revir. Kraschlandat i min hall. Krypet utgör inget hot. Även om det låter. När den försöker lyfta. Mest av allt. Ser den bortkommen ut.

Då tar människan varligt upp skalbaggen. Med hjälp av ett predikoutkast. Som han råkar hålla i handen. Som äntligen får göra skäl för namnet. Ty med denna predikan kastas den vilsne dykaren ut. Genom det öppna fönstret. Ut i den stora vida världen. En missad chans. För mig. Att visa mitt stora mod. Min djärvhet. Min oförvägna utryckningsberedskap. Och jag. Ja, vad ska jag göra nu? Gå en sväng förbi lådan. Sedan matskålen. För att till slut. Hamna i den blå soffans härligt mjuka hörn.

fredag 14 augusti 2015

Spridda tankar

Utställningskatter är tålmodiga varelser som lever delvis i offentlighetens ljus, men det gör också jag, familjens tillställnings-katt, som förmår ställa till det, jämt och samt.

Ena stunden får man klappa mig, nästa inte. Vad är det för konstigt med det? Man andas ju inte ut hela tiden.

Jag träter ibland på mina människor eftersom jag vet vad jag vill. Problemet är att de inte vill det jag vet.

Katter smyger fram så tyst, så tyst, säger man. Det kan hända. men lika ofta stampar jag med tassar och klampar fram så att det tröga husfolket ska förstå mitt missnöje: med att det blir för varmt i sängen, att man måste kolla vad som knäpper i vardagsrummet eller bara för att jag blir hungrig just när jag ska till och somna....

Sommarens gäster har letat efter mig. Det kan då få hålla på med. Jag har dragit något gammalt över mig. Ett gammalt täcke så att jag fått vara i fred. Så är jag också en verklig fredskatt. Man måste få leva i fred!

Nu tänker jag inte tänka mer. För stunden. Kanske kan man tänka sig. Att göra så. Tänka. En annan dag...

tisdag 11 augusti 2015

Vatten i dricksglas

När solen gick upp. Gick jag och la mig. Hade då kollat av kök, vardagsrum, trapphus, sovrum och hall för att se att allt var som det skulle. Som det skulle var det! Då var jag lugn. Inga möss att hålla rätt på. Inga skalbaggar att följa efter. Inga getingar att leka med. Bara någon vilsekommen fluga. Som surrade i ett fönster. Den fick hållas. Nu mot sommarens slut. Har jag insett att flugor kan lämnas ifred. Om de håller sig borta från matskålen. Och tillbringar dagarna vid fönstren. I väntan på att det ska vädras.

Sömnen blev inte djup. Jag gjorde det jag är bäst på. Väntade. På min människas uppvaknande. Detta uppstigande från sömn. Till medvetenhet. Måste jag ibland påskynda. När hungern blir mig för svår. Då jamar jag honom i ansiktet. Drar i täcket. Buffar på honom med nosen. Försöker krypa ner under täcket. Då vaknar han direkt. Går upp. Likt en zombie. En sömngångare. För att fylla min skål till brädden. Och låta min bägare flöda över. Han har nämligen tröttnat på att ge mig vatten i skål.

Numera får jag dryck i glas. I ett vanligt drickglas. Jag har ännu inte börjat dricka med hjälp av tassarna. Vilket gäster som går förbi min matplats tycks tro. De hickar liksom till. När de ser mitt glas. Det roar mig. Är förnöjsamt. Njutbart. Nej, jag dricker inte som en människa. Jag nöjer mig med att lapa vatten. Som en hel katt.

söndag 9 augusti 2015

Frågor av tvivel

Min människa tvivlar ibland. Inte på det man skulle kunna tro. På egen förmåga. Eller på den Helige. Nej han tvivlar övertygat och bestämt. Engagerat och uthålligt. Nästan fanatiskt. På mig. Vilket är svårt att förstå. Så gott som obegripligt.

Men han är ihärdig. Han vet att jag förstår det mesta han har på hjärtat. Och skulle jag sakna en passande glosa. Har jag ett hundratal alldeles egna ljud. Små och stora. Envisa, glada och klagande ljud. Små och stora, starka och svaga. Så nog har vi redskap för att konversera och samtala. Med varandra.

Särskilt har jag iakttagit att han förväntar sig att jag skall göra som han vill. Då förklär han denna vilja i frågor. Vill du gå ut, Sixten, säger han. Fast han bara vill ha sällskap. När han ska sitta i trädgården. En stund. Vill du ha mat, frågar han. Bara för att få se mig göra små skutt av förväntan. Se mat, det är mitt liv, det!

Så händer det något som förstärker hans tvivel. Vill du leka, säger han. Och jag iväg som en raket. han fattar inte att det är så jag leker. Han tror att jag sticker. Utan att ha förstått. Någonting.

Han upphör aldrig att tjata på mig. Eftersom han tvivlar. På min fattningsförmåga. Kan du sluta kloa, ropar han. Som om det hjälper. Det är som om jag skulle ropa till honom sluta andas. Klipp inte naglarna. Raka dig aldrig. Så gör man bara inte!

Men i nästa sekund vill han ha en synpunkt. Från mig. Vad tror du om läget i Ukraina? Säger han. Hur ska det bli i Irak? Gör bomber någon nytta? Det är synd om honom. Han måste ifrågasätta det mesta. Är det här en bra dag? För dig? Hur smakade maten? Var den god?

