tisdag 30 december 2014

En osynlighetsmantel vore mumma

En osynlighetsmantel skulle man ha. Som Harry Potter. Det vore mumma. Eller också vara osynlig. Som den osynlige mannen. Utmärkt bra. Om det blir många gäster. Som propsar på att få se katten. Den där Sixten. Han som har en blogg!

Jag håller mig diskret på avstånd. Som en eftermiddag. I veckan. När de mycket trevliga besökarna ville få titta ordentligt på mig. De var inte påstridiga. Eller oartiga. Bara vänligt nyfikna. En aning.

Föst kikade de in i sängkammaren. Där jag låg kamoflagetryckt mot överkastet. Man såg mest mina öron. Det fick duga. Sedan drack de thé. Mina människor skrattade och stod i. Trevligt värre. Till sist blev det så roligt i vardagsrummet. Att jag behövde se efter. Vad som stod på.

Där kommer han, ropade gästerna. Och genast gick jag bakom en fåtölj. Var är han, undrade man då. Så jag smet in under bordet. Där det inte är så lätt att granska mig. Trots min ansenliga kroppshydda. Den jag finns i. Bor i. Under bordet finns många ben. Mänskliga och en ansamling träben. Som tillhör slagbordet.

När jag strax därefter gick min väg. Smög jag in i TV-rummet. Biblioteket, säger min människa malligt. Som om böckerna kunde lånas ut. Dels är detinte som ett bibliotek. Eftersom det inte är någon ordning alls bland böckerna. Huller om buller-principen. Är den som gäller. Sedan står böckerna i dubbla rader. Och jag skulle vilja veta på vilket bibliotek man packar in böcker. På det sättet. Sedan håller människorna hårt i de böcker som finns kvar. Eftersom vid flytten. För något år sedan. Rensades mer än hälften bort.

Böcker gavs bort. Donerades. Lottades ut. Blandades upp med DVD-filmer. För att locka moderna tiders unga. Antikvariaten ville inte ha dem. Loppisarna drunknade i boktravar. Så tippen blev en eftermiddag en mycket litterär plats. Ryska klassiker blandades med uttjänta uppslagsböcker och trötta och politiska pocketböcker från 70-talet.

Gästerna fick inte se så mycket av mig. Den där eftermiddagen. Trots att de var härliga människor. Jag råkade bara ha. En sådan där skygghetsdag. En dag för anonymitet. Då jag helst är osynlig. Och inte orkar med allt beröm. Autografskrivandet. Fotoblixtarna.. Nej, jag vill helst. Bara vara. Så att jag får ta det lite lugnt. Softa. Chilla.

Men - de är välkomna tillbaka! Jag hoppas faktiskt att de kommer. Hit igen. Gästerna. Så kanske. Jag säger bara kanske. Har jag en sådan dag. Då jag vill vara med. Hela tiden. Bli klappad. Och lovordad.

1 kommentar:

Kattens ålder och år

Människorna räknar febrilt. De försöker ta reda på hur gammal jag är. I jämförelse. Med dem. De är numera ålderstigna. Själv är jag ung och ...