Allt blir till frågor. Så slipper han säga rakt ut. Vad han tycker. Borde man inte lägga ner arbetet med en ny handbok? Har inte storpastoraten spelat ut sin roll? Har kyrkan något på hjärtat? Eller har den fått det mesta om bakfoten? Är han riktigt arg säger han bockfoten. Istället. Den frågande tvivlaren. Som är min bäste vän.

lördag 8 augusti 2015

Just det

Hälsa den nya dagen som jag gör, med förväntan och saluterande svans.

När människan frågar om jag vill gå ut, så lyssnar jag till förslaget och följer det, men föreslår han att jag ska gå in igen så är jag faktiskt upptagen med annat.

Människan dricker samarin, jag äter gräs, är det svårt att begripa?

Katter sover middag en gång om dagen, från morgon till kväll.

måndag 3 augusti 2015

Jag är för katten fullvuxen!

Vi är som riksdagen. Jag och mina människor. Jag är i minoritet. Och går i tydlig opposition! De vill en sak. Och jag en  annan. De vill äta frukost. Jag vill busa. De vill läsa tidningen. Då vill jag ha mat. Ibland är det tvärt om. De vill ligga kvar i sängen. En stund. Då propsar jag på. Att få matskålen fylld.

När de ska ordna till i köket. Diska och plocka undan. Vill jag in i en garderob. Försöker rispa mig igenom. En stängd dörr. De vill bädda sängen. Den som jag nyss tagit över. Där ligger jag. På deras kuddar. Som en marsipanros. På tårtan. Senare vill jag gå ut. Då fejas det och städas. När människorna själva går ut efter en stund. Då vill jag in igen. Vi är sams när de dammsuger. Då vill de ha mig ur vägen. Det vill jag också. Men den upplevelsen. Tillhör undantagen.

Jag träter på dem. Protesterar och står i. Tycker de är tröga. Trögare kan ingen vara. Än min lilla människoskara. Det är dagens sanning. De fattar liksom inte. Inte alls. Det allra enklaste budskap. Det hjälper ibland inte att jag nästan jamar bokstaverande. Kraxar fram min vilja. De ser oförstående ut. Lägger huvudena på sned. Och klappar mig. Vem vill bli klappad? Smekt? När man just sagt ifrån. Att så här får det inte vara. Nu får ni skärpa er! Säger jag skarpt.  Då svarar de: du är fin du, lilla vännen. Lilla vännen! Ha! Så säger man bara inte. Inte med samma röst som använder när man talar till spädbarn. Inte till mig. Jag är för katten fullvuxen. Hela tio kattår. Värd respekt. Och viss beundran. Förståelse.

Som tur är kan jag ibland få kontakt. Då kan vi diskutera världsläget, flyktingströmmar och det osedvanligt rika ormåret. Då kan vi tala existentialism. Och moral. Ideologi och känslor. Men vissa dagar är det riksdag. Ingen kommunikation. Otakt och otrevliga spänningar. Mellan blocken.

Det är då jag begär votering. Genom att göra som jag vill. Handla. Utan deras ingripande. Jag drar några nya trådar ur den redan perforerade sängbottnen. Eller blockerar någons älsklingsstol. Hoppar upp på en fönsterbräda. Där de mest uppskattade små glaspryttlarna från glasmästare Berglund står. Han som blåste glas. På Skansen. Då får jag allas ögon. Lyssnande öron. Total uppmärksamhet. Stor koncentration. Och en märkligt ökad vilja. Till förståelse. Kan rekommendera det. Till riksdagsfolket. När de fått för mycket av avståndstagande. Bryt mönstren. Gör som ni vill. Få de andra att lyssna...

lördag 1 augusti 2015

Snabb klipp

Tovor i pälsen är inte roligt. Men det förekommer. Trots ihärdiga människor. Som kammar och borstar. Borstar och kammar. Tills jag säger ifrån. När det sliter och drar. Alldeles för mycket. Nästan så det gör ont.

Igår tog de fram saxen. Försökte gömma den bakom en tidning. Så jag inte skulle se den. Och sticka min väg. Under en säng. Eller en soffa. Mina människor är nämligen inte. Så gymnastiska. Det blir många pust och stön för att komma ner på knä. För att kunna se om jag finns kvar. Under sängen.

Men jag låg lugnt kvar. Låtsades att jag inte såg verktyget. Min människa matade mig i ena änden med kattgodis. När medmänniskan klippte päls i den andra. De fick tro att de lurat mig. Så det gick bra. Kattgodis slår nämligen det mesta. Men så är de fulla av kattmynta. Så jag brukar dem med förstånd. Det är så lätt att bli beroende. Nu är det klippt, sa människan. Vilket fick den andra att dra efter andan. Som om något gått på tok. Svansen kanske hade blivit förkortad. Genom ett misstag. En gärning av den mänskliga faktorn. Men inte. Det var bara tovan som avlägsnats genom några snabba klipp!

onsdag 29 juli 2015

Eget överkast

Under täcket som en bulle
vilar dagen lång
den trötta katten som fått nog
av stim och stoj

just här och nu
är det skönt
med ett eget överkast

söndag 26 juli 2015

Bara man är varlig

Besökarna kommer lite nu och då. Igår stod det en bil samt en cyklande medtrafikant utanför huset. De väntade på mina människor. När gästerna trädde in i huset tittade de storögt efter mig. Stor som en lokatt, viskade någon. Elegant som en tiger, sa en annan. Passa er, sa min människa som vet hur mycket jag uppskattar avstånd.

Vi har ingen varningsskylt. Det behövs inte. Ity katten är snäll. Han bits inte. Bara om det behövs. Och han kloar gärna. På möbler. Och bara undantagsvis på människor. Besökare. Gäster. Men han har integritet, säger min  människa. Människan förstår vad som behöver sägas. Så att man inte försöker bolla med mig som vore jag en kattunge. Mig hanterar man inte. Inte så. Bara man är varlig. På lagom avstånd. Bättre det än inställsam gränslöshet. Det blir obekvämt. Närgånget. Tycker jag.

onsdag 22 juli 2015

Händer som flaxar

Jag har blivit retad. Många gånger. Särskilt irriterande är det. När småfåglarna protesterar. Utan att jag gjort ett endaste jota. Men de piper och bjäbbar. Vill få mig ur balans. Själv är jag upphöjd. Över sådan småttighet.

Men det händer att människor retar mig. Särskilt händer det att det viftas med händer. De flaxar som närgångna fäglar runt huvudet. Först ser jag på. Som om det inte angick mig. Sedan ser jag på därför att jag inte längre kan låtsas att det inte gäller mig. Sedan ser jag på för att räkna ut hur händerna rör sig. Sedan ser jag på när jag slänger ut min tass. Med vass klo. Och rispar retstickan. Som genast slutar flaxa med händerna. Och blir smått förvånad. och ilsken på mig. Det är sådant som händer.

Då blir det till att skölja med sårsprit. Stoppa blödning. Jaga plåster. Muttra.

Inte retar jag mig på sådant. Men jag drar en gräns. När det går för långt. Om folk bara satt åpå sina händer hände det inte. Att jag blev retad och de rispade. Och märk väl. Min räckvidd är stor. Ja, längre ändå. Så det händer. Att jag ger igen. Man ska återgälda gåvor och gester. Har jag fått lära mig. Det är en av artighetens grundregler. Vilket jag till sist gör. Ger tillbaka. Godmodig och vänlig som jag är.

söndag 19 juli 2015

Från sko till skål

Nu har mina vänner undrat igen. De frågar och står i. Och kan inte begripa inte varför en svartvit katt mätt av sol och dås, och hungrig efter kött och sås, ska gå in i husets hall. Var det för att få till nödrimmet? Halvt frågar och än mera påstår litteraturkritikerna.

Som fri katt går jag vart jag vill. Hallens skor brukar jag alltid ta en sväng förbi. Skoparaden är som en doftorgel. Eller ett nyhetsmagasin. En dagstidning med nyheter från olika gator, från olika liv. Oftast står det nya skor där. Inte köpenya. Utan någons skor som inte varje dag ramlar in i just denna vår hall. Nya för mig. När jag snusat på skodonen en stund är det dags för att bege sig till utskänkningsstället. Från sko till skål.

Ljuv doft kan fylla näsborrar
från torg och mörka gränder 
man vet att någon morrar:
mitt liv har lämnat ränder!
Då kommer katten strax ihåg
vart tassars steg ska leda hans håg
till köket just så som man tror 
till matskål lagom stor

Vill man jama med så fungerar åtminstone för mig melodin till De blomster som i marken bor...

lördag 18 juli 2015

Sommarhem

En svartvit katt på gräset grönt
mår gott av friluftslivet
i solen njuter, har det skönt
som i en dikt nån skrivit
Snart mätt av vila och av dås
har drömt om skål med kött och sås
går in i huset där han bor
till hallen fylld av skor...




torsdag 16 juli 2015

Alltid brukar jag tänka

Det finns all tid i världen att tänka. brukar jag alltid tänka.

Varför ska folk alltid klappa katter när det finns så mjuka gräsmattor?

När ingen bryr sig om mig sätter jag klorna i en fåtölj, då bryr sig alla.

När katten tjurrusar genom rummet är det dags för refrängen.

När allsången sätter fart vill jag vara en hund som kan yla.

För nykteristerna är en kall sup som en kallsup, sa godtemplarnas katt.


onsdag 15 juli 2015

Låt saker och ting bero

Sommarstiltjen har infunnit sig. Det mesta går långsamt. I slow motion. Har skuttas inte på Rönnerdahlskt vis. Ur några sängar. I sakta mak tittar jag först åt ett håll. Därefter åt ett annat. Vrider på mig. Sträcker mig. Så det knakar i senor och leder. Därefter reser jag mig långsamt. På så sätt har sommaren förändrat mig. Jag har blivit värdigare.

Människan som aldrig varit finkänslig. Han kallar mig trög. Det värsta jag vet är slöa katter, ropar han till mig. Näst efter att klippa allt för stora gräsmattor. Och diska för hand. Han har också en begåvning. En fallenhet att falla i trans. Där han står och långsamt fyller glas som ska diskas med vatten. Medmänniskan tycker att han bara leker. Förstår inte finessen med att meditera. Över hur glaset långsamt fylls. Eller glädjen i att höra vatten ljuda. Att hälla och ösa. Göra bubblor och plaska.


Då brukar jag fråga vad han tänker på. Jag minns nämligen att han ofta citerat en sångare. Som alltid häcklade sin man. Hon undrade. Vad tänker du på medan du långsamt söker dig uppåt genom skalorna till rätt ton? När han var framme vid en ton hade de andra sjungit färdigt hela stycket... Denna sävliga teknik används i diskbaljan. Av min människa. Själv dåsar jag i ett hörn. Känner att jag har all tid i världen. Till mitt förfogande. Så varför skynda? När saker kan få mogna. I lugn och ro. Jag låter dem bero!

fredag 10 juli 2015

Tänkta tankar

En god stund i lugn och ro är välgörande, men kan njutas på andra ställen än i ett stängt skafferi!

Sovstunder passar bäst när som helst.

Regnar det ute blir det mysigare inne.

Välkomstpiruetter på en matta får gästerna på gott humör.

Den som klappar mig får en klapp tillbaka, sa Sixten.

Korta texter är som kattgodis, de går att suga på men tar slut alldeles för fort.


Vad gjorde du denna sommar?

Hur tillbringade du sommaren? En laddad fråga för en och annan. Alla katter har det nämligen inte lika ombonat. Som jag. En del är lämnade åt sig själva. Så till den grad. Att de blir mer eller mindre förvildade. Jag ser dem stryka omkring vårt hus. På helspänn. Vaksamma. Men så lever de ganska farligt.

Själv möter jag en del faror. Selen jag använder kan vara svår att få av. Då kan det finnas risker. Något så osannolikt kan hända. Som att en katt skulle råka fastna med ena bakbenet instucken i selens halsring. Det vore illa. Jag vet. Det hände ju mig.

Men det finns fler faror. Som katt är jag en undersökande varelse. Öppnas en dörr. Vill jag veta vad som finns. På andra sidan. Om dörren går till en källare eller ett sovrum kvittar. Igår letade människorna efter mig. Jag var försvunnen. Påstod de.

De tittade under sängöverkast, på stolsitsar under mat- och köksbord. Jag fanns inte där. Någon timme senare var jag fortfarande försvunnen. Människorna oroliga. De ropade. Jag teg. Tycker inte att man behöver låta så förfärligt. Bullra och stå i. Saker och ting brukar ordna upp sig. Bara man låter dem bero. Det är ju åtminstone varmt inomhus. Ute är det höstgrader. 12 stycken. Närmare bestämt.

Ytterligare någon timme senare skulle det kokas kaffe. Skafferidörren öppnades. Ut klev jag. Som om ingenting hade hänt. Stor uppståndelse. Ett slags glädje. Över att det som var förlorat nu var återfunnet! Själv var jag aldrig borta. Jag höll ju reda på mig. Visste hela tiden var jag var. Mörker bekommer mig inte. Jag ser bra ändå. Instängd mellan kolsyrat källvatten på flaska och burköl med alkoholhalt 2,8. Så tillbringade jag sommaren. Kanske inte hela. Men några alldeles unika timmar av mitt liv.

måndag 6 juli 2015

Skaka av det blöta

Tisdag blev en regndag. Satt en stund på trappan utomhus. Tog in ett helt bibliotek av dofter. Satt där och sniffade. Innan jag gav mig ut i vätan. Blev blöt om tassarna, likaså om magen och svansen. Vilket inte är så behagligt. Men det fick jag tåla. Längtade till gräset. Tuggade på ett strå. Och ett till. Såg oerhört tuff ut. Om någon skulle råka gå förbi.

När jag fått nog. Återvände jag in i huset. Stannade på hallmattan. Skakade på mig. Så där som bara människans fyrbenta vänner kan. När min människa har försökt. Slutar det alltid med förskräckelse. och brak. Han dundrar in i en spegel. Eller halkar på en matta. Eftersom han blir så sällsynt yr. Av alla blixtsnabba huvudskakningar.

Själv blir jag torr. Eller torrare. Än jag var. Innan. Då när jag var blöt. Vilket är bra. Om man ska ligga i människans favoritfåtölj.

onsdag 1 juli 2015

Min sista stund var kommen

Mina dagar var räknade. Min sista stund var kommen. Mitt liv passerade revy. Precis så där man påstår. När sista ögonblicken nalkas. Nalkas är ett fint ord för att på ett stilfullt sätt komma nära. Det som hände var följande.

Min vana trogen gick jag till ytterdörren. Klagade högljutt. Inte som en hund med kopplet i munnen. Men med tydlig innebörd. Klar adress. Jag vill gå ut. Snälla människa se till att det blir så! När jag ska gå ut sätter man på mig en sele. Då kan jag röra mig ganska fritt. Men på ett begränsat område.

Nu har mina människor skaffat en löplina. En sådan där som hussar och mattar använder. När de motionerar sin hund. Därmed får jag viss frihet. kan gå runt lite som jag vill. Så långt som snöret räcker.

Av någon anledning gick husfolket in. Kaffe skulle väl kokas. kan jag tro. Länge låg jag lugnt och stilla. Men efter en stund i solen. Blev jag varm. och kissnödig. Tänkta då att jag tar av mig selen. Som jag har gjort så ofta förr. Men denna gång gick det galet, Det blev inte som jag hade tänkt.

Normalt kan mina baktassar liksom skala av selen. Nu lyckades jag sticka in ena bakbenet. Mellan selen och halsen. Där fastnade den. Ve och fasa. Så fort jag försökte röra den. Vreds den åt. Så det blev allt svårare att andas. Låg jag stilla. Som fastsurrad. Sista stunden nalkades. Så kändes det. Men...

Det var då medmänniskan kom utrusande för att se hur det var med mig. Och bra var det ju inte. Jag hade nog inte klarat mig väldigt länge till. Jag rörde inte en fena. När människan knäppte upp spännena och tog av mig de röda banden. Jag låg stilla. Inte avsvimmad. men med insikt om att jag behövde hjälp. Då rivs jag inte. Använder inga klor. Utan tar emot. Hjälp.

En lång stund låg jag bara där och flämtade. Sög i mig allt det syre jag inte lyckats få i mig. Under incidenten. Resten av dagen. Höll jag mig nära mitt husfolk. Tankade trygghet. Närhet. Så det kan bli.

När jag hämtat andan. Blev det trots allt ändå som vanligt. Jag gick till matskålen...

tisdag 30 juni 2015

Hål i atmosfären

Dygnsrytmen är ur led. Förmodligen beror det på ljuset. Det mörknar för sent och blir ljust alldeles för tidigt. Mina nattvandringar hinner inte bli av innan morgonen är här. Och vem vill patrullera av huset i bländande solsken? Då finns inga skuggor att kontrollera. Inga faror i hörnen. Ingen tystnad att lyssna av.

När solen går upp tystnar körsången. Men redan i gryningsljuset sjungs det. Det drillas och pips. Kraxas och jublas, När solen stigit upp ur horisonten går konserten på högvarv. Själv lommar jag  bort till sängen. Hoppar upp och gräver ner mig. För att få mörker. Och lugn och ro. Men jag erkänner villigt och glatt. Att det är svårt att sova.

Det är inte enbart fåglarnas fel! Nej. Flugsommaren är här. Flygfäna surrar. Landar på mina öron. Som jag tvingas svänga som propellrar. Det kryper i pälsen. Så jag måste rista och skaka. Försöker freda mig. Slår med ilsken tass. Irriterad. Störd. Fåfängt klipper jag till. Gör hål i atmosfären. Med mina luftpastejer...

söndag 28 juni 2015

Stararna möts av tolerans

På tomten härskar många andra katter. Det kan jag avläsa. Med nosen. Den hyperkänsliga. Så jag nöjer mig med att sitta på trappen. Och blicka ut över ägorna. Där låter jag några starar promenera. En koltrast likaså. Någon enstaka kaja har också flaxat sig hit. Så här års låter jag dem hållas. Tolerant är mitt andra namn. Åtminstone den här veckan.

De tror inte sina sinnen. Stararna. När den väldiga katten låter dem vara. Ifred. Att det är tolerans. Förstår de inte. Men de slipper. För min del räcker det. Att jag vet. Hur outsägligt tolerant jag kan vara. När det passar. Till och med fladdrande fjärilar. Bekommer mig inte. De får vara.


Gräset växer. Jag hör hur det växer. Inte för att det knakar. Men med tillräckligt förfinad hörsel. Låter tillväxten. Den mera knäpper än knakar, Grässtråna sträcker på sig och har plötsligt blivit en millimeter längre. De växer i tovor eller tuvor. Det är ett ljud att lyssna till.

Råkar någon av människorna skramla med något kärl ute i köket. Överröstar det tillväxten. Köksljuden påminner om en annan tillväxt. Min egen. Väcker hunger. Törst. Och genast vill jag gå in igen.

Har jag haft sele på mig brukar jag vänta. Tills den tas av. Men dröjer det för länge. Skrapar jag av selen med mina vackra baktassar. Och marscherar in. Alldeles själv. Mot matskålen!

onsdag 24 juni 2015

Vilodag

Denna dag en vilans och lugnets dag. Den tänker jag tillbringa i sommarens bästa fåtölj. Eller på rummets mjukaste matta. Där sover man bra. Ja, bättre än bäst. Där ligger jag i godan ro. Snusar. Sträcker ibland på mig. Somnar om. Suckar. Och mår så himla gott. Tänk om människan kunde göra sammalunda!

tisdag 23 juni 2015

Bildbevis är bra att ha

Musik det är mitt liv. Genomsyrad som jag är. Av musikalitet. Jag gillar särskilt instrument med tangenter. Klaviatur som man kan kliva på. Spankulera över. Trycka till. Tramporgeln som står i ett hörn. Är dock mindre trevlig. Den är surmulet tystlåten. Inget händer. Hur jag än trippar runt eller gör små piruetter. Så förblir instrumentet bedövande tyst.

Uppskattningen av tangenter har nu flyttats över på en helt annan manick. Vem kan motstå ett bord med tangenter? Människans dator är oftast behagligt varm. På dess tangenter kan man slå sig till ro. Dessutom. Är det en nybliven sport. Att försöka spetsa en tangent. Att pilla bort den. Att rycka loss den.

Låt bli, far människan ut. Riktigt hotfullt. Försvinn från datorn, utropar han högljutt. Som om själva ljudnivån. Skulle få mig att flykta. Pah! Trots att hörseln min är känslig. Krävs det mer. Om man vill få mig att flytta. Minsta centimeter. Lite stek. Leverpastej. Kattgodis.

Husfolket har nu utfärdat ett påbud. Den som lämnar laptopen öppen. Får plikta fem kronor. Det blir en grundplåt. Till att köpa ett trådlöst tangentbord. Där man kan sätta tillbaka bortpillade tangenter. Sådant finlir fungerar inte. På den bärbara datorn.

Människan har till och med tagit kort. På sin laptops tangentbord. Som bildbevis. För hur barbariskt klofingrig en katt kan vara. Ingen kan väl tro det. Att min människa samlar bevis. För att jag inte ska kunna förneka inblandning. I mysteriet med de försvunna tangenterna.


Samtidigt tycks min människa gilla det hela. Under tangenterna. Finns små gummikuddar som tangenterna trycker ner. Nu får han istället för bokstaven c. Trycka direkt på gummikudden. Det kittlar. Så skönt. Säger han. Och skriver numera gärna bokstaven c. Flitigt. Cå cka en clipcten drac!

måndag 22 juni 2015

Tålamod och nattligt äventyr

Tålamod är mitt andra namn. Sixten mitt första. Jag kan ta det lugnt, softa, vänta, slappa, avvakta länge, mycket länge. Är man tio kattår gammal. Har mognad och vishet infunnit sig. Men ibland blir det bara för mycket. Av det goda,

Denna natt fick jag nog. Reste mig resolut ur sängen. Började jaga en gammal stenhård kastanj. I sovrummet. Det lät som elitserien i hockey kommit på besök. När medmänniskan vaknat. Tog jag en paus. Periodvila. Gick på lådan. Drack vatten. Åt en smula. Sedan blev det match. Igen.

Nu tacklade jag nattduksbordet. Så lampan välte. Sedan forecheckade jag ytterdörren med klorna. Skrinnade tillbaka till egen bur. Ny attack. Mot pucken av kastanj. Passade mig själv. Dribblade. Min människa bryr sig inte. Han sover igenom det mesta. Men medmänniskan får spader. Så jag kloar lite extra på domarbåset. Hennes sänggavel.


Nu har jag fått ur mig lite överflödsenergi. Som annars bara får det att rycka i tassar och kropp. Till och med under sömn. Men jag har jagat runt på sovrumsgolvets glatta is. Jobbat mig trött. Blivit av med stressen. Så att tålamodet kan få plats. Nu är klockan halv fyra. På morgonen.

Så här lugn och samlad ser jag ut. På insidan. Så tänker jag mig mig. Lugn. Softande. Avslappnad. Tålmodigt leende. Mot konstnären. Efter nattens äventyrliga hockey. En god förebild.

fredag 19 juni 2015

Om jag blundar, finns jag då?

Ser du mig, ropar jag till människan. Jag vill undersöka om han kan se mig trots att jag blundar. Sluter jag ögonen försvinner jag kanske. In bakom ögonlocken. Blir osynlig för andra.

Dumma dig inte, svarar min människa. Det är klart att jag kan se dig. Du ligger där på stolen och blundar. Hur skulle jag veta det om jag inte såg dig?

Han tror nog att sådant ska kollra bort mig. Men jag, Sixten, the cat. Vet bättre. Jag ger honom svar på tal. Du kanske kommer ihåg det. Eftersom jag ju redan låg här när jag började blunda. Förresten ska du inte vara så retsam. Jag har hört dig provpredika någon sen lördagkväll. För att testa vad du skrivit. Då har jag hört dig orera. Om utifall. Skogen finns kvar även om ingen ser den. Och jag har också hört dig rycka upp kylskåpsdörren. Snabbt. Och våldsamt. För att se om lampan lyser när dörren är stängd. Men ännu värre för att se om mjölken verkligen finns där hela tiden. Inte bara när du tittar på den. Men jag klandrar dig inte. Jag vet att du ibland stirrar in i kylskåpet och är övertygad om att det inte finns någon mjölk. Men så snart medmänniskan tittar i kylskåpet. Så står den ju där. Mjölken. 

I det ögonblicket. Visar sig människan storslagen. Imponerande. Han erkänner sina svagheter. Du har rätt. Jag borde inte gå på dig. Jag är faktiskt osäker på om saker och ting verkligen existerar utom i våra synfält, tankar och sinnen. Om de finns oberoende av sin  omvärld. Nyss fanns inga matskedsmått i kökslådan. Men medmänniskan sa strax därefter att det låg hela tre stycken där. Min telefon upphör att ligga där jag lagt den. Men medmänniskan hittar den precis där. Där. Där jag lagt den. Mystiskt, eller hur!

Ja, sa jag. Då måste väl jag vara lika ärlig och erkänna. Att jag tagit intryck av dig. Jag undersöker om saker finns. När man inte ser på dem. Då borde de ju till exempel bara finnas till hälften. om man kisar. Tittar med halvslutna ögonlock. Eller? Vad tror du? Är bara halva jag här?Om jag har halvslutna ögon?



torsdag 18 juni 2015

Brandkapten Sixten

Nyss kokade mjölken över. Människan skulle ha varm mjölk i sitt kaffe. Men fastnade i någon gammal bok. Glömsk om världen. Förlorad för nuet. Först när det började ryka vaknade han till. Själv sprang jag fort. Till människan. Som vore det en utryckning.

Du blir en bra brandvarnare, sa min människa vänligt när han insåg att jag velat hjälpa till. Kanske det, svarade jag. Och såg mig som en modern mästerkatten i brandstövlar. Med en hjälm. Stor och blank. Brandkapten Sixten, at your service!

Mjölken kokar på en spis
kokar över, rök och dis
mänskan glömsk av allt han läser
vaknar till när katten fräser
en brandvarnare han är
vilken tur vår katt finns här!

måndag 15 juni 2015

På bagaget

Vissa människor tilltalar mig. Låter möjligen lite egendomligt. Eftersom de flesta som möter en katt. Talar med den. Kortfattat. Vänligt. Med samma röst man använder för mycket små barn. Kan det bero på att jag, trots mina 7 kilon, ses som minimal? Nåväl. I den meningen tilltalar mig så gott som alla människor. Borträknat de rädda. De som fruktar fyrfota pälsklädda varelser. De tiger. Så dem brukar jag ägna lite extra uppmärksamhet. man vill ju gärna. Hjälpa till. Att bota fobier.

Vissa människor tilltalar mig. Jag gillar dem. Lite snabbare. Än andra. Söker mig till dem. För att de är trevliga. Luktar gott. Ger mig utrymme. Respekterar mig. De är inte alltid så särskilt snabba själva. Med barnaspråket. Gullandet. Inviterna. De låter katten ha sin gång! Då uppstår kontakt. Och jag kan lägga mig på personens handväska eller bagage. För att visa hur nära vi står varandra. Hur stor uppskattningen är.

fredag 12 juni 2015

Förfärlig allsångsimitation

Förliden dag blev en prövning. Studenten firades. Bilarna tutade och musiken brölade fram mellan husväggarna. Jag blev nervös. Orolig. Något sådant kunde jag inte minnas. Att jag varit med om förut. Ungdomar svor högljutt över sin egen förträfflighet. Som vore de förvånade. Med röster som sprack. Men denna allsångsimiterande talkör. Lät så förfärligt. Att de som skötte ljudanläggningarna. Vred upp volymen. Ännu ett snäpp. Själv hoppade jag högt. Hjärtat dunkade. Pulsen smattrade. Innan jag kröp ner under täcket. Där det råder frid. och ro.

Får se om jag orkar komma fram under kvällen. Förhoppningsvis. Har det lugnat ner sig då. Och jag med.

Snabb i tanken

Som strykarkatt får jag mycket kontakt, sa katten och strök sig mot närmaste människa.

Att klappa mig när jag rullar är som att försöka kliva på en buss som redan har gått - det är för sent!

En katt som blundar har hörseln på spänn.

När man tankat närhet en stund är det dags att vara själv, med sina tankar.

Alla tror att katten hårar, i själva verket är det soffan.

Människor talar fortare än de tänker, det är därför de alltid verkar ha så bråttom.

Katter är så snabba i tanken, för att hinna med något innan de somnar.




tisdag 9 juni 2015

Snuvad

När jag vaknade satt människorna redan vid frukostbordet. Mig hade de inte sagt till. Jag sov i godan ro. När jag hörde slamret av koppar och fat. Vad är det som händer, tänkte jag. Yrvaken. Smått vinglig. Varm av sömn och dröm.

Väl ute i köket. Såg jag. Att de nästan klarat av. Sin frukost. Utan mig! Klart man måste krax fram en protest. Så här får det inte gå till. Jag vill vara med. Kom ihåg det. Vill vara med. När det händer. Det som sker.

Nu känner jag mig lurad. Snuvad. På gemenskapen. Under frukosten. Men. Den tar jag snart igen. Jag skyndar mig att hoppa i säng. Snart kommer människorna dit. För att fortsätta läsa morgontidningen. Och då. Då är jag redan där!

söndag 7 juni 2015

Vem gör vad?

Vem gör vad?
Vem tassar runt i natten så lyssnande och tyst?
Vem håller alltid reda på det mesta?
Vem spetsar sina öron och hör vartenda knyst?
Vem vill se till det bästa för sin nästa?
Vem värmer kulna kroppar och trycker sig intill?
Vem välkomnar sitt husfolk och vänner fler därtill?
Jo, det gör fina katten, som ingen har sagt till,
en katt som håller av Dig och som gör det för han vill!



Kom ihåg

Vi har bråkat. Medmänniskan och jag. Jag bredde ut mig. Tog över. Mer än halva sängen. Tyckte hon. Så då rev jag henne. bara en aning. En varningens klo höjde jag. Blev så nedkörd från sängen. Lommade ut i köket. Tyckte synd om mig. En stund. Valde att befinna mig i annat rum. Blev vardagsrummet. Där ligger jag nu. Tänker inte älta oförrätter. Behålla min ilska. Vara sur. Nä, nä! Sådan är inte jag, Sixten, the cat. Nix. Inte alls. Men - jag har gott minne!

lördag 6 juni 2015

Mina sidor

Här går det undan. Nyss lyckades min människa lägga beslag på min blogg. Med ett inlägg om kyrka och media. Sådant ägnar jag mig inte åt. Det får han hålla på med. Själv har jag knappt stigit upp. Då blir det ju en chock när ens sidor missbrukas för andra syften. Nu är skräpet raderat.

Det är lika försvunnet som ett brav människan skrev igår. Han som ska vara så from. Skrek och svor. Då är det inte roligt. Att höra på. Ilsken blev han. För att hans mailprogram inte sparat brevet. När han skulle sända med en bild. Allt försvann. Rakt ut i ingenting. Men som man bäddar får man ligga. Det sa jag åt honom.

Jag ska tala allvar med människan. Om hans attityd. Han ska ta det lugnt. Inte ha så bråttom. Inte bli så förbenad. Då blir det lätt fel. Många och snabba. Lite flåshurtigt och jagat. Media är inte direkt några undflyende möss som man måste jaga med list, snabbhet och förstånd. De är tröga och långsamma drakar. Ligger mest stilla. På köksbordet. Särskilt om morgnarna.

Min poäng är: detta är mina sidor. Så det så!

fredag 5 juni 2015

Vykort med katt och blomma



Ett vykort till någon behövande. Katten på bilden är inte jag. Men för den goda sakens skull kan man låtsas...

Hej,
Allt är bra. Är på resa i vardagsrummet. Jag har hittat en korg att sova i. Utanför denna min tillfälliga boning prunkar blommor och blader av orkidétyp. Tror jag. Det är. Solen skiner. Tänk om Du var här. Så roligt det vore! Hälsa alla!

Varma framtassar från Sixten
the cat

torsdag 4 juni 2015

Själlösa katter?

Jag har hört människor tala om katter. Som om vi vore dumma. Enbart instinkter. Inga känslor. Inga tankar. Själlösa djur, säger de föraktfullt. Själlös, tänker jag då, är väl den som alltid tror sig förmer än andra. Osjälig. Om inte. Så åtminstone oskäligt. Och fullständigt fantasilös.

Jag, Sixten, the cat, har naturligtvis instinkter. Jag vill bita den som säger korkade saker om katter. I tårna. Hårt! Instinktivt. Med känsla och riktigt övervägt. Genomtänkt. Så att min invändning känns i veckor. Som en signal. Ett tecken. Något för den människan att tänka på. Tänka över.

Jag känner mig upprörd å alla katters vägnar. Inte kränkt. Sådant får människor hålla på med. Men lite trampad på. Vi katter vet. Att det gör ont. Att få en människa på svansen. Eller tassen. Känns inte bra! Inte alls trevligt! Det värker inte bara i våra kroppsdelar. Utan i det gör ont. I själen. Ty det påminner oss om att vi vandrar nära marken. För långt ner. För att liksom räknas. Och värderas. Det verkar då som om vi inte på allvar tillhörde de riktigt levandes skara.

Jag tänker. Tänker att det är tanklöst att häva ur sig förnedrande omdömen. Om andra djur. Som om alla katter vore  ett enda stort sammelsurium. Av djuriska impulser. Ett kollektiv utan individer. Utan personliga identiteter. Vi har personlighet. Några är mystiska pilgrimer. Andra vandrande skådare. Sådana som gör att andra blir sedda och hörda. En del är synska och djupt övertygade. Alla är vi komplicerade, djupa, trosvissa. Oftast mycket tillgivna.

Jag tänker till och med ibland på hur jag gör när jag tänker. Då kan det förstås inte hjälpas. Om det blir lite tråkigt. Efter en stund. Även mödosamt. Att höja sig så högt i sfärerna. Så att jag dåsar bort. Somnar en stund. Just då tänker jag. Att en stunds sömn. Är alldeles rimligt och klokt...

tisdag 2 juni 2015

En annan?

Folk tröttnar på dig, Sixten, om du inte skriver regelbundet, sa människan. Mitt svar kom direkt. Det tror du bara. Risken är större att de tröttnar på mig om jag skriver vareviga dag. Min onkel, jag har en sådan, även om jag inte hört av honom på år och dag, brukade alltid säga att den som gal hela dagen blir betraktad som galen. I det hade han rätt. Man kan inte i tid och otid komma dragande med sina sovställningar, matvanor eller kartonglekar.

Du ska inte vara så pessimistisk och blyg. Det är en dålig kombination. Sa min människa glatt och uppmuntrande. Du är ingen blyg viol som står med nedfällt huvud och viskar, inte ska väl jag. Du brukar ju ta för dig. Låta din röst höras. Jama och stå i.

Det är väl möjligt. Att jag ibland. Är modig och stursk. Ädel och grann. Men jag vill inte slita ut folks datorer med mina funderingar. Så visar jag min omtänksamma sida. 

Pyttsan, svarade människan. Risken är den motsatta. Den som inte hörs finns inte. Tystnar du så upphör du.

Det var det mest korkade jag hört på år och dag. Så vem tror folk att jag är när jag tar till orda. Igen. Just idag. Nu! En annan? Kan det finnas någon annan Sixten, the cat, som är en fena. På bloggskrivande? Tror inte det! Knappast. No way!

Katt flöt på nådens hav

Musikaliskt blöt. Blev jag igår. Min människa är så gammaldags. Att han spelar CD-skivor. På hög volym. I vardagsrummet. Då låter det i hela